Inte kär i min man

Du säget att det har varit till och från med din man. Jag antar att du då ändå menar att det fanns något där från början och att ert förhållande inte hela tiden har byggts på enbart vänskap utan någon typ av attraktion.

Kärlek kan ta slut. Man kan glida ifrån varandra. Det kan hända att man utvecklas i olika riktningar. Livet kan ha överraskningar som gör att man inte längre delar samma värderingar som sin partner.

Men - man får vara försiktig när man använder dessa argument för ofta så tror jag det handlar om något helt annat. Som att man saknar bekäftelse, respons, att bli hörd, sedd och uppskattad. Och så klassikern - man glömmer att göra saker tillsammans, sk "vi-tid". Däremot får man "egentid" men den gör inte så mycket för det där som gör att vi vill vara tillsammans med vår partner. För "vi-tiden" möjliggör att vi påminns vad det var som gjorde att man föll för sin aprtner, att underhålla den där känslan som måste finnas mellan två personer, att få mötas utanför mamma-pappa rollerna och vara man och kvinna igen. Slarvar vi med "vi-tiden" så kommer det sakta men säkert smyga sig på - den där känslan att man bara är mer vänner än man/kvinna som älskar varandra.

I TS fall vill jag inte gissa vad det är som har har lett dem dit där de är idag. Men en sak är 100% säker och det är att så länge Mr Love finns i omgivningen så kommer TS förhållande (och hennes man)  inte ha en chans. Allt Mr Love gör är nu förknippat med kärlek, passion, eld, spänning, ja allt det som vi hoppas hitta i ett förhållande. TS man däremot får klä sig i den totala motsatsen oavsett om han är skydlig eller inte. Han får bara respresentera slentrian, olust, vardagsslit, räkningar/städa/jobba/krav, "det gamla livet" osv. Han har inte en chans mot Mr Love. Inte sålänge du är emotionellt knuten till honom. Jag har skrivit det tidigare och säger det igen - jag tror det är få människor som har tillräckligt med kärlek att det räcker till att älska två personer (och då menar jag älska och inte bara sex). I detta fallet så får Mr Love allt och TS man får nöja sig med några korvören som blir över.

TS är i en förälskelse. Den kan hålla i sig i några månader. Det kan pågå i 2 år. Det varierar mao. Men sanningen är dock den att den alltid tar slut. Och försöker övergå till en djupare kärlek. 8 utav 10 förälskelser tar sig inte förbi denna punkt utan det dör ut - det var bara en förälskelse. Och man förvånas ofta över att lika snabbt som den kraftfullt blossade upp och tog kontroll över ens sinne dygnet runt så försvann den nästan lika snabbt. Och ibland kan man undra hur man kunde blir så förälskad i den personen.

Med det sagt så får väl TS känna efter var hon står. Dock skall hon vara medveten om att hon tänker med hjärtat under en förälskelse och inte med hjärnan vilket ofta inte leder till några bra beslut. Men jag är övertygad om att den mesta av tiden TS spenderar med sin man så är hon "frånvarande" och med Mr Love. Då är det lite väl svårt att förvänta sig att gamla känslor skall kunna ha en chans att hitta tillbaka och få plats.

TS har gått igenom ett avslöjande. Där allt har ställts på sin spets. Och hon borde med respekt för Mr Love och hans fru fortsätta att inte ha någon kontakt. Så de får en ärlig chans att laga sitt förhållande. Men jag blir lite tveksam över TS sätt att uttrycka sig. Ofta kan man läsa in "jag är inte värd" eller "han är värd så mycket bättre". Men även att TS önskar (självdestruktivt?) att hennes fantastiska man hittar någon annan. Det kan vara med gott uppsåt. Men det kan även vara ett sätt att förminska sig själv och kan bottna i en dålig självbild. För ibland kan vi leka med scenarios där vi spelar ut olika möjligheter och alternativ på problem som vi står inför. Men "teater" är en sak - verklighet en annan. Och går det över till att genomföras så kan det plötsligt bli ett brutalt uppvaknande och man inser att detta var ju inte det jag egentligen ville. Ett klassikt exempel på detta är separationen där man vill flytta isär. Men så den dag han/hon står där med lådorna i dörren så inser man vad man håller på att göra - och förlora. Det kanske är mänskligheten i ett nötskal, att vi har svårt att verkligen förstå saker förrän det verkligen händer och vi får känna av konsekvenserna.

