psykiskt sjuk=dålig förälder?

Du läste inte vad jag skrev va?? Förmodligen inte. Det beror på hur pass svår grad man har av ADHD. Det finns i varierande svårighetsgrader och har man en så pass svår grad då det rör sig om djupare svårigheter än att man är överaktiv och impulsiv och den graden gör att man LIDER av det, då man dåligt. ADHD kan vara lätt, måttlig eller grav. Det kan även intehålla motoriska svårigheter samt perceptuella. Jag har träffat mängder med personer som har ADHD och andra NPF och det är olika hur de mår beroende på vilken grad de har, vilken behandling de får och vad för stöd de har av omgivningen. Även om personer med ADHD inte vill vara normala så vill de (som har svåra problem) inte ha sömnstörningar, svår ångest mm. Hur kan du tro det? De du pratat med som inte vill vara normala har förmodligen inte så svårt liv pga detta. Min son kommer förmodligen inte att klara sig själv som vuxen. Dels pga autismen men till stor del även pga ADHD. Han har dessa svårigheter, sen finns det de som har det som du beskriver. Hur man mår är så olika.

Jo, jag läste det du skrev och har heller inte sagt något om din sons tillstånd. Jag refererade endast från det samtal jag lyssnade till. Båda dessa är i regelbunden kontakt med psykvården. Trots det, vill de inte vara "normalstörda".

Hade jag fått bestämma hade jag kunnat slippa majoriteten av de symtom mina diagnoser ger. Att vara som alla andra i de flesta avseenden hade varit underbart. Slippa kaoset för en stund. Att acceptera läget och göra det bästa av det är inte nödvändigtvis ett tecken på att man trivs med sin funktionsnedsättning.

Jag romantiserar inte. Helt krasst, så tog mor- och farföräldrar och syskon hand om den huvudsakliga barnuppfostran några generationer tillbaka. Sina egna avkommor hade man ofta en annan roll till. Idag ligger den stora delen av barnens vakna tid i barnomsorgen.

Det jag är ute efter här är mindre generaliseringar kring psykisk sjukdom och föräldraskap. Det GÅR inte att säga något generellt om förmågan hos psykiskt sjuka att vara närvarande som förälder.
Det går inte heller att bedöma den enskildes situation utan att väga in omgivande faktorer. En annan vuxen kan absolut ersätta en som inte kan ta ansvar.

Det är likadant för mig. Men uppenbarligen inte för de här två som jag lyssnade till.

Det  finns forskning som påvisar motsatsen.

du läste vad jag skrev men du har inte förstått innebörden. Då hade jag fått ett annat svar. Oavsett om du håller med eller inte hade ditt svar vart annorlunda om du hade förstått vad jag menar. Tar om det en sista gång.

1. de personer du har träffat är på ett sätt, min son är på ett annat och ytterligare andra personer är på ett tredje. Människor med ADHD är olika, känner olika och tänker olika. Precis som alla andra.

2. ADHD är ett funktionshinder. Det är inte samhället som är fel enbart även om de mår bättre i lugn miljö. Det är saker hos en person med ADHD som inte fungerar och hurpass bra man fungerar beror på vilken svårighetsgrad man har.

3. ADHD är inte bara överaktivitet. Det är en rad symptom, alla har inte alla symptom men beroende på vilka symptom man uppfyller och hur många symptom bestäms graden av funktionshindre.

4. Hur man klarar sig i samhället beror på vilka kriterier man uppfyller och hur många. Det beror på vilken personlighetstyp man är och vilken hjälp man får. Men alla ska ha klart för sig att det handlar inte om lite överaktivitet enbart utan svårigheter som kan gå på djupet beroende på grad.

De du har träffat lever då ett ganska bra liv där de klarar sig ganska bra och inte lider. Lider man inte av sina diagnoser, klart man inte önskar bort dom.

Alla är ju individer, så.

Varför väljer du då en trådstart där du INTE särar på de olika diagnoserna och de olika riskerna som föreligger? Om man då inte läser hela tråden så ökar ju inte den allmänna kunskapen direkt utan ger bara svar på vad folk i allmänhet tror att psykisk sjukdom innebär?

Nej, inte utan att det sätter spår hos barnet. Det är väl få som ifrågasätter betydelsen av en trygg anknytning barn-förälder, och det försvåras betydligt om barnet plötsligt behöver byta anknytningsperson för att mamma/pappa inte är stabil.

Om du bara tänker utifrån praktisk omvårdnad går det förstås bra att ersätta en vuxen med en annan, men barn behöver så mycket annat också. Det finns många exempel på hur man som vuxen fått svårt att hantera relationer till andra människor, för att man som barn haft föräldrar som i perioder försvunnit ur ens liv - antingen rent fysiskt, eller genom att inte riktigt vara närvarande och good enough i samspelet.