psykiskt sjuk=dålig förälder?

Jag lovar att på ert dagis, i era lekparker och i era skolor finns det många föräldrar som är eller har varit psykiskt sjuka, och ni skulle aldrig kunna gissa vilka dessa personer är. Med medicin och terpi kan man få bukt med sina problem för det mesta och kunna fungera som vem som helst, med lite mer slit. Psykisk sjukdom är inte lika med allvarliga fall av manodepressivitet eller psykoser.

Ja, det är ju verkligen en riskfaktor att vara dålig på att stava jämfört med att ha en psykisk sjukdom?!

Varför är parföhållanden en riskfaktor för barnen?
Risk för vad, i så fall?

Så jättenytt är det inte heller, folk har levt i parförhållanden i tusentals år.

Anledningen att du tycker att det "säger sig självt" är för att det är norm.
I jämförelse med ett samhälle där man bor på samma plats som den äldre generationen och/eller andra ansvarstagande individer, så är det väldigt rimligt att kärnfamiljen är en mindre stabil grund.

Ett större och stabilare kontaktnät ger automatiskt en större plattform för trygghet.

Om vi tar mig själv som exempel, och ponerar att jag inte skulle fungera bra som förälder,
så har jag flera vuxna som stöd än vad jag föreställer mig att majoriteten har.
Jag har också en person, utöver pappan, som skulle kunna gå in och ta mitt föräldraansvar om jag inte skulle räcka till.
Sannolikheten för att mitt barn skulle få en stabil grund är därför rätt stor.

ADHD är inte bara överaktivitet. Det är en rad symptom som gör att man har svårt att fungera i vardagen. Hupass svårt man har beror på vilken grad ADHD man har. Det finns ingen fördel alls att min son har den diagnosen faktiskt. Han har bara svårt pga den och gråter jämt. Nu har han inte bara den men den utgör ett väldigt stort problem. Känslan av att det alltid är kaos och kortslutning i huvudet kan inte vara särskilt hälsosamt. Har man en lätt diagnos så det kan vara en tillgång, att man blir extra driftig är den en sak men så är det inte alltid. Min pojk har grava sömnstörningar, äter många tunga mediciner, svår aggression, svåra motoriska problem, kan koncentrera sig i 10 min i skolan men måste ha en pedagog vid sin sida hela tiden och sitter ensamt i ett rum. Går i specialklass, kan inte vistas i stora folksamlingar pga intrycken, kan inte planera sin dag, lever med schema och handdator. Han är 12 år nu. Fördel?? För vissa men inte för andra. Det handlar inte om hur samhället är anpassat utan om att saker i hjärnan inte fungerar eller fungerar annorlunda.

Endast två som tar ansvar för barnen.

Att som vi, leva isolerat i kärnfamiljer är bara några generationer gammalt i Sverige.

Kärnfamilj och parförhållande är inte direkt samma sak, men nu förstår jag vad du menar.

Jag förstår dock inte hur det skulle vara en riskfaktor för barnet, särskilt inte i jämförelse med psykisk sjukdom. Men, men...

I jämförelse med storfamiljen, menade jag.

Jag kan inte bestämma vad folk ska tycka om sig själva. Men det var bara så sent som för ett par veckor sedan jag satt i en diskussion med två personer med ADHD, som trots svårigheterna, inte skulle vilja vara "normala".

Det är väldigt lätt att som normalstörd tro att alla vill vara sådan. Så är det inte alltid.

Du har en något romatiserad syn på hur det sett ut "förr i tiden", i dem flesta kulturer världen över är ändå mamma\pappa viktigast för barnens vardagsliv. Den äldre generationen har ju redan fostrat sina kullar och det är inte naturligt att en mormor ska ha huvudansvaret för sina barnbarn, vara viktig ja men nite ta över föräldrarollen.

Det är jättebra att du har många omkring dig men det ändrar ju inte kunskapen om att psykisk sjukdom är en riskfaktor.