HäxanSurtant skrev 2011-09-03 10:26:38 följande:
Jag är singel och har barn och jag har varit singel sen jag fick barn. Jag tänker som du att de är bättre att vara singel än att mitt barn får lida av jag kastar mig upp och ner i en relation.
Jag lägger längre ingen energi på att jag fastnar lite för någon, blir intresserad eller får en ego boost, jag bara släpper det, skit svårt att förklara hur. Min dotter är mitt ankare, den som mer eller mindre håller mig kvar på planeten jorden allt som oftats. Jag försöker tänka och se allt ur hennes perspektiv och med det i bakhuvudet så håller jag mig undan relationer.
Jag hoppas och tror att jag någon gång skall kunna ha en vettig vuxen relation, men det måste vara med rätt man, det är mkt som måste klaffa och det får helt enkelt ta den tid det behöver. Om jag är 50 när jag möter in någon mannen i mitt liv så kommer jag ändå vara glad och tacksam över att jag fick möta honom.
Även om jag ser det rent ekonomiskt så vill jag aldrig att en man försörjer mig, jag vill inte vara beroende alls på det sättet, inte heller vill jag vara en belastning på någon annans fot. Så med min inte så fina ekonomi alltid vill jag inte ha någon som skall rädda mig eller styra upp mitt liv och bara där skär det sig då
Jag är envis, väldigt envis, snöar in fullkomligt på det jag bestämmer mig för oavsett om det är till det bästa eller inte.
Jag vill inte ha in någon i mitt kaos till hem med saker överallt, inte det är det är smutsigt eller äckligt, jag är petig som få med sånt, bara rörigt med saker överallt, jag är som en hamster spara spara kan vara bra att ha eller den köper vi och nu står jag här med 30 vaser, vad fan skall jag med dom till?
Jag behöver få tag på någon lista vad som är realistiskt att ha i klädväg till en treåring, hur många badlakan, mindre handdukar, sängkläder behöver man ha när man är två personer, jag är övertygad om att jag har för mkt av det mesta, gardiner, dukar, allt som tar plats som jag egentligen inte har eller kunde använt till annat. Ändå hatar jag att slänga hela saker, jag mer eller mindre vägrar slänga hela saker.
Det är så jag funderar på att starta en tråd här på FL och fråga folk vad som är realistiskt att ha hemma i husgeråd. När man har så mkt kläder, handdukar och annat att man inte behöver tvätta på veckor egentligen, då har man för mkt, jag fattar det, jag förstår det, men jag gör eller kan inte göra något åt det.
OCH nu har jag gnällt om något helt annat, förlåt allihop
Jaa du... Precis. Det är det jag slits mellan nu, att kanske ändå vara själv och lägga all fokus på sonen, eller stanna kvar med den här fina mannen jag träffar nu, där jag faktiskt kan lägga all min fokus på sonen och ändå ha en fin man vid min sida? Eller ska jag vänta ut och se om "den rätta" kommer nån gång.. kan liksom inte bara leva och vänta.. jag vill ju veta nu, vem är jag, vad vill jag och så hitta den jag ska ha.. så det är gjort liksom.. hmm..
Jag har ju ett sånt jävla kaos med, heller inte smutsigt eller äckligt, helt enkelt bara STÖKIGT... och disken då=/ och jag är också sådär... alla prylar.. som ligger.. som jag inte vill kasta bort.. ALLA kläder... jättefina kläder som jag inte använder.. men jag vill inte he bort dom.. tog upp ännu mer kläder för några veckor sen som jag inte har satt på mig.. för dom sticks, men det visste jag ju.. fast ändå tvättade jag dom och tog upp dom..
Kan du inte bara lägga undan i förrådet, så lär du märka om du la undan för mycket eller för lite?=p... hade jag inte vart rätt så ekonomiskt lagd som jag faktiskt är, så hade jag haft 1000 gånger mer prylar än vad jag redan har.. men nu är jag så jävla rädd om mina pengar så jag knappt vill köpa mat... trots den känslan så köper jag ändå för mycket mat...=/
Det som du skrev... "jag förstår det, men jag gör eller kan inte göra nått åt det" det är DET som jag känner HELA tiden när jag vet att saker måste göras... jag vet att jag måste.. men sen är det som att det som behövs för att det ska gå ut till kroppen att jag ska göra det inte finns.. som om att jag är förlamad.. jag kan göra nått annat, men inte det jag måste... det går bara inte.. kan inte.. fattar inte varför.. fastän jag vet... *suck*
men ja.. det värsta är ändå mitt problem med relationer=(
strulmaja skrev 2011-09-03 13:50:14 följande:
För mig har åldern spelat stor roll. Jag är över 30 nu och det här sökandet, känslan av tomhet eller längtan har mildrats något. Ibland är den mer intensiv, ibland mindre. Jag blev också något lugnare när jag fick barn som jag tror var väldigt nyttigt för mig. Plötsligt fanns där någon annan jag måste prioritera före mig själv och jag insåg väl att jag inte kan leva ett liv där jag jämt gör det som faller mig in för stunden, ett liv baserat på impulser.
