psykiskt sjuk=dålig förälder?

Om alternativet är att inte ha barn alls, så är det kanske inte så enkelt att välja?

Det finns otroligt mycket ungar som går mer eller mindre heltid på förskolan. Kanske inte de första två åren, men väl bland tre-femåringarna. Heltidsarbetande föräldrar är väl den vanligaste orsaken.

ett praktexempel på en människa som ser saken ur sin egen synvinkel istället för ur barnens. Att skaffa barn är ingen rättighet. Är man inte kapabel pga psykisk sjukdom bör man låta bli.  Vad man vill hör inte dit, man kan inte få allt man vill. Barnet har rätt till föräldrar som är mentalt stabila. Ett barn ska aldrig behöva känna otrygghet, behöva oroa sig för sina föräldrar eller behöva ta ett ansvar som de inte är mogna för. Som förälder ska man kunna ge sitt barn en trygg uppväxt genom att alltid finnas där för sina barn och alltid kunna tillgodose deras behov. Mamma och pappa är nummer ett för barnen, det är deras grundtrygghet som inte kan kompenceras av andra vuxna. Fixar man inte det så spelar det ingen roll hur mycket man än vill ha barn, det är ändå fel att skaffa barn som man inte kan ta hand om fullt ut.

Det är väl ingen som säger att det måste vara ett enkelt val? Jag kan tänka mig att den som pga sin hälsa - fysisk eller psykisk - kommer fram till att den måste avstå från barn lider något fruktansvärt. Men ibland ser livet ut så. Vi tvingas ofta till val där inget alternativ känns rätt eller ens uthärdligt. Då får man ändå ta det minst dåliga, i det här fallet låta bli att skaffa ett barn som sannolikt inte skulle få det bra.

Jag vet också att många barn går långa dagar i förskolan. Själv började jag jobba heltid när min yngste var 3,5 år. Det innebär att han är på dagis och hans storasyster är i skolan/fritids uppemot 40 timmar per vecka. Ingen idealisk situation, men annars skulle vi inte ha råd med en vettig bostad. Å andra sidan, mina barn har alltid gillat förskolan och fritids. De har trivts bra med personalen, men utan att behöva knyta an till dem som om det handlade om föräldrar. Vi har alltid tillbringat så mycket tid med barnen att skillnaden mellan mamma och fröken varit glasklar. De har fått sitt behov av primära anknytningspersoner uppfyllt hemma och kunnat ha en naturlig, lite lösare anknytning till personalen i skola/förskola.

Dessutom: En sjukdom följer sällan kontorstid. Man är inte totalförlamad, svårt deprimerad eller utvecklingsstörd 40 timmar i veckan för att sedan fungera som vem som helst på morgonen, kvällen, helgen och semestern. Den svårt sjuka eller funktionshindrade föräldern kan visserligen ha en sjukdom som går i vågor, men kan råka må som sämst just de där fyra veckorna på sommaren när familjen skulle ha semester och umgås. När jag är sommarledig i sju veckor (jag är lärare) så finns jag där för mina barn till 100%. Om jag haft svår asperger eller varit manodepressiv hade barnen förmodligen haft det bättre på förskolan/fritids även de veckorna. Och det hade varit katastrofalt.

Det är inte sant.
Till skillnad från flertalet så funderar jag faktiskt allvarligt kring mina brister och fördelar som förälder. Jag personligen skulle göra mitt bästa för att kompensera för mina tillkortakommanden. Likväl skulle det ändå vara en chansning om jag valde att bli mor.

Att skaffa barn ÄR rent krasst en rättighet, oavsett vad man ideologist tycker om det. Varje individ med en fungerande kropp kan själv yngla av sig, utan någons inblandning. Vi har i vårt samhälle valt det så. Rättigheten är så till den milda grad sanktionerad att barnlöshet räknas som en sjukdom där man har rätt till vård.

Självklart kan "mamma och pappa" kompenseras med andra vuxna. Det krävs varken biologiska band eller ett olikkönat par för att ta det ansvaret.

Hur ofta har du tvingats till outhärdliga beslut?

Det som du tycker är okej att utsätta dina barn för är för en annan individ otänkbart. Fundera gärna på det.

Tja, jag trodde ett tag att jag var tvungen att välja mellan min man och möjligheten att någonsin få barn. Jag verkade inte kunna bli gravid och min man verkade inte kunna få adoptera. Det var verkligen inget enkelt val för mig som längtat efter barn sedan tonåren, men som samtidigt älskade min man. Till slut löste det sig, men det visste jag ju inte att det skulle göra. Det tog nog i alla fall ett år av förtvivlan innan jag insåg att jag skulle kunna bli mamma trots att jag inte ville överge min man.