Tillsist så en liten kommentar om det rollen som "den perfekt hustrun" som TS nu känner att hon måste uppfylla. För att man skall kunna gå vidare som ett par efter en otrohetsaffär så måste den bedragne få älta och älta det inträffade. Tömma hela ryggsäcken. Och den otrogne måste lägga alla korten på bordet så att inget dyker upp senare. För det handlar oerhört mycket om att bygga upp tilliten igen (detta kan man skriva hur mycket som helst om). Men - sen måste den som har bedragit återta sin plats i förhållandet. Dvs ta sitt utrymme som partner i ett förhållande och inte klä på sig rollen som den evigt skyldige. Den som inte har någon rätt att ställa krav, den som inte "får" eftersom man har gjort det man har gjort, den som bara "måste" och inte får ifrågasätta det. Dvs det gäller att undvika stigmata. För om man klär sig i den rollen (antigen själv eller så gör ens partner det) så kommer förhållandet aldrig att repa sig i min ögon. Så TS måste fråga sig - är det hennes man som projicerar denna "skuld" på henne eller är det faktiskt så att hennes skam/skuld/dåliga självbild/whatever gör att hon tar på sig denna roll själv?

Först tyckte jag att TS uttryckte en "exit" som hon ville göra ur sitt förhållande och Mr Love blev verktyget eftersom hon inte vågar/klarar av att bryta själv (för att såra mannen eller tveksam över om det är rätt beslut). Men när jag läste inlägget en gång till så började jag tvivla på att det bara handlade om en exit. Jag kan ha fel men det känns som om det finns mer än bara "saknad attraktion" under ytan. Det får gärna TS rätta mig i
 

Wow tack för ni engagerar er...skrev ett långt inägg precis men råkade itne vara inloggad så det försvann ...hinner inte skriva om jsut nu men skriver senare...

Jag tror väldigt få klarar av att se objektivt på sitt förhållande när man är förälskad och idealiserar den man är förälskad i.

Den nye står för allt det roliga , en flyckt från den tråkiga vardagen , spänning , passion... den gamla står för allt det tråkiga , alla måsten , dessutom står han i vägen för den nye , ett irritationsmoment som honom ännu mer ointressant. Det är mao en snedvriden jämförelse som den gamla mannen inte har en chans att konkurrera med.

Så länge TS är förälskad i den andra mannen så har jag svårt att tro att hon någonsin kommer hitta någon attraktion till sin nuvarande man.... vill inte vara negativ men jag tror att har man väl tagit det steget en gång så är det väldigt svårt att hitta tillbaka och risken är stor att man gör om det. Jag tror nog det bästa du kan göra TS är att lämna din nuvarande man under värdiga former , vara singel ett tag och tänka efter lite vad du vill med ditt liv.

Jo jag vet att där är ett rosa skimmer över en förälskelse och vi fick ju bara det bästa av varandra, samtidigt träffades vi väldigt intensivt under 1 års tid så vi lärde känna varandra en hel del. Jag vet att förälskelsen till slut skulle lägga sig om det blivit vi på riktigt och det hade blivit en vardag samtidigt kan jag inte hjälpa att jag längtar så intensivt efter honom men i samma stund tänker jag på mina små barn 3 och 5 år. De har det bäst så här eller jag måste i alla fall ge det en ärlig chans. Jag är ju fr o m nu helt ärlig mot min man om vad jag känner och vad jag tänker, det är han som väljer att stanna i det, jag har ifrågasatt det men han vill ha sin familj intakt och hoppas att jag kan hitta tillbaka till honom. jag ska göra allt för att försöka fokusera och känna mer för honom utan inblandning av den andre och med tiden kommer ju mina känslor för den andra kommer att gå över (vi ses inte alls eller hörs). Om jag sedan efter kanske ett halvår eller år ändå känner att den inte kommer att komma tillbaka så kan jag utan iblandning av förälskelsekänslor ta ett moget beslut utrifrån bara mig. Hade vi inte haft barn hade jag stuckit men nu kommer jag inte först. Vi bråkar inte och har en bra vänskap, vi försöker ha mysiga middagar och umgås på tu man hand och har nog egentligen alltid gjort det vi får se hur det går....tack igen för alla som har engagerat sig...