Men det är inte lätt och jag dras fortfarande med det här. Skillnaden idag är att jag kan hantera det någorlunda utan att agera på det, bli självdestruktiv etc. Förutom medicin (centralstimulerande) som faktiskt funkat för mig försöker jag att kanalisera den här rastlösheten och göra något annat, mer sunt åt den. Te.x gå in i och låta mig uppslukas av ett projekt av något slag. Jag vet ju att det där värsta är övergående så just då gäller det att jag försöker fokusera på något annat. Men sen jag fick diagnosen har jag ju läst på rejält om ADD/ADHD och förstått att jag inte är ensam om att går runt med denna ständiga och pockande känsla av rastlöshet och otillfredställelse. Jag har börjat acceptera att det är så det är och försöker göra det bästa av det. Det innebär inte att jag "Står ut" med en man som är dålig för mig. Det skulle jag aldrig göra. Jag lever ihop med en bra man även om han förstås också har sina brister men jag får ständigt påminna mig själv om varför han är bra, varför vi valt att leva ihop och väga för och nackdelar mot varandra. Det är enklare att acceptera och stanna kvar i en relation idag för att jag numera vet att vem jag än är med, vilken relation jag än har så känner jag likadant. Med andra ord, gräset är inte grönare på andra sidan. Det är grönast där man vattnar det.
Men mycket, väldigt mycket handlar om din egen acceptans för dig själv, din diagnos och allt vad det innebär.
Jag har träffat en man, som faktiskt är en man, 38 och beter sig som det, fastän han hänger med på min nivå också, jag är 25. Jag vill faktiskt ägna nästan all min tid och energi till min son för jag vill inte tänka sen att jag borde ägnat mer tid till honom. Jag mår liksom bra av att vara med honom. Jag saknar egentligen inte nån, jag saknar aldrig närhet. Jag får det jag behöver från min son. Men så är det ju då det här med denna man.. han är alltså bra för oss. Jag tycker ju om honom men det är inte den här känslan som jag får när jag hela tiden "fångat" en ny. Jag fick, under tiden jag var med honom, att "anfall" och blev tokförälskad i en annan. Jag var inne i känslan 2-3veckor men jag tänkte faktiskt till och drog mig bort från honom. Jag är fortfarande kvar med den här karln och även om jag Hela tiden tvekar, så är det nått som säger mig att jag inte kan välja bort honom.
Din man, som du har, hur gick det till? Om jag säger så, blev du kär och och det gav med sig men du liksom insåg att han är bra för dig så du inte kan släppa honom. Berätta gärna.
Som sagt, jag tvekar hela tiden och tänker.. "jaa.. men.. jag kanske måste vara kär, alla säger ju det, jag kanske måste känna en attraktion, alla säger ju det, jag måste vilja ha närhet, alla säger ju det" medan jag samtidigt tänker, "här är en underbart fin man, som stället upp för mig oavsett och jag kan lita på honom till 1000% och han STÅR UT med mig, med den jag är och GNÄLLER inte även om jag är SKITjobbig, då behöver han väl för fan inte vara snygg, när jag ändå inte gillar närhet så mycket"... I början så ville jag allt på en gång, sen fick jag ett "anfall" som jag lyckades stoppa, inte tid, men innan jag dumpade han jag har nu, och nu så vågar jag inte säga för mycket till honom, för jag är osäker på mig själv. Jag liksom litar inte på mig själv.. eftersom jag vet hur jag är... när kommer nästa "anfall" typ.. jag var glad i början över att jag inte var kär, eftersom jag ju var rädd att det skulle skita sig, jag vågar inte lite på mina känslor.. därför, nu när jag är med honom, så känner jag som ett lugn i mig själv.. och som du skrev.. oavsett vem jag skulle vart med, så skulle det kännas likadant.. och är det då bäst att ta vara på den fina människan jag hittat och som jag inte känner avsmak för.. hmmm... fan va jobbigt! jobbigt att försöka bena ut hur jag är...
Jag är envis, väldigt envis, snöar in fullkomligt på det jag bestämmer mig för oavsett om det är till det bästa eller inte.