psykiskt sjuk=dålig förälder?

Hurdå, en av tre? I de flesta familjer finns två primära anknytningspersoner, mamma och pappa. Är en förälder psykiskt sjuk så kanske en mormor eller annan släkting rycker in lite extra, men det är inte detsamma som en förälder.

Alla barn mår inte jättedåligt hela livet av att förlora en förälder. Barn tycks ha olika medfödd känslighet mot separationer. Men att det är skadligt för ett barn att separareras från en anknytningsperson är nog de flesta ändå överens om. Och det kan INTE jämföras med att en fröken på dagis slutar. Även ett riktigt känslig barn, som min dotter, klarar en sådan sak oändligt mycket bättre än hon skulle klara att förlora mig eller min man, alltså hennes föräldrar.

Om man som partner till en sjuk människa väljer att skaffa barn med detta i tanken, så bör det rimligen vara i paritet med  - eller något bättre - än att ha en ensam förälder.
Även om förluster ger spår i själen, så ger det också en massa positivt att man fått haft dem i sitt liv.

En person som ligger på psyket är under den tiden inte mera frånvarande än en person som arbetar på annan ort.

I mitt fall skulle det vara precis så det skulle bli. Jag skulle alltså kompensera för mina brister med ytterligare en klippa i barnets liv.

Individuella förutsättningar igen.
Som hela tiden sagt.

Somliga barn knyter an enormt till förskolans personal. Med tanke på att de tillbringar större delen av barnets vakna tid med dem, så är det inte konstigt. Jag skulle absolut kalla det jämförbart i dessa fall.

Att bara ha en förälder från början innebär inte att man gått igenom en separation, så som man gör om en förälder dör eller blir svårt sjuk. Det är en enorm skillnad.

En förälder som arbetar på annan ort när barnen är riktigt små är faktiskt inte särskilt bra. Det kan göra att anknytningen till den föräldern blir svagare än den borde vara. När barnen är äldre och anknytningen väl sitter så gör det nog mindre. Det går att var en rätt bra förälder per telefon, så länge barnen är trygga och har det bra hemma. Den förälder som arbetar borta får väl dessutom antas komma hem någorlunda ofta och/eller kunna vara hemma hyggligt lång tid i sträck (beroende på hur han/hon arbetar). En svårt psykiskt sjuk förälder kommer kanske också hem ibland, men är inte heller då någon fungerande förälder. Det är inte säkert att den psykiskt sjuke kan finnas för sitt barn ens per telefon. Mår man alltför dåligt orkar man nog inte med att stötta och skapa trygghet för sina barn.

Ja, det stämmer. Men det är ändå både vanligt och jämförbart.

Även psykiska tillstånd går i vågor och det kan mycket väl finnas möjlighet till telefonkontakt fast man ligger inne. Åter igen är det individuellt.

Jag tycker det är skrämmande att du gör generella negativa antaganden för psykiskt sjuka, utifrån dina föreställningar, medan andra grupper får en mer individuell, men framförallt positivt färgad bedömning.

Men hur läser du egentligen? Jag har skrivit att alla som är sjuka eller har ett funktionshinder bör tänka efter och fundera på om de klarar att vara föräldrar. Jag har sagt att det egentligen är något som alla borde göra, även de som är fullt friska. Jag har jämfört med karriärmänniskor och skrivit att de inte blir bra föräldrar om de inte kan tänka sig att ändra livsstil och lägga mindre tid på jobbet. Jag har sagt att det inte är bra för små barn att ha en förälder som jobbar på annan ort. Jag har dessutom, om och om igen, upprepat att det finns psykiska sjukdomar och funktionshinder av olika grad, att inte alla innebär att man blir en dålig förälder.

Av detta drar du slutsatsen att jag gör generella negativa antaganden just kring psykiskt sjuka, men inte kring andra. Hur får du ihop det? Annat än att det är vad du VILL läsa in för att det ska stämma med din tes att just psykiskt sjuka alltid och av alla behandlas och betraktas sämre än andra.

Bland annat härifrån:
"en förälder som arbetar borta får väl dessutom antas komma hem någorlunda ofta och/eller kunna vara hemma hyggligt lång tid i sträck (beroende på hur han/hon arbetar). En svårt psykiskt sjuk förälder kommer kanske också hem ibland, men är inte heller då någon fungerande förälder. Det är inte säkert att den psykiskt sjuke kan finnas för sitt barn ens per telefon."

och här:
"Om det handlar om partnern till den psykiskt sjuka (som inte kommer att kunna fungera som förälder) så måste han/hon nog välja. Behålla sin sjuka partner och leva barnlös eller skaffa en annan partner och få barn. Det kanske är grymt, men det är bättre än att vara grym mot ett eventuellt barn som kanske både får en icke-fungerande förälder och ett psykiskt funktionshinder i arv"

och här:
"Den som är psykotisk bör avstå från barn. Den som klarar sig med lite medicin som den enkelt kan sköta själv kan vanligen ta hand om barn på ett bra sätt. Den som ibland behöver vara inlagd för sina psykiska besvär kommer sannolikt inte att bli en bra förälder."

Nu är jag inte Manchester, men jag kan av detta endast se att hon uttalar sig om psykiskt sjuka vars sjukdom gör att de inte kan fungera som föräldrar. Att vara psykotisk innebär ju vad jag vet ett allvarligt tillstånd, likaså att ibland behöva vara inlagd för psykiska besvär.

Jag håller med om att man inte ska dra alla över en kam och är övertygad om att personer med lindrigare psykiska besvär (jag har för övrigt själv ett sådant) kan bli bra föräldrar, men sedan finns det ju vissa svårare tillstånd (t.ex. utvecklingsstörning) som utgör ett stort hinder för att ta ansvar för barn.

Jag skulle gärna vilja se en nyansering även där.
Under psykotiska tillstånd är man inte tillräknelig, det stämmer. Men det räcker också att ha en enda psykos för att bli betraktad som psykossjuk. Ibland har dessa psykoser framkallats av mediciner eller andra droger.
Det finns en hel del som aldrig får mer än den där enda psykosen. Kanske för att man medicinerar fortsättningsvis, kanske för att man slutar med det psykosutlösande preparatet eller för att det helt enkelt blev för mycket för kroppen i en viss situation.

Det finns också exempel på bipolära individer med självinsikt, som lägger in sig för nedvarvning när manin är på gång. Jag skulle ogärna vilja bedöma det som så  mycket allvarligare än fysisk sjukdom som innebär tidvis inläggning.