minjalin skrev 2011-11-29 11:02:08 följande:
Hehe, det är inte så farligt men det är jobbigt nu när åderbråcken börjar bli värre när trycket ökar. Är helt lila och igensvullen i slidan och en hel del lila "maskar" utanpå blygdläpparna, men åderbråck i underlivet brukar försvinna efter förlossningen. Hade det med sonen också men det kom i slutet (allt kommer tidigare den här gången) och det försvann helt efter förlossningen. Det enda jag nojar för med det är att jag läst om folk på familjeliv som tvingats göra kejsarsnitt pga åderbråck i underlivet för risken att dom brister under förlossningen och att deras barnmorskor sagt att man kan föda vaginalt med det men sen på smvc har dom sagt att dom måste göra kejsarsnitt. Frågade läkaren som sjukskrev mig om det och hon stod som ett frågetecken och sa att det ska absolut inte vara några problem att föda med åderbråck så jag får väl lita på henne. Likadant att man läser om folk som opererats för ljumskbråck (vissa till och med under graviditeten) och det fattade hon inte heller. Hon sa att det är rent dumdristigt av en läkare att operera under en graviditet om det inte är absolut nödvändigt då all vävnad och sånt inte är som det brukar och risker för mamma och foster osv. Hon sa att enda anledningen till att vissa bråck opereras är för att tarmen kan smita ut genom hålet och komma i kläm så man får väldigt ont och tarmvred, men det är i princip omöjligt under en graviditet eftersom livmodern trycker undan alla tarmar. Sen läker det tydligen i de allra flesta fall efter graviditeten men risken är stor att man får tillbaka det om man blir gravid igen. Känns konstigt när det är så olika bud. Men sak prata lite med min bm nästa gång. Jag har hellre all sån här skit än spyr flera gånger om dan kan jag säga ;) Men börjar sakna vårat sexliv =/ Vet ju att det inte direkt är blomstrande första månaderna med liten, i alla fall inte om vi får en likadan bebis som sonen som inte ville ligga själv över huvudtaget före 4 månaders ålder. Men det gör så förbaskat ont efter sex när allt svullnar ännu mer så det blir tyvärr inte ofta nu :(
Hehe, ja dom små är inte snälla mot oss ;) Jag känner mig inte så tung med mina 60 kg men det är jobbigt att ta sig upp ur soffan ändå eftersom magmusklerna inte fungerar längre för dom är så delade ;) Jag har också högt SF-mått men hade i alla fall hoppat precis under övre kurvan sist så hoppas jag håller mig där som jag gjorde med sonen. Var över övre kurvan runt v 25 och sen v 29 hade den hoppat ner precis under. Med sonen hade jag också en rejäl ökning så i v 34+ tror jag att jag hade ett mått på 37 cm xD men sen lugnade det sig och slutade kanske på 40 (var hos bm 38+ sista gången för sen föddes han på BF och jag hade tid dan efter och sista mätningen låg på 39 cm) Men jag är inte så lång heller (165 cm) och sonen vägde 3785 g och var 51 lång så mycket bebis på liten kropp. Är du lång?
Jo går det för fort är det nog svårt att hinna med och vänja sig vid smärtan och så oavsett om man är omföderska eller inte. Men ett råd är att försöka att inte få panik när värken bara stiger och stiger och man tycker att den aldrig når toppen utan prata med dig själv inne i huvudet och håll dig lugn och tänk på andningen. Får man panik är det kört :p Jag tyckte värkarna var hanterbara fram till 8 cm. Sen fick jag verkligen kämpa med mig själv för att inte få panik för dom kom så tätt och var så intensiva och jag hade ont hela tiden. Men så såg jag sen i journalen att jag öppnade mig från 8-10 cm på 20 minuter så det förklarade ju saken ;) Sen hade jag krystvärkar 1 timme och det var ändå lättare för då hade man nåt att göra men det var samtidigt fruktansvärt jobbigt för det var som en bakvänd magsjuka och fruktansvärt tröttande för kroppen :p Jag ville inte heller ha EDA när dom frågade vid 8 cm och det var sista chansen (nu i efterhand hade jag ju aldrig hunnit få den ändå men...) :p Hade jag däremot haft så ont som jag hade där fast i flera timmar, då hade jag nog struntat i den läskiga nålen och bara tagit emot ;)
Det var väl både och men mest var det hennes brist på förståelse. Hon har aldrig själv varit gravid så hon hade nog svårt att sätta sig in i hur ont jag hade och hur trött jag var. Och det var liksom antingen är du helt sjukskriven eller har hel hp eller ingen alls (men sen när fk sa att jag fick 1/4 hp så hade hon ju inte så mycket till val) så det var psykiskt jobbigt att gå där och känna att inget man gjorde dög. Men nu har vi en en annan chef som vikarierar för henne och det har vart mycket bättre och ahr känts roligt att jobba denna gången. Och då har det ändå vart struligt med halvtidssjukskrivning och allt så hon fått pussla med schemat och allt men aldrig nåt gnäll från hennes sida om att det är mitt fel typ. Sånt gör så mycket!
Vad jobbar du med? :)
Oj, jag kan förstå att det är jobbigt med olika fakta hela tiden. Finns det ingen specialist eller något liknande som verkligen kan svara på dina frågor om just operation och det? Jag menar istället för att alla som man frågar säger olika eller att man får ett tvekande svar? Det är ju ännu jobbigare för då vet man ju aldrig helt säkert. Jag tror och hoppas att du inte behöver oroa dig !
hur känner du OM dom säger att det blir snitt? Något du absolut vill undvika eller hur känner du inför det?
Sexbiten kan jag verkligen förstå! Jag saknar sexlivet (utan magen, usch vad elakt det känns men det är faktiskt så!), och jag saknar att känna mig vacker! Känner mig som en vandrande flodhäst :(
Vilken vecka är du i förresten?
Haha nej jag är inte speciellt lång jag inte, hela 158 och en HALV:D Så med ett sf-mått på 36 i vecka 34+1 så kommer dom inte behöva några rullstolar för att rulla in mig när det är dags för förlossning :P
Usch, jag har faktiskt ganska lätt för att få panik, men å andra sidan är jag så fruktansvärt envis så vi får väl försöka köra på envisheten för att mota bort paniken då.
Skönt att höra att ni har en bättre chef nu, låter inte som att den andra var mycket till chef, eller medmänniska heller för den delen.
Jag jobbar som bartender och servitris. Fick dock ta ledigt resten av graviditeten från och med oktober då jag kände att det inte gick längre. Magen var kopiöst i vägen och fogarna mobbade mig, och sen allt det andra såsom trötthet med mera.
Hade servering en dag och kunderna skrattade åt mig för att jag inte tog mig mellan stolsraderna (någon hade inte tänkt på att jag var tjock och placerat mig på dom två borden som stod närmast varandra, det var TRÅNGT!) Men men, sånt är livet =) En dag kanske jag återser min gamla kropp igen, who knows:)
och resten 37+2 och ajg var i v 35+2 då. Är nog inget att oroa sig för!