En sak till som kanske är ännu ett bevis på att jag borde gå vidare är att jag skulle tom kunna se honom med någon annan om det bara är någon som kan göra honom lycklig, som skulle respektera mig och tycka om mina barn så hade jag gärna sett honom med någon sådan, samtidigt vill man ha vårt fina hus, vår goda ekonomi, vara fina vänner och allt det där. Jag är rädd för att kasta bort det till en 3:a med barnen varannan vecka, dålig ekonomi 3/4 av vännerna borta etc etc....det är inte så lätt att bara gå när allt funkar förutom passionen. Som några av er skriver så är det inte rättvist mot min man och nej ni har rätt samtidigt så vet han ju hur jag känner och väljer att stanna för han vill också ha huset, ekonomin vännerna etc etc...

Han vill väl ha dig...

Din man stannar för att han vill ha dig, tro inget annat. Han hoppas och längtar.

Jag tror att ni kan hitta tillbaks, vänskapen finns där fortfarande låter det som.

Men ju längre du stannar för huset, vännerna och ekonmin desto mer kommer vänskapen att nötas ned. När din man inte bara registrerar det du säger utan också förstår ioch känner att du bara stannade för pengarna och huset så kommer han kanske inte längre att vara din vän.

Han kommer att känna sig lurad. sviken. Han vill ju att du ska hitta tillbaks, att du ska välja honom igen. Men du väljer ju huset... och så får du se hur resten blir.

Klart han blir besviken. Om du dessutom har en annan under tiden så kommer vänskapen att vara som bortblåst under många år framöver.

Är det nått som dina barn har det bättre av ?

Om du stannar för att se vad som händer så får det inte finnas nån annan, på nått sätt, inga sms, inga mail, ingen facebook. För då är det redan dömt att misslyckas.

Du kan hoppas och tro att din man stannar för att han vill ha samma som du, men så är det inte. Han har sagt det. Så han stannar alltså inte för huset, vännerna och pengarna. Han stannar för dig. Inget annat.

Har ni sex ? Kramas ni, kysser ni varnadra och tar ni på varandra ? Om ni slutat med det så kommer ni allt längre från varandra. Närheten ger näring till er relation.

Om det är så att du drar dig undan din mans närmanden så kommer det inte att fungera. Tyvärr. Sexet är viktigt för det skapar initimitet och närhet - kanske nått du inte vill ha med din man ? Kanske vill du ut och vara fri, få andas ?

Sen kan man inte kämpa själv i en relation, det här är nått ni behöver jobba gemensamt med. Tyvärr är det kanske inte det du vill ? Det gemensamma projektet binder er samman igen. Men iom du bara stannar för huser och pengarna och barnen och vännerna så är det inte ett gemensamt projekt.

Det är ett avståndstagande. Och avståndstagande stärker inte er som ett par. Tvärtom. Det jag menar är alltså att du/ni inte kommer att hitta tillbaks så länge ni inte kommer varandra nära.

Alltför många föräldrar utsätter sina barn för dåliga familjesituationer. Istället för att kämopa på egen hand så skulle de behöva kämpa tillsammans eller be om hjälp.

Familjerådgivningen är ett telefonsamtal bort.
För dina barn skull om inte annat.

Vi är väldigt intima har sex 1-3 gånger i veckan, pussar och kramas, sitter nära och allt det där. Vi gör saker ihop själva och har mysiga middagar allt för att försöka få det att funka så visst försöker jag till hundra procent. Men jag vet ändå inte om känslan är där men jag vill verkligen att den ska komma tillbaka. jag vet att i längden kan jag inte stanna för barnen, huset, vännerna etc men jag vill veta att jag gjort ALLT innan jag väljer att dra och jag hoppas fortfarande att jag kan komma tillbaka för jag har en underbar man och jag VILL älska honom.

Vi har testat parterapi men det funkade inte. Vi har ju inga issues, vi bråkar inte etc etc det enda problemet vi har är att jag inte är kär och det kunde psykologen inte hjälpa oss med vi gör allt som man ska göra för att försöka komma närmare varandra.

Så....

