Varför inte donera lite ägg?!

Självklart spelar äggdonatorn stor roll för genetiken, lika stor roll som mannen (eller för min del då mina båda donatorer). Jag spelar genetisk en helt annan roll. Jag lägger inte mina gener till mitt barn, men jag påverkar hur barnet blir redan under graviditeten. Inte vilka gener barnet har men hur de kommer till uttryck i barnet. Precis som alla föräldrar, och vuxna i det fall barn faktiskt inte har föräldrar, sedan kommer att utvecklas. Både vilka talanger och vilka uttryck barnet har i sitt liv. Grundstenarna är mina donatorers DNA, jag får "bara" vara med och påverka vem mitt barn med deras DNA kommer att bli. På gott, och på ont...

Sedan, när det gäller diskussionen om vad man ska kalla de olika mödrarna, är det liksom en ickediskussion vi inte kan bestämma över. Detta är redan vad läkarna kallar det, det är redan vad familjerätten kallar det. Vi kan diskutera att sittmockapär vore ett bättre ord för stol, men det förändrar inte att stol är vad sittmockapären heter.

Varför är det fel? I Sverige har barn födda med hjälp av donator rätt att få veta vem som donerat ägget eller spermien när de blir vuxna. Jag tycker att det är rätt att barn ska ha rätt att ta reda på sitt genetiska ursprung om de vill det. Sen kanske inte så många gör det eftersom de ju redan har en mamma och en pappa, men det är ju en helt annan sak...

Jag har verkligen svårt att tänka mig att den gravida kvinnan påverkar barnets genetiska förutsättningar som tex utseende. Däremot tror jag absolut att fostret påverkas av sin livsmiljö i magen av sin mammas känsloläge, favoritmusik, favoritmat osv och även pappans röst hör ju fostret och präglas på. Men den allra viktigaste faktorn för hur barnet påverkas är sedan under barndomen. Att även spädbarn har sina personlighetsdrag redan vid födseln vet vi ju så allt påverkar inte vi föräldrar.

Saxat från en hemsida helt utan egen referens så det är rätt meningslöst att länka dit (gift of love), men ändå;

What does the filed of "Epigenetics" have to say about the child conceived via egg donation?

Genes are expressed within a given child depending on the environment and its effects. The environment is the pregnany woman's womb and its is her genes, and not the egg donor's, that will determine how the genes received from the egg donor,  are expressed. The child born would have been emotionally and physically different had the child been carried to term by the egg donor.

Babies via egg donation & the importance of the birth mother

Epigenetics is a new (well to some of us!) buzzword in the field of egg donation for conception. Essentially Epigenetics refers to factors outside the gene, such as a cell's exposure to hormones or genetic variations that can modify a gene. Such factors can change what is ultimately expressed; they can change a phenotype i.e.: they can alter what an organism looks like as a consequence of the interaction of its gene AND the environment. In terms of conception via egg donation that environment begins with the womb of the birth mother. Some examples include hormone and reproductive factors in a woman that may influence the chances of breast and ovarian cancer. These factors are believed to be linked to a woman's exposure to estrogen and progesterone and their effects on cell differentiation in the breast that occur during pregnancy.
Conventional science has historically linked cell behaviour to the genes present. Latest research suggests however that cells send out signals unique to an individual that I turn receives signals from the outside. This is specifically interesting for birth mothers where it appears our identities may be formed in the womb, linked to an exterior field of energy.

World Epigenetics studies are now focusing on how donor conceived babies DNA may actually be expressed based on the woman who carries that baby. The study of Epigenetics reveals that our lives are more than the sum of our inherited genes. During growth in the womb and after birth
differences begin to reveal themselves due to specific genes being active in some people and non-active I others. There are a number of reasons for certain genes to be active and others not including the way the hosts body functions, lifestyle and how we think and feel – our emotions and reactions. The world of babies conceived via egg donation it’s the woman carrying the baby at the conception of life that starts the process of which genes are active and non-active. The birth mother helps shape the baby she carries from the moment that embryo is implanted in her uterus.

Jag tycker att TS låter lite naiv. "Åk och donera ägg med er, det är inget att vara rädd för!" Riktigt så enkelt är det ju inte? Jag är också för äggdonation i teorin i och för sig, för visst är det beundransvärt med människor som vill hjälpa andra, speciellt med en sådan sak som barn!

Men att donera ägg handlar ju om så mycket mer än att tex lämna blod. Inte nog med att donatorn ska genomgå en aggresiv hormonbehandling, hon ska också klara av det ren psykiskt. Vara ok med att veta att det där ägget kan bli ett barn som kommer att glädja en annan familj oerhört -men som också bär mina gener och som skulle kunna komma att kontakta mig om 18 år. Vad förväntas av en då? Vad kommer mina barn säga om att de har en genetisk (halv-)syster eller bror? Det må hända att de flesta inte söker upp sin genetiska moder, men vem vet?

Kommer jag gå runt och tänka om jag ser någon som liknar mig lite och är i rätt ålder med tanke på när  donationen skedde, att hon/han har gener från mig? Eller kan man bara släppa det och gå vidare med sitt liv?

