psykiskt sjuk=dålig förälder?

Risken är i alla fall överhängande:

Ärftligheten spelar en dominerande roll när det gäller förekomsten av ADHD vilket innebär att flera personer inom samma släkt ofta har likartade svårigheter. 80 % av barn med ADHD har släktingar med likartade problem enligt Tore Duvner (1997). 2-3 % av barn i lägre skolåldern har ren ADHD utan andra funktionsstörningar. Ytterligare omkring hälften av de som har DAMP har ADHD som den mest handikappande delen av sina DAMP-symtom. (Hämtat från NeuroNätet)

Så om jag har haft ett enda maniskt skov för tio år sedan och får barn nu, så är risken större att barnet får ADHD? O-kej.
Att npf är ärftligt är jag medveten om men jag förstår fortfarande inte vad du vill säga. Neurotyper kan också få barn med ADHD. Kanske borde det bäst om ingen skaffade barn egentligen.

nej .. men man bör söka upp en psykolog då tycker jag ,

Jag är uppvuxen med en mamma med psykisk sjukdom, svåra depressioner och drag av paranoia. Min uppväxt var fruktansvärd och hon kunde inte ge mig och mina syskon det vi behövde. Jag tycker inte det är konstigt att reagera över föräldrar med psykisk ohälsa, sen finns det givetvis grader av det hela. Jag har själv perioder av depression och ångest bakom mig och gjorde ett aktivt vall att vänta med barn tills jag själv kommit tillrätta med mitt mående och mitt liv. Aldrig att jag utsätter mina barn för något som liknar det jag växte upp med.

Återigen, det finns grader av det hela. Men generellt sett tror jag att en förälder som mår bra i sig själv har större möjlighet att ge ett barn det han/hon behöver och vara lyhörd för dennes behov.

Om man har en psykisk sjukdom så är risken att man inte kan ge sitt/sina barn ett fullgott föräkldraskap högre. Jag förstår inte vad som är så märkligt med det. Samma sak gäller om man lever med en allvarlig sjukdom, eller en funktionsnedsättning. Det finns garanterat föräldrar med psykiska funktionsnedsättningar som är underbara föräldrar, men jag tror tyvärr att dom flesta som lever med psykiska sjukdomar inte har förmågan att vara känslomässigt 100% närvarande föräldrar.

Jag har själv vuxit upp med en pappa som har bipolär sjukdom och efter hans sista stora sjukdomsgenombrott var han inte längre förmögen att vara en bra förälder. Han disposition ändrades och jag kan bara tycka att det är sorgligt att han hann skaffa barn innan han blev riktigt sjuk, eftersom han sedan inte var förmögen till ett bra föräldraskap.

Min pappa var sjuk länge, men under många år lyckades han dölja sin sjukdom och köra på "som vanligt". Lever man med en sjukdom så kan den förvärras och det gjorde hans. Om en psykisk sjukdom förvärras (och det kan man inte veta om den gör eller inte) så blir konsekvenserna för anhöriga förödande. Det sätter känslomässiga spår som kan vara svåra att komma till rätta med. Och jag är fullt övertygad om att barnen får en högre disposition att drabbas av psykiska sjukdomar om en av föräldrarna har det, socialt eller genetiskt är strunt samma.

Det beror på hur sjukdommen eller funktionshindret påverkar dig som förälder. Jag har ett barn med en pappa som har ADHD och lite psykiska åkommor som vaneföreställningar, tvångstankar mm. Kan säga att det är direkt olämpligt för han kan vare sig ta hand om sig själv eller sina barn. Om man har ett funktionshinder eller en psykiskt sjukdom som gör att man inte klarar att se sina barns behov och att sätta barnet i främsta rummet, då är man en olämplig förälder. Óch tankesättet att det finns friska som inte heller ser barnens behov hör inte till denna diskussionen. Har man tex autism eller asperger kan man ha svårt att tolka andras signaler, förstå vad andra behöver och varför man ska göra på vissa sätt och det blir barnen lidande av. Har man en diagnos och klarar det finemang, inga problem. Säger inte att de med diagnoser INTE ska skaffa barn utan det beror på hur påverkad man är av sina svårigheter.

De som skaffar barn med folk som inte kan ta hand om sig själva, är det lämpligt?

Vad är det för onödig, elak kommentar? Vad vill du med den undrar jag??

Du ifrågasätter föräldraförmågan som psykisk sjuk, jag ifrågasätter den andra delen i föräldraparet. Inget konstigt med det.

det var konsekvensen av att skaffa barn med någon man inte känner säskilt bra. När folk pratar om att bli gravida fort i ett förhållande avråder jag direkt från det just för att det inte är lämpligt. Man ska veta vem man skaffar barn med och man lär inte känna en människa på 2 röda. ADHD hade han när vi träffades, det andra kom sen. Så nej, det var inte särskilt lämligt. Mitt barn har ingen pappa, han saknar det jämt. Han har dessutom egna diagnoser, grav autism och svår ADHD. Arvet efter pappa... så det var verkligen inte lämpligt. Först att skaffa barn med en som inte klarar av det och sen ge barnet dessa diagnoser. Had jag skaffat barn med någon som var frisk hade mitt barn sluppit lida. Du ska veta vad ont det gör i hjärtat av att alltid gå och ångra att man skaffade barn med fel man när konsekvensen blir en sån katastrof. Hade jag kunnat göra något ogjort hade jag skaffat barn med någon som var frisk.