Inte kär i min man