Mja, hur som helst så är det ju bra mycket mer komplicerat än att bara gå och få det fixat på en kafferast liksom, bara för att man råkar vilja göra en god gärning

Jippie, livliga diskussioner kring äggdonation!

Det känns nästan off-topic nu, efter alla svängar kring cancer och att spola ner bebisar i toaletten, men... Jag är äggdonator och berättar gärna kort om hur det gått till för mig.

Redan då det blev lagligt ville jag donera när jag fått egna barn. Det blev flera år senare och när jag väl anmälde mig hade jag hunnit tänka i flera år. Då hade jag också fått min dotter som verkligen var pricken över i. Den ultimata anledningen att donera. Det största, viktigaste och vackraste i mitt liv. Den underbara kärleken som är större än allt annat jag någonsin upplevt. Jag tog också fasta vid en syn på äggen som inte förändrats märkvärt sedan dess.
Det är säkert flera här som hört mig säga detta förut, men för er som inte vanligen brukar diskutera ÄD... Jag ser äggen som byggklossar eller ritningar som jag kan ge ett mottagarpar för att de ska kunna skapa sitt barn. Även om exakt samma spermie och exakt samma ägg hade blivit exakt samma embryo och vuxit i mig istället, så hade det blivit ett annat barn. Epigenetics nämndes tidigare i tråden - den som inte kollade upp det då, gör det! Det är superhäftigt, och viktigt både för mottagarparen och donatorerna.
Jag tycker inte att det går att jämföra ett barn som blivit till med hjälp av ett ägg från mig men i en annan kvinna med mina egna barn. Det är min kropp som tillfört varenda molekyl som byggt upp mitt barn i magen, liksom mottagarparet skapar sitt barn.

Själva donationerna har inte varit särskilt krångliga för mig. Jag fick spraya eller ta p-piller, det är inte direkt tidskrävande. Jag fick inga biverkningar av något av dem. Sen sprutor. Jag har viss sprutskräck, men det gick bra ändå, man vänjer sig. Det gör faktiskt inte ont alls, och blir lätt en rutinsak. Blodprov, 30 min eftersom jag kunde ta det där jag bor. In för ultraljud, tar kanske 2 timmar inkl restid för mig, spikar en dag för äggplock och jag får schema för de sista sprutorna så att äggen ska vara lagom mogna när de plockas. Själva plocket får man räkna med tar hela dagen. Även om plocket i sig tar ca 20 minuter så behöver man vila före och efter.

Varje gång jag legat och väntat på äggplock har det legat någon tjej i sängen bredvid mig och gråtit. Första gången var det för att det hade gått åt skogen - inga ägg. Hon var så uppriven. Då tänkte jag att hon kanske kommer få ÄD också. Och kanske har de som jag donerar till suttit här precis som hon. Andra gången jag donerade låg också en kvinna och grät i sängen bredvid, hon var så nervös inför äggplocket. Jag vet såklart inte hur deras resa varit, men hennes man lät så otroligt lugn och snäll och stöttande. På eftermiddagen när vi bägge två haft plock så hade de hittat ägg hos henne och då grät hon ännu mer, och hennes make också, för att de var så glada. Så det kanske framförallt det är där jag verkligen fått se (höra) den känslomässiga berg och dal-banan det innebär för de allra flesta, särskilt de som kommit ända till ÄD-träsket. Även om det måste ha varit en mycket svår upplevelse för dem, så var det för mig en bekräftelse på att jag gjorde något väldigt betydelsefullt. Att det verkligen var värt det. Hundra gånger om!

Under äggplocken har jag i alla fall inte känt nånting alls, utan fått bra med smärtlindring, och även efteråt, fastän jag bara tagit en till värktablett på vägen hem och sen har det varit bra igen. Men en del kan få rejält ont efteråt... som säkert någon sagt tidigare i tråden, alla är ju olika.

Det här med överstimulering ska vara rätt ovanligt, även om det är många här på FL som blivit det. Generellt börjar man alltid med en låg dos för att testa vilken respons man får. Jag fick t ex höja min dos efter några dagar under första omgången eftersom vi börjat lågt. Just för att man inte ska bli överstimulerad.

Jag tror faktiskt att det är tuffare för en IVF-are att göra behandligen än för en donator. För en IVF-are har oron och allt det andra bagaget, medan en donator gör det för att hjälpa, för att de vill.

Hur som helst, jag har inte upplevt något negativt av att donera. Jag tycker att ersättningen ligger på en bra nivå och har fått ett mycket fint bemötande under behandlingarna. Om någon har frågor om själva donationsdelen får ni gärna fråga här eller inboxa! Jag är ganska påläst.

Sedan, när det gäller diskussionen om vad man ska kalla de olika mödrarna, är det liksom en ickediskussion vi inte kan bestämma över. Detta är redan vad läkarna kallar det, det är redan vad familjerätten kallar det. Vi kan diskutera att sittmockapär vore ett bättre ord för stol, men det förändrar inte att stol är vad sittmockapären heter.