Om du skulle titta på ditt förhållande och din relation till din man så ser det bra ut - i allafall för en som läser vad du har skrivit. Så här kommer positiva listan:

Ni är ömma mot varandra och kramas. Ni har sex, oftare än många här i forumet har och för vissa skulle det vara rena drömmen. Ni har både "vi-tid" och "egen-tid" Ni trivs i varandras sällskap. Ni fungerar ihop i vardagen såväl som på fritiden. Ni ser varandra inte bara som man/kvinna utan som livskamrat, en vän du kan lita på. Ni har ett bra socialt liv och solid ekonomi. Era barn mår bra i den familj ni har. Ni kan lita på och respekterar varandra. Ingen utav er vill såra den andre. Ni älskar varandra. Ni skrattar ihop. Ni har roligt tillsammans Ni kan prata, det många kallar "kommunicera" eller "kommunikation" Ni har tillräckligt högt i taken så inga ämnen är tabu. Ni delar på bördorna och arbetet hemma. osv... Okey. Det där är rena drömscenariot för många. De skulle ge sin högra arm bara för att för att få en bråkdel av det ni har. Så vi kan lägga dysfunktion, småbarn, slit & släp, bekräftelsebehov, oseddhet saknad respons osv åt sidan. För ni funkar ju ihop i grunden.

Och så den negativa listan. Here we go:

Du är inte kär.
Det handlar alltså om att du saknar att vara kär i din man - eller rättare sagt känslan av att vara kär. För jag tror att det snarare är det sistnämnda.

Om det inte handlar om det så är du väldigt duktig på att spela med i spelet "Den Lyckliga Familjen". För då handlar det om att du på något sätt kämpar med att hålla skenet uppe med allt vad det innebär (kramar, pussar, ord, sex osv fast man egentligen inte vill). Få lyckas väl med det utan att den andre känner att något är fel. 

Vad är det ni gör gör att komma närmare varandra?
Hur är din innersta känsla?

Jag är i en snarlik process som ni - men då i din mans situation - och det är väldigt mycket upp och ner. Det finns så mycket som är bra, nästan allt, men ändå går vi och "skaver" på varandra. När avståndet blir stort (för tyst, för länge) så kommer demonerna och oron hos mig. När det blir för nära och "snuttigt" så känner sig frun trängd och instängd.
Om jag försöker göra något, förändra, vara positiv, romantisk etc. - så känner hon ännu mer press och dåligt samvete.
Om jag inte gör någonting så blir jag galen - för jag känner att känslan och passionen inte kommer att komma av sig självt..

Jag inser (logiskt) att hon verkligen behöver utrymme och att jag måste ha tålamod men det finns också en oro att jag/vi ska klanta bort alla eventuella möjligheter genom att göra fel (oavsett om det är för passivt eller för aktivt).
Efter att ha läst den här tråden känns det tydligare (jag tror väldigt mycket stämmer in på oss/frun) men samtidigt blir jag ju lite nedslagen. Om det är så att hon har samma känsla innerst inne, att hon "sprattlar lite" för att kunna säga för sig själv (och mig) att hon vill och försöker - men egentligen redan är på väg, har gett upp, inte tror att känslan kan komma tillbaka (eller inte är intresserad av detta)...

Nu påstår jag inte att det måste vara så här, människor är ju olika, men vårt läge känns skrämmande lik din beskrivning..
Samtidigt, är det så - ja då är det väl så. Frågan är varför man ska ägna så mycket tid och tårar åt en oundviklig separation? Vore det inte bättre att "dra av plåstret" snabbt...?

de Robespierre: ja precis så är det vi har allt det där du beskriver men det känns som att jag försöker bli kär i en kompis, jag vill ju så gärna känna mer för denna fantastiska man men varje dag går jag och längtar så hjärtat håller på att brista efter den andre (som inte är lika bra person egentligen men kärleken är inte logisk), jag hoppas att det ska lägga sig och att jag ska få tillbaka mer känslor för min man annars är det verkligen inte rättvist att stanna kvar. Jag har liksom allt så det är ju fan att jag inte kan få mer känslor för jag vill verkligen.

barbapapa01: ja jag lider med dig och hoppas hon kan få mer känslor, du kan inte vara för klängig men heller inte för distanserad för då är det lätt att hon tittar bort från er ännu mer, men hon måste vilja också och hon måste kämpa för att vilja connecta med dig, jag försöker så gott jag kan och just nu sasar jag allt vad jag kan och hoppas det kommer tillbaka, synd bara man inte kunde ta en tablett så var den andre borta ...var din fru också otrogen? Har ni testat parterapi? Kan ni prata med varandra? Det är viktigt att prata det har vi gjort och ajg har varit ärlig i allt oavsett hur ont det gjort och det har ändå gjort det bättre.