psykiskt sjuk=dålig förälder?

Men du undrar i din trådstart varför folk ifrågasätter förmågan att vara en bra förälder om man är psykiskt sjuk och vi ger våra svar. Det kanske inte är de svar du hade hoppats på, men det är berättelser ur verkligheten.

Jag skulle personligen inte vilja ha en psykiskt sjuk mamma. Jag önskar inte min värsta fiende att uppleva den situationen, så varför skulle jag önska ett oskyldigt barn det?

Vilka psykiska sjukdomar talar du om då?
Om det inte gäller de som påverkar omgivningen negativt? Det är jobbigt att leva med någon som är psykiskt sjuk, det är inte direkt rocket science.

Varför inte satsa på att må bra först och skaffa barn sen?

Men så kan man väl inte tänka?
Jag har aldrig träffat någon som aldrig haft en dålig dag eller period i sitt iv, och visst skaffar de barn ändå.
Bara för att man t.ex. råkar vara mindre glad eller motiverad till vissa saker en dag så betyder det ju inte att man då för all framtid kommer vara en dålig människa, och bör avstå från att bli förälder? :/
 

Att vara psykiskt sjuk är inte att vara mindre glad eller känna sig omotiverad. Det är helt naturliga variationer i humöret. Psykisk sjukdom är något helt annat. Jag tror att du kanske har missuppfattat vad som utgör psykisk sjukdom...

Självklart handlar det inte om att vara en bra eller dålig människa, det är inte alls vad det handlar om. Det handlar inte om att ifrågasätta alla människors lika värde eller något sådant. Det handlar om att vara mentalt närvarande med sina barn på ett sunt sätt.

Det är bara min åsikt, alla behöver inte dela den.

pga min psykiska status har jag valt att inte skaffa barn då jag aldrig skulle kunna g ett barn den uppmärksamhet, tid och omsorg som det kräver. Jag har ingen "farlig" diagnos! Men jag vet aldrig vad jag dag till dag orkar att företa mig....

Men självklart kan en förälder med psykisk ohälsa bli en bra tom fantastisk förälder. Men samhället borde kanske hålla ett öga på utvecklingen....

Som tidigare sagt så är inte adhd en psykisk sjukdom, men okej. Vad är det du vill säga med ditt inlägg? Att psykiskt sjuka föräldrar får adhd-barn? Jag förstår verkligen inte vad du menar.

Jag är själv både "psykiskt- och neuropsykiatriskt sjuk", som det så fint heter, så nog vet jag vad det handlar om alltid :)
Jag uppfattade bara ditt inlägg lite fel då :)

Är det då okej att luta sig mot dessa berättelser och slå dövörat till alla de berättelser som vittnar om att det finns en enorm diversitet i begreppet "psykisk sjukdom"?
Hur många skulle bunta ihop diabetes med leukemi?

Det finns massor av olika psykiska åkommor och det finns mängder av varianter på de olika åkommorna.
En bipolär individ kan inte jämnställas med en annan bipolär individ.
En person med asocial personlighetsstörning kan inte jämnställas med en deprimerad.
En person med borderline kan inte jämnställas med en annan person med borderline.

Somliga av oss kommer aldrig att bli bra.
Tar vi bipoläritet som exempel, så är det en fysisk sjukdom i botten. Den går inte bort med terapi, utan måste medicineras.

Det är klart att det kan innebära en påfrestning att leva med en person som är psykiskt sjuk. Men det behöver inte betyda en större påfrestning än om man är fysiskt funktionshindrad.

Psykisk ohälsa är ett så otroligt brett begrepp. Det kan handla om en förlossningsdepression, en större fobi, en tvång att vilja tvätta sina händer ofta, att tvingas tänka på äckliga eller snuskiga saker mot sin egentliga vilja, oroa sig mycket för olika saker, känna en motvilja mot att träffa mycket folk samtidigt... osv i all oändlighet. De som får psykoser regelbundet eller har grava maniska/depressiva skov är en klar majoritet i den stora smet man bakat ihop som psykisk ohälsa eller psykisk sjukdom.

Jag tror absolut att det finns de med diverse psykiska tillstånd som kan bli utmärkta föräldrar. Kanske har dom nått en djupare insikt än andra då dom sett livets baksidor och därför kan ge barnet mycket mer än andra när livet får sina törnar? Och givetvis finns det personer i den här gruppen, som i vilket annan grupp som helst, de som inte alls klarar av föräldrarollen och är direkt olämpliga. Precis som det finns muslimer, feminister, rullstolsbundna, snobbar och fjortisar som kan klara rollen bra eller mindre bra.

Jag hade en pojkvän när jag var yngre som var djupt traumatiserad av sin uppväxt med sin sjuka mamma. Han var ständigt på vakt och hade utvecklat ett ångesttillstånd pg sin oro över henne. Flera gånger när han kom hem från skolan som liten, eller steg upp på morgonen, hade han hittat henne medvetslös i sängen och fått ringa sina släktingar för hjälp. Från han var typ fem år gammal. När saker hände offentligt på grund av mammans sjukdom så visste han precis vad han skulle göra från ungefär samma ålder. Ett ansvar som han inte skulle behöva ta, men som han var tvungen till då mamman inte kunde sköta sin sjukdom.
Hon hade diabetes och vägrade behandling.

Bara en historia som alla andra.

Ja, du har din åsikt och jag har min.

Jag önskar dig lycka till i alla fall.

Visst finns det grader, det är det ingen som säger emot. Och visst det finns massor med fall där det går bra, men ska vi bara kolla på dem och säga att men självklart ska psykiskt sjuka få skaffa barn. Och visst de får skaffa barn, sen får man ju hoppas att samhället griper in innan det är försent. Men med tanke på vad folk har för inställning till att anmäla till soc så händer det ju inte. Barn får fortsätta leva med psykiskt sjuka föräldrar som inte kan ge barnen det de behöver.

Jag förstår inte varför man vill ge barnen den uppväxten.