Januaribebis 2012

Ja, och jag måste ju säga att jag föredrar nog i ryggen jag :P Jaja, det blir ju som det blir. Känns bättre idag när jag sovit hyfsat inatt i alla fall. Man har en förmåga att bli negativ när man inte sovit och allt känns skit :P Åh vad skönt :) Jag sprack med första men normala bristningar som inte gett mig några men efteråt så spricker jag inte värre än första så klagar jag inte :p

Det är nog bebisens leder som knäpper. Har hört att det ska vara det i alla fall och har för mig att jag hade så förra graviditeten. Inte hört nåt denna dock.

Jag har ingen mer tid hos bm förrän på bf så kommer den tidigare så blir det svårt att skriva in det och känner inte att jag behöver ha en löst brev som dom ska ta sig tid att läsa och grejer. Jag har ju förhoppningsvis både sambo och mamma med mig som kan föra min talan om inte jag klarar av det, men sist kunde jag prata i alla fall även när jag hade som mest ont. Nej dom blir inte stressade av övervakningen. Han var ju stressad innan och därför satte dom skalpelektroden för att ha bättre övervakning på honom. Bebisarna kan ju bli stressad av värkarna och så för dom blir ju ganska tilltrykta och har fattat det som att har man alldeles för täta värkar kan dom få syrebrist så det är tydligen det som kan vara lurigt med värkstimulerande dropp i fall där det egentligen inte behövs och att det är jätteviktigt att dom har noga koll på bebisen om man får värkstimulerande. Ja som jag fattade det som så var elektroden mer tillförlitlig för annars hade dom väl inte satt den.

Nä jag mådde faktiskt inte alls illa under förlossningen och jag minns att jag tänkte det när bm sa att Leon passerade spinae eller vad det heter (det där trånga stället) "ska man inte må illa och kräkas nu?" för det hade dom sagt på föräldragruppen :P Hoppas på att jag slipper det den här gången också men mår ofta illa på nätterna och ibland på dagarna så jag känner mig inte så hoppfull att slippa det den här gången också :P Men den som lever får se. Man är väl bara bedövad där nere om man fått en bäckenbottenbedövning? Och det står i alla fall bara i min journal att jag fick bedövning sen när de skulle sy, ingenting om att jag skulle fått det innan. Man man har ju så ont överallt i hela bäckenpartiet så det är väl svårt att känna specifika ställen så. Eller så tror jag att jag hade i alla fall, så ont överallt så jag kände ju inte när jag sprack och så utan bara att det spände för jag tror jag hade väldigt ont i ryggen men minns inte riktigt. Ska försöka fokusera mer på allt sånt den här gången men får se om man klarar av det eller om man är så borta av smärta igen att man inte kommer ihåg nåt sen den här gången också :P Då brydde jag mig inte om nåt annat än att få ut ungen utan det är sen efteråt jag funderat på massa olika saker. 

Jo så jag hoppas det blir likadant denna gången. Mamma mådde jätteilla med sina två första för på den tiden låg man på rygg och födde, men med mig sen så fick hon stå på alla fyra mot en sackosäck och då slapp hon illamåendet och sprack inget. Första sprack hon hela vägen bak och andra blev hon klippt. Jag mådde inte så illa varken i början eller på slutet med Leon, men minns att jag mådde lite illa i slutet med honom men då fick jag akupunktur av sambons mammas man och det hjälpte. Ska få det idag så jag hoppas på att det hjälper den här gången med för denna gången är det ju värre, men inte så jag spyr och inte varje natt, men vissa nätter mår jag såpass illa att det är svårt att sova. Sen kan man väl må illa av smärtan också under förlossningen så det är väl inte alltid så att man bara mår illa den passagen utan vissa spyr ju hela förlossningen, men det är väl inte så vanligt.

Jo jag har beskrivit det som att på mig kändes det som att ryggraden liksom slets isär så det stämmer ju ganska bra med att ryggen går av ;) Men man vet ju att det inte är så utan bara känns så. Och sen var det ju topparna av värken som kändes så och det är ju ändå inte så många sekunder egentligen. Det kändes som en outhärdlig smärta när man var hacket under toppen och ändå stegrade det ändå mer, men sen när man vart på toppen och värken vände och hoppade ner till hacket under så kändes det helt plötsligt skönt för då hade man liksom vant sig vid ännu värre smärta. Hoppas du fattar min konstiga beskrivning xD det var nog därför jag i alla fall tyckte jag stod ut med värkarna, för det var så liten del av dom som jag upplevde som nästan outhärdlig smärta.

Känner inte igen känslorna men eftersom du vart så positiv innan så kanske du ska prova? Kan ju inte påstå att det är skönt i början utan gör ont som satan men det är en väldig tillfredställande känsla att ge sitt barn en sån fin gåva och se det ligga där så nöjt och smacka ^^ Men känns det inte bra ska man naturligtvis sluta och ge ersättning istället, men du kanske ångrar dig om du inte provar eftersom du så gärna ville innan? Tycker det är sjukt smidigt också att alltid ha maten nära till hands och perfekt temperatur. Det är döden att gå upp flera gånger varje natt för att blanda ersättning samtidigt som liten bara skriker tills den får sin mat. Lättare nu när man har en 2 åring som ibland vill ha välling på natten om det är tänder som bråkar eller han är sjuk. Då säger man bara "vänta lite så kommer jag snart med välling" och så ligger han där så snällt och tyst och väntar. Så var det inte när han var liten och ville ha mat när jag hade slutat amma. Det var gallskrik tills maten tystade mun ;)

