Inte kär i min man

Vill börja med att tacka er alla för era kloka och självutlämnande inlägg. Även om alla är olika (människor och relationer) så har jag kunnat hitta mycket som hjälpt mig att bättre förstå min fru som befinner sig i en svår sits.

Jag är alltså en man som står här med min stora kärlek, förtvivlan men också förhoppningar. Jag har inga behov av att döma eller moralisera över min fru och hennes handlingar. Jag älskar henne och vill att hon hittar tillbaka till mig och vårt gemensamma liv. Inser att det är svårt för henne, hon behöver tid. Kanske går det, kanske inte.

Vill dela med mig av min dagboksnotering från idag - det är långt och delvis redigerat, för att inte utelämna personer samt bli lite mer begripligt. Tanken är att ni (kvinnor främst) ska få en inblick i hur det kan upplevas från den här "sidan". Även om alla är olika..
*************
Torsdag 2 juni

Hej! Det var några dagar sedan och en hel del har hänt, fram och tillbaka. Vet knappt var jag ska börja. Efter helgen fick jag klart för mig hur svårt hon har att verkligen släppa taget och tog då ett drastiskt beslut. Jag meddelade henne att vi måste skiljas. Inte för att jag vill - utan för att jag (då) kände att hon inte gav mig/oss något alternativ. Det visade sig att hon fortsatt lite med sitt "dubbelspel" och därmed fanns egentligen inget utrymme för oss att gå vidare tillsammans.

Efter en dag med mycket känslor så hittade vi tillbaka till ett bra samtal, via chatt faktiskt (som visade sig funka mkt bra för oss!). Vi enades om att vi är skyldiga oss själva, varandra och barnen en ärlig chans. Efter drygt 15 år kan vi inte bara ge upp efter några veckors turbulens.

Innan helgen fick jag en ingivelse att hon behövde tid för sig själv, helt för sig själv, och föreslog att jag skulle åka bort med barnen nån dryg vecka eller så, i början av min semester. Hennes reaktion var mycket positiv och det kändes mycket bra för oss båda. I efterhand har jag dock förstått att hon såg detta som en möjlighet att träffa NN och "pröva" sina känslor än en gång. Detta trots att hon sannolikt var införstådd med vad detta skulle kunna leda till och innebära.

Vi hade ett ganska så rejält (jobbigt) samtal runt detta, vi såg det på olika sätt. Hennes tolkning av min reaktion var att jag var misstänksam, sexfokuserad och inte trodde henne om att kunna "hålla på sig". I viss mån har hon rätt. Inte så att jag tror att hon åker iväg med en uttalad plan att vara otrogen men jag är övertygad om att det är ett tänkbart och rent av troligt scenario - lite beroende på vilket upplägg de väljer för en eventuell träff.

Jag vet att förälskelsen har trappats upp de sista veckorna, turbulensen och pressen har ytterligare ökat spänningen och efter senaste IRL-träffen så finns det egentligen bara en reell anledning att träffas igen, och det är inte (främst) för att bara prata. Prata kan man göra i telefon..

Jag är idag fullständigt övertygad om att hon inser detta, innerst inne. Om hon väljer att åka iväg och träffa honom i sommar så är hon medveten om att det kan leda till att de har sex, mer eller mindre. Kanske tror hon sig kunna sätta stopp, att det inte ska behöva gå så långt - men innerst inne är hon nyfiken och i ett givet läge (avskildhet, närhet, intima samtal, kramar, smek, kyssar etc.) så finns en risk/möjlighet att självkontrollen försvinner - och fantasin/leken/drömmen får fritt spelrum.

Allt detta försökte vi prata om - men vi nådde inte riktigt varandra. Hon tycker att jag överdriver, fantiserar och försöker sälja in min "verklighetsbeskrivning". Efter en natts funderingar kom jag igår fram till att vi har helt olika mål, olika agendor. Jag tänker att vi nu har börjat arbetet med att hitta tillbaka till varandra och då finns ingen anledning för henne att träffa honom mer. Hon är dock inte alls "på banan" än.

Hon är fortfarande i ett tillstånd av ambivalens, hon har inte bestämt sig för om hon verkligen kan (vill) släppa NN, eller mig. Hon behöver den närmaste tiden för att komma tillrätta med sig själv och detta livsavgörande beslut.