Visst är det så att vi har olika åsikter om vad som är bäst för barn. En del anser att varje form av dagis är av ondo och vill knappt ens skicka barnen till skolan. Somliga anser att barn bör hållas ifrån såväl TV som dator åtminstone till skolåldern. Jag håller inte med. Men så finns det också sådant som faktiskt inte handlar om tyckande. Saker som har sin grund i forskning och vetenskap. Dit hör att barn mår dåligt av att separeras från sina primära anknytningspersoner (som förvisso inte behöver vara barnets biologiska föräldrar, men finns bio-föräldrarna med i bilden så blir det oftast så ändå). Dit hör också att barn behöver tryggheten av en viss förutsägbarhet hos sina föräldrar. En mamma eller pappa som regerar helt olika på samma sak beroende på hur han/hon mår för ögonblicket skapar otrygghet hos barnet. Är det något tillfälligt, t ex att mamma inte är som vanligt i samband med en anhörigs bortgång, så kan nog barnet komma över det. Är det däremot något som händer titt som tätt, exempelvis om föräldern är manodepressiv, så orsakar det skador hos barnet.

Det är väl också ganska väl belagt vid det här laget att barn till utvecklingsstörda föräldrar inte brukar må särskilt bra. Och en förälder med aspereger kan ha väldigt svårt att svara på barnets signaler. Ett väldigt litet barn är beroende av att mamma och pappa kan leva sig in i barnets känslor och reaktioner. Barnet behöver hjälp att tolka sina egna känslor. En förälder vars funktionshinder bland annat handlar om en oförmåga att sätta sig in andras känslor får inte den hjälpen och det kan leda till svåra konsekvenser för barnet.

Det här handlar inte om vad jag tycker, utan är rena fakta.

Jag har faktiskt fått göra val redan. Jag blev inte planerat gravid med ettan, det var en olycka i samband med kondomslarv. När graviditeten var ett faktum så funderade jag länge om jag skulle genomgå den eller avbryta. Jag var livrädd för att bli som min mamma. Jag valde tillsist att behålla eftersom jag ju till skillnad från henne är frisk. Visserligen har jag mina kamper, men jag är medveten om dem och jag kämpar. Barnen har en bra anknytning, de har två föräldrar som finns där till 100% och ett nätverk av släkt och vänner.

Jag behövde inte välja bort barn helt, men för lite drygt 1 år sen så valde jag bort möjligheten att skaffa fler syskon och det med hänsyn till min hälsa och föräldraförmåga. Jag är steriliserad, inte för att jag inte vill ha fler barn för det hade jag säkert velat ha i framtiden utan för det faktum att en till graviditet med största sannolikhet skulle innebära rullstol för min del och blir jag så dålig så kan jan inte vara den förälder jag vill.

Men ja hade jag tex varit i samma skick som några av mina syskon så hade jag inte skaffat barn. De kan inte ens ta hand om sig själva. Jag hoppas att de har självkännedomen att inte skaffa barn. Och om de skaffar barn så hoppas jag att jag faktiskt gör det som ska göras nämligen ser till att socialen kopplas in.Visst är det en rättighet att skaffa barn. Men det är ingen rättighet att få behålla dem. Tyvärr fungerar skyddsnätet för barn dåligt och det är därför fler skulle tänka efter om det borde yngla av sig. Och visst kan mamma och pappa ersättas, men då ska den som ersätter föräldern vara där till 100%. Det går inte att ersätta en sjuk förälder med en mormor som kommer några timmar per dag.

Du får ju vara glad att du slapp leva med det beslutet hela livet Manchester.

Ingen människa är en perfekt förälder och alla kommer att sätta sina spår i avkomman. Frågan är väl om skadan blir så pass stor att det är värt att inte sätta dem till världen?

Tjabba väljer att kämpa mot sina problem eftersom hon anser att hennes medvetenhet och nätverk är tillräckligt. Sådana individuella bedömningar kan vi alla göra.

Rättigheten att behålla barnen har jag överhuvudtaget inte diskuterat.
Men jag önskar att det fanns ett större engagemang i Sverige för att stötta personer som har det svårt och inte bara lägga sin tillit till myndiigheter. Enligt min åsikt så är vårt samhälle allt för mycket uppbyggt kring att sköta sig själv och skita i andra. Jag står inte ut med mentaliteten "någon annan får lösa det".

Jag håller fullständigt med om att en ersättare för den som inte fungerar behöver lägga ett mycket stort engagemang i uppgiften.

Dem allvarligaste psykiska sjukdomarna medför att man inte har sjukdomsinsikt och en förvrängd verklighetsuppfattning. Det gör att dem som är minst lämpade till att få barn inte kan fatta dem besluten.

Om du tar de mediciner du behöver och tar emot eventuell övrig hjälp du behöver är det ingen som vet att du är psykiskt sjuk och således ingen som kan säga att du på grund av detta är en dålig förälder. De flesta psykiska sjukdomar går att arbeta bort så de nästan inte finns där. Jag vet inte vad det rör sig om för psykisk sjukdom men jag vet att många psykiskt sjuka oftast inte är sämre än någon annan förälder. Det finns så många dåliga föräldrar där ute och de flesta av dem är inte psykiskt sjuka.
Jag skulle dock rekommendera att vara i ett väldigt fast och stabilt förhållande om man skaffar barn SPECIELLT om man är psykiskt sjuk för när man gått utan mediciner hela graviditeten kanske man inte själv förstår vikten av att börja med dem igen även om man gjorde det innan man slutade med dem.

Sammanfattningsvis: Ingen har någon aning om att du är psykiskt sjuk om du får och tar emot den hjälp du behöver, men låt det ta den tid som krävs. Se till att vara så stabil som möjligt innan du börjar!