Så hade jag med första barnet. Han var fixerad sen v 32 men magen sjunk aldrig och det var jobbigt att andas tills han var ute :P

Ja det är ju lite löjligt att propagera så. Var och en får väl göra som den själv vill, men är väl lite tråkigt om man bestämmer sig helt innan att man inte vill med första barnet och inte ens provar, men som sagt får ju var och en göra som den själv vill. Jag tycker inte de tär nåt konstigt att amma ett spädbarn, men däremot skulle jag aldrig personligen kunna amma en 1-åring medan andra kan hålla på hur länge som helst så man är så olika. Mig frågade bm efter förlossningen om jag ville prova att amma och det ville jag så då fick jag lägga mig på sidan och så la dom honom intill min och så nappade han tag så fint i bröstet och sög med jättefin teknik. Så det var ingen som pillade på mina bröst utan bara jag och bebis :)

Jag vet inte. Det är ju så olika rön om hur man ska föda för att inte spricka. Det sägs ju att mest naturligt är att sitta på huk och föda och att indiankvinnor och liknande gör så, men andra hävdar att det går för fort att vara så upprätt så att man spricker lättare (dock är det bra att vara upprätt innan det är dags att krysta) Vissa säger att det är bättre att föda havsittande eller på alla fyra. En kompis mamma som är bm säger att ligga i gynställning är som att be om att spricka så det är så olika. Här föder flest halvsittandes läste jag nånstans för här är dom överens om att det är minst risk att spricka då men man får föda hur man vill. Ingen som tvingar en att vara halvsittande. Jag tyckte det var väldigt bekvämt så i alla fall i krystningsskedet. Hade ena benet uppe på stödet och andra nere och så var sängens ryggstöd uppe typ så jag halvsatt. Men mest överens är man väl om att bm inte ska försöka styra kvinnan så mycket utan att om kvinnan får krysta när hon känner att hon behöver och får föda i den ställningen hon vill så spricker man oftast minst. Men det är ju vanligare med instrument pga eda och så idag och då spricker man ju lättare eftersom det går fortare plus att kvinnan ofta har svårt att tyda kroppens signaler när hon fått eda eftersom man inte känner krystvärkarna lika tydligt utan får bli tillsagd att krysta. Sen dör ju många kvinnor i barnsäng i fattiga länder och förr i tiden så det är ju så naturen är gjord, att endast de bäst lämpade överlever och för generna vidare. De kvinnorna som inte var gjorda för att föda barn sorterades bort och så är det ju med djur också. Men sen är väl djurbebisar oftast mindre i förhållande till mammans stl. Människan har ju väldigt stort huvud pga vår stora hjärna. Sen är ju egentligen inte människobebisar färdiga när de föds och extremt hjälplösa men skulle vi vart gravida längre hade vi inte kunnat föda barnet för det hade blivit för stort så naturen är ju ganska bra funtad ändå. Sen läkte man väl ihop lite si och så förr, nu sys ju många för funktionens eller utseendets skull, medan vissa sys för att de spruckit riktigt riktigt illa. Jag har också en kompis som syddes fel och hade jätteont efteråt vid sex och så. Anledningen till att hon sprack så illa var att bebisens hjärtslag slutade helt så dom fick lägga sig på hennes mage och trycka ut honom så hon gick sönder och samman. Andra barnet sprack hon ingenting och blev helt återställd där nere från första förlossningen så hon är glad att hon valde bort kejsarsnitt fast hon kunde fått det om hon velat :P

Jag kan inte heller komma ihåg hur ont det verkligen gjorde. Man glömmer det väldigt fort och det är väl tur det ;) Vet bara att jag tyckte det kändes som att ryggen slets i tusen bitar men att försöka minnas smärtan går inte så jag kommer nog känna sen när det är dags att "shit, var det så här ont det gjorde!?" :P

Nä men be sambon att han ska säga ifrån om dom gör det för det kan han gott göra när du fött barn ;) Min sambo har i uppdrag att om jag absolut inte trivs med bm så får allt han tala om att jag vill ha en annan t.ex. ;)

Jag är inte rädd för själva bristningen i sig för det vet jag av erfarenhet att man inte känner i alla annan smärta. Vad jag är rädd för är att om man exempelvis spricker hela vägen bak till ändtarmen som min mamma gjorde (och dessutom lyckas med kosntstycket att spräcka stygnen efteråt) så kan man få men för livet. Känner en som sprack så illa att hon fick opereras efteråt och använda sittring ett halvår och var inte helt återställd på ett år (men helt återställd blev hon som tur var) så andra barnet födde hon med kejsarsnitt. Och som jag skrev om till en annan så har jag en kompis som gick sönder jättemycket och hon hade jätteont vid sex efter det. Hon bara grät när dom hade sex men hon ville ju bli med barn igen så det var ju inte så mycket annat att göra och det var liksom när sonen var över 1 år som hon fortfarande hade så ont. Men som tur var rättade det till sig efter den andra förlossningen på nåt konstigt sätt. Jag sprack inte ovanligt mycket, men min ena blygdläpp var helt klyven på mitten och det gjorde svinont i 1 vecka när den läkte och jag åt fulldos med panodil och kunde inte gå längre sträckor utan att det gjorde vansinnigt ont. Men det läkte ju jättebra och var liksom inga konstigheter så det skrämmer mig inte, utan det är riktigt allvarliga bristningar som man aldrig blir bra ifrån eller som tar många månader att läka som skrämmer mig.