Jag skrev henne ett långt brev runt dessa tankar - och tror att vi nådde en viss form av samförstånd. I alla fall kan jag konstatera att jag själv har fått en djupare förståelse för var hon befinner sig i sin process. Efter ytterligare en dags tankar/känslor så ledde detta till ännu fler insikter om mig själv, om oss och om hennes "status" och behov.

Hon är inte min. Inte just nu, inte längre.

Jag kan tycka och känna vad jag vill om detta, det gör ingen skillnad. Jag måste släppa taget och låta henne få frihet och utrymme att avgöra vad hon vill med sig själv, med mig, med NN och (framför allt) med sin egen framtid.
Det är en oerhört hård insikt, jag tror att detta är det svåraste jag någonsin har gjort. Att släppa taget om någon man älskar så djupt och säga:
- Du är fri och kan fatta dina egna beslut om din framtid. Utan någon som helst skyldighet att tillfråga mig, även om dina val visar sig vara korkade/ogenomtänkta. Även om det leder till att vi går isär.

Det är ett känslomässigt fallskärmshopp och jag har bara att sätta min tillit till henne och hennes förmåga att fatta kloka beslut.  Hoppas att hon kommer till en punkt där hon är trygg och nöjd med sina val. Oavsett om det innebär ett liv med mig eller någon annan. För egen del är jag nästan säker på att "skärmen löser ut" men jag har ingen aning om var jag landar.

Denna insikt är tung men också en enorm lättnad. För mig och (tror jag) för henne. Visserligen är framtiden fortfarande oviss men jag hänger inte upp all min energi på henne, hennes handlingar, deras SMS och fortsatta chattande, hennes... etc.

Detta innebär att jag gett mig själv lite mer tid, lite mer tålamod innan jag måste gå vidare. Faktum är att vi i realiteten redan avslutat vårt "gamla" äktenskap - nu är det en paus i väntan på att vi eventuellt påbörjar ett nytt kapitel, ett nytt gemensamt liv. Känns lite spännande faktiskt.

Lika lite som jag kunde kräva av henne att välja mig för snart 16 år sedan, lika lite kan jag kräva något nu. Jag kan bara hoppas och längta. En känsla som är mycket skönare än skräcken att förlora något som man krampaktigt klamrar sig fast vid...

Stämningen har lättat betydligt här hemma, jag har sovit gott och mår enormt mycket bättre utan den frustration som mitt kontrollbegär skapade. Hur mycket lättare det känns för henne kan jag bara tänka mig. Av erfarenhet vågar jag dock inte lita helt på att denna känsla blir bestående - däremot tror jag mig kunna hitta tillbaka till den om/när jag får nya svackor. Det är en bättre "plats" att vara på..
*****

Om ni orkade läsa allt, tack.
Hoppas det kan bidra till någons förståelse.

barbapappa01: Du skriver så insiktsfullt om din svåra situation. Tack för att du delar med dig. Jag har fått en ny förståelse för min egen situation tack vare det. Att leva med en ambivalens är otroligt svårt och jobbigt. Du är så storsint i din kärlek till din fru. Jag är full av beundran att du klarar av det.

Kanske är det detta hon behöver nu - att du tar ett steg tillbaka och släpper henne fri. Då först kanske hon får syn på dig. Ibland är det svårt att se den man har alltför nära. Det du gör är ju att du ger henne möjlighet att välja dig igen. För det är ju det hon måste göra - helhjärtat - igen för att ni ska hitta tillbaka till varandra.

Och det är ju det jag själv måste göra - verkligen välja min man. Viljan finns absolut, och jag tror att när viljan finns så finns det stora möjligheter att det ska gå.

Tack för dina värmande ord, de behövs..
Jag tror och känner att du har rätt, hon behöver sin frihet, hon behöver vara ifred.
Samtidigt är det en emellanåt tungt att tvingas sitta still, vänta in och hoppas. men vad annat kan jag göra?
Försöker hitta alla de positiva glimtar jag kan och peppa mig själv på olika sätt. Jag har börjat komma tillrätta med att det faktiskt inte är något fel på mig, självkänslan får sig trots allt en ganska rejäl smäll när ens älskade söker sig någon annan. Det går inte att komma ifrån.
Min fru har ändå varit bra under den här tiden och gjort sitt bästa för att få mig att förstå, och få mig att känna mig älskad - så gott det nu varit möjligt.

