Anonym (My) skrev 2011-03-02 20:40:25 följande:
Nu generaliserar du vilt.
De flesta med psykiska åkommor är inte dåliga hela tiden. I synnerhet inte om man är under behandling.
Det finns människor som på grund av fysiska åkommor (psykiska åkommor är för övrigt ofta fysiska, även om de sällan kallas så) måste ligga på sjukhus under perioder och det finns sådana som inte orkar eller klarar av att ta fullständigt föräldransvar hela tiden. Hur många kritiserar DEM för att de skaffar barn?
Jag skulle tro att de flesta säger att "barnet har ju faktiskt en förälder till".
Visst generaliserar jag - det går inte att tala om detta på annat sätt.
Men
ändå.
Jag har själv haft en psykisk sjukdom - depression - och
aldrig i livet att jag skulle valt att bli gravid under tiden jag var sjuk, eller ens tiden när depressionen läkt ut. Jag var inte fit for being a mother då. Orkar man inte med sig själv - orkar man inte med någon annan. Orkar man inte jobba, orkar man inte med ett barn, något logiskt ligger i det också. Det var inte förrän flera år senare jag kunde fundera i tankar om barn igen.
Det finns ju många andra problem än depression, visst.
Men fortfarande tycker jag att det finns en tendens här på Fl att "visst, det spelar ingen roll om du inte har jobb, är psykiskt sjuk, är skuldsatt, alhoholiserad, utan socialt nätverk - bara du vill så kan du ändå på något magiskt sätt klara av att ha barn." Bara du på något sätt
vill att det ska gå bra, så gör det det. Kärleken räcker, eller; tanken om kärlek räcker. Det gör det inte, är min åsikt. Och vadå "en till förälder"??? Hur många förhållanden går inte i kras? Särskilt om en eller båda är i psykisk ohälsa? Då står personen där
ensam med barnet på halvtid, och då blir det sju resor tuffare. Då gäller det att ha ett fint socialt nätverk omkring sig - vilket människor med psyk. probl.
inte brukar ha.
Medicinera, gå i terapi, se till att ork finns för
jobb, städning, socialt liv osv -
sen skaffa barn.