Inte kär i min man

Vad skönt att du var mänsklig ...ja det är synd att hon inte vill försöka jag är ju lite hon men ändå inte och min man är väldigt olik dig. Jag vet hur det är att drabbas av den stora passionen men jag vet ju nu att det kan vara en illusion när man skrapar på ytan gillar man det man ser lika mycket då? Nej oftast inte. Hon är blind i sin försälskelse och jag tror verkligen hon kommer ångra sig.

Ja, det är fullt förståeligt att du känner besvikelse för det. För ni verkar ha det så bra tillsammans. Och du är en så klok och förstående person som har så lätt att uttrycka dina känslor. I nöd och lust, var det ju. Det är lätt i lust men betydligt svårare i nöd.

Jag tror som TS att hon kommer att ångra sig när förälskelsen svalnar. För det gör den. Garanterat.

Däremot tror jag inte att det är så bra för dig att haka upp dig på det. Du har kvar din fina familj. Även om den blir annorlunda än du tänkt/hoppats. Se till att du mår bra. Då orkar du vara den fantastiska pappa jag är säker på att du är. Och så får det vara bra så, just nu.

Jag kanske ändå ska ge henne "benefit of doubt" (dvs. hon är inte helt färdigtänkt här), hon fick mitt senaste ställningstagande mer eller mindre "i ansiktet" igår och jag har en viss förståelse för att hon är lite förvirrad och behöver lite mer tid för att sortera upp sina tankar. Komma till en punkt där hon lyckats göra en "preliminär" värdering av sina alternativ.

Nej, hon är garanterat inte färdigtänkt. Om hon är mitt i en förälskelse så är det den primitiva delen av hjärnan som är aktiv nu. Inte den logiska, resonerande delen.

Ge henne lite utrymme. Fokusera på dig själv först och främst. Du kan nog inte räkna med att få de svar eller beslut som du vill just nu. Hon kan helt enkelt inte se så klart på situationen.

Men snälla du, det är hennes bekymmer, inte ditt. Med din lite för långt drivna förståelse möjliggör du henens velande och trånande.
Ligg för sjutton gubbar inte ner och vänta. Uppvärdera dig själv.
Just nu är du nästan bara reaktiv medan hon har hela aktivitetsfältet. Det är inte bra, inte för era möjligheter som par på sikt heller.
Det låter brutalt, men du behöver faktiskt komma till den punkt att du både kan ha och mista henne.

DU kanske behöver vara för dig själv något år för att komma på fötter och hitta styrkan och glädjen i dig själv. För att känna efter om du verkligen vill ha henne. Inte bara för din egen skull utan också för att relationen mellan er ska ha någon som helst chans.
Tro mig.

Jag tror att det är lätt att bli så påverkad av samhällets "prioriteringar". Nu är FÖRÄLSKELSEN så viktig, allt, kan man kanske t om säga.. Men den går över, ibland kommer den tillbaka.. men i vilket fall så är kärleken vad som växer sig starkare med åren. Många kvinnor lever i hemska förhållanden med riktigta skitstövlar till män, men de är förälskade, sen går förälskelsen över och då kanske de redan är fast..

Jag tycker att du ska försöka att jobba med dig själv och påminna dig om att vikten av "förälskelse" kanske är lite överdriven odag. Din man verkar vara fantastik, och kanske du inte träffar någon som han igen, uta ångrar dig om du går? Tänk på hans positiva sidor, på erat fina varsdagsliv ihop. Försökt att se på honom med nya ögon, i nya situationer så kanske förälskelsen infinner sig lite igen.

Lycka till, hoppas ni blir lyckliga båda två, vad som än händer. 

Tack smultronbarn!

Milk and Coffee: Det vänder. En dag kommer du att märka att du faktiskt inte har några känslor kvar för den andre. Och då kan ju känslorna för din man växa igen.

Idag känner jag mig otroligt lycklig. Bara för att livet är så underbart. Jag är inte längre förälskad i den andre. Jag känner mig fri. Fri att vara den jag är. Underbar känsla!

Hej, världen! Här är jag.

Om det är någon som behöver en gloria så har jag en över här, den passar mig inte längre. *ler*
Efter ett omtumlande dygn där vi beslutat skilja oss vaknade jag imorse och kände mig uppfylld av ilska, förakt och en smula bitterhet. Äntligen, det kändes rätt befriande faktiskt och jag förstår nu (även känslomässigt) vad det är ni försökt säga mig här - flera av er.

Min fru har vänt mig och familjen ryggen efter halvannat decennium utan att ens se sig om, hon har valt bort mig/oss för att jaga efter en förälskelse som hon inte ens själv tror riktigt på. Jag har ansträngt mig så att förstå, förlåta och försonas - att jag totalt missade det uppenbara;
- Hon har uppträtt fördjävlig, som en förbannad idiot och förtjänar inte min sympati. Inte för det sätt hon valt att hantera sin situation på (själva känslan, förälskelsen, har jag fortfarande inga problem med). Det finns inget vackert, gulligt eller förmildrande i att hon - en gift kvinna och tvåbarnamor - väljer bort familjen för att fortsätta utforska sina känslor tillsammans med en gift man som också har barn.
Det vore en sak om hon sökte sig bort från ett kraschat äktenskap och en tillvaro i spillror, så är det inte, det har vi båda bekräftat om och om igen.

Denna ilska och bitterhet mynnade ut i ett mail innan jag kastade mig hemifrån och drog till jobbet. Tills idag har jag haft en slags idealbild av att vi alltid ska vara de bästa av vänner och viktiga för varandra, oavsett vad som händer. Så känns det inte idag, inte längre.
Kanske är det naturligt att man känner så här, kanske (sannolikt) svänger det längre fram beroende på hur processen fortskrider.

Hennes reaktion lät inte vänta på sig. Kanske har det börjat gå upp för henne vad det är hon faktiskt gör, kanske inser hon att det kommer att bli mycket svårt att se barnen i ögonen och berätta vad som hände, och varför, när de blir gamla nog. (jag kommer inte ha några problem med detta även om jag gjort/sagt en del saker jag ångrar).
Kanske börjar hon inse att hon kastar bort oerhört mycket.

Hursomhelst så har hon/vi nu "förhandlat" fram två veckors total "avhållsamhet". Vi är kanske inte helt överens om varför, vad vi förväntar oss ska ske, men det kan inte hjälpas. Hon upplever kanske mest att hon "går med på" ett upphåll för min skull. Kanske för att mildra sitt dåliga samvete en smula. Min förhoppning är att hon under den tiden ska "tvingas" tänka mer själv, kanske prata med andra och spegla sin situation och det val hon står inför. Inser att det är kort tid men längre än så tror jag inte hon är redo för, just nu.

För mig, rent känslomässigt, så förändras egentligen ingenting i nuläget - mer än att jag uppskattar hennes ansträngning. Det innebär också att jag tänker lite annorlunda runt min egen "nystart", jag kommer att ägna tiden åt mig själv snarare än att öppna mig för mycket utåt. Fundera över vad jag behöver (mer generellt) för att må bra och ägna tid åt barnen.

Underbart! Grattis. Är uppriktigt glad för din (och er) skull.