Jag tycker faktiskt att jag är en bra man, och en bra pappa. Trygg, omtänksam, generös och kärleksfull. Visserligen har jag ett arbete som kräver en del tid och fokus men jag tar mitt ansvar på alla sätt i hemmet och med barnen. Märkligt nog så finns det också (fortfarande) en passion mellan oss och att uppleva henne tända till rejält och ofta innebär att jag faktiskt känner mig manlig, stark och attraktiv. Jag tror henne när hon säger att hon verkligen älskar mig även om det är lite svårt för mig att få ihop med det faktum att hon också åtrår en annan man.
Hursomhelst så försöker jag göra det bästa, dag för dag, för att känna mig nöjd med mig själv, älskad och lycklig. Det är inte helt lätt men det är det enda jag faktiskt kan göra aktivt just nu för att må bra. Sen får jag hoppas att hon hittar sig själv - och be en bön att hon kanske även hittar tillbaka till mig.

Förresten så vill jag gärna uppmuntra er som är i en liknande situation som min fru attt försöka orka vara så ärliga som ni kan med era män. Visserligen kan det vara olika förutsättningar, vad som hänt och hur mycket de klarar att ta emot - men det är ännu värre att få känslan att orden inte stämmer med kroppsspråk och handlingar.

Man känner så väl (i alla fall gör jag det) när hon har fått ett "återfall" och haft en kontakt. Frågar man (vilket jag gjort) och då får en lögn (vilket jag fått) så känns det så oerhört mycket tyngre att bära än sanningen. Svara öppet och ärligt (exempelvis); jo, vi har pratat/chattat/mailat idag. Jag borde talat om det, förlåt. Det blev så svårt/tungt/ensamt och jag behövde verkligen tala med honom... (eller vad som nu är sant). Allra helst bör ni förekomma oss genom att säga som det är direkt; "jag har en liten bekännelse idag...".

Vet inte om det är så generellt bland män men jag känner min fru så väl, hennes minsta rörelser och sinnesrörelser. Hon är världens absolut sämsta lögnare och jag kan i princip skriva dagboken åt henne när vi träffas på kvällen (även om jag inte varit hemma).

Det har smärtat mig ett par gånger när hon ljugit, ibland har jag pressat henne att "erkänna" dessa lögner men någon gång har jag också låtit lögnen passera, trots att jag vet att hon ljugit. Har insett att det inte leder någon vart och nu är vi ju ändå "framme" vid ett slags samförstånd och en balans över hur läget är. Jag känner inte alls något behov längre att få upp en massa dolda kort på bordet.

Ge er själva och er partner den här möjligheten, att få komma till försoning och samförstånd om vad som (verkligen) hänt och ungefär vad det kan bero på (om man nu vet detta själv). Även om ni inte lyckas rädda er relation så kommer i alla fall brytningen att bli så mycket bättre. Tror jag.

Vad mycket fint ni män skriver om era fruar, jag beundrar er för det. Tror oxå att ni mår bättre själva av att göra som ni gör. Jag tror att jag skulle kunna ha gjort samma för min man förut om nåt sådant skulle ha hänt, men det har det inte, han avskyr otrohet. Förut älskade jag honom så jättemycket. Nu har min gamle älskare dykt upp igen, efter 6 år.. o mina känslor är otroligt starka för honom igen.. o hans för mig, säger han iaf..
Är i ett läge där jag inte vet hur jag ska bete mig... jobbigt jobbigt..
Men som sagt.. ni 2 som skrivit här, ni är underbara män!

Barbapappa, otroligt intressant att läsa din historia. Du får det att låta lätt men ändå så otroligt komplicerat. Kan jämföra mycket med min egen historia. När min man kom på mail blev jag som sagt rädd. Han var ledsen och sa för första gången på väldigt länge att han älskar mig. Dagen efter hade vi en göraslutlunch, inget fysiskt hade då hänt. Efteråt var det som en fysiskt smärta. Min man körde i stort sätt på som vanligt och jag försökte få honom att fråga. Han måste få det ur sig tänkte jag. Jag kan glömma, vi kan gå vidare, jag kan ändra mig mm. Jag kämpade emot mina känslor men den ända som jag kunde prata med var mr x. Att han går igenom precis samma har nog fört oss närmre varandra. Vi började gå på familjerådgivning, jag satt där och förnekade mina känslor. Min man satt och låtsades som att inget hänt. Ingen lyckad kombination. Att ni varit så ärliga mot varandra låter fantastiskt. Önskar lite av det oxå. Och min man förlorade på att stå redo att buga om jag bad honom. Den man älskar släpper man fri! Hur det än slutar för er så har ni försökt, vänt ut och in på allt. Min man är bitter över just det att jag bara gav upp. Men han ser det som att jag gav upp den stora kärleken. Medans jag ser det som att jag stack dolken i det lilla som fanns kvar efter det av vi försummat den.

Jäkla iphone, blir inga radbryt, hoppas ni orkar läsa. Jag tror att om man som par kan överleva krävs att man har det där extra. Kan vara passion och sex som håller en ihop. Det har vi aldrig haft.

Barbapapp01: så storsint av dig att låta henne välja. Är det så att hon har ett val är det så att NN är singel eller redo att lämna för hennes skull? Men är det så att hon säger att hon väljer familjen och dig så måste hon bryta all kontakt låt henne inte lura i dig att hon klarar av båda för det gör hon inte. Så länge du inte kan leva med att vara 2:e man vilket jag inte tror att du vill. Enda riktiga chansen är att bryta, att bli av med förälskelsen, det är ju det jag försöker nu, jag vill ge det en ärlig chans. Hoppas hon ändrar sig du verkar vara en väldigt bra person och ajg tror att genom att ge henne ett VAL så är chansen större att hon helhjärtat kommer tillbaka. Jag hade itne samma val utan det var att bryta omdelbart utan avsked samtisigt som han kollar mig hela tiden och i längden kommer det ej funka men vi får se.

jag: om du är i samma situation varför tyckte du att jag förtjänade att sitta ensam och fattig i en lägenhet?

Jag vet lite om NN men har egentligen ingen aning om hur han känner och tänker. Det känns inte heller helt rätt att prata om och lämna ut honom här om jag visste något. Han verkar vara en mycket fin och godhjärtad man utan någon önskan att såra någon eller förstör, det är den bild jag fått och allt jag vill säga om honom.
För övrigt så tror jag det är ganska klart för min fru att hon står inför ett val, inte ett smörgåsbord..
Jag inser och förstår hur jobbigt hon har det just nu då hon tvingas välja bort (som jag tror) ett av två mycket attraktiva alternativ. Men det är rätt åt henne...

Är ganska så säker på att hon verkligen sätter värde på mig och det vi har tillsammans. Hon måste ha förstått vid det här laget, om inte förr, hur otroligt mycket jag älskar henne - och hur mycket min kärlek orkar bära. Det kanske låter som en löjlig Hollywood-klyscha men jag tror aldrig hon kan träffa någon som älskar henne lika mycket.
Nu hjälper ju inte det om inte hon älskar tillräckligt för att vilja ha mig, eller tror sig kunna hitta tillbaka till känslan hon hade. Inte heller kan jag veta något om hennes alternativ. Han kanske väcker hennes passion och åtrå, kanske ser hon att han kan tända hennes glöd och kittla hennes nyfikenhet resten av livet (om det nu blir verklighet)...? Om hon verkligen tror och känner att han kan ge henne kärlek och ett långt lyckligt liv - och dessutom känner lika starkt för honom -  då önskar jag henne uppriktigt lycka till. Jag vill inte att hon väljer mig och ångrar sig resten av sitt liv. Hon förtjänar också att vara lycklig.

Det enda jag är orolig för är att hon faktiskt ska välja bort mig av "fel" anledningar, dvs. utifrån ett lite kortsiktigt primitivt behov av spänning och omväxling (om det skulle vara så). Jag tror faktiskt att hon delvis leker med tanken på att hon ska kunna ro i land "både och". Kunna hålla mig kvar och samtidigt få testa sina känslor med NN.
Nu ska jag inte säga att jag är jätteorolig för detta, och kan iofs inte heller göra något åt saken om hon skulle välja att försöka. Jag tror att hon faktiskt inser och förstår att hon inte kommer att kunna ljuga för mig i efterhand (och knappt på förhand heller) om något sånt skulle ske. Hon har redan förnekat att det förekom hetare känslor, kyssar och smek på deras förra möte - men hon är som sagt ingen pokerspelare precis..

Njaeä, det får bli som det blir - hon har faktiskt valet fullt ut och jag hoppas hon ger mig någon form av signal relativt snart så jag vet om jag ska öppna eller stänga mitt hjärta. Har börjat få tillbaka min självkänsla och är ganska säker att jag landar på fötterna oavsett hur hon väljer att gå vidare.

Tack för ett mycket bra och utvecklande samtal (och för att ni orkar med mina långa inlägg)

Ts-det var absolut inte jag! Kolla igen, det var väl bara anonym. Skulle verkligen aldrig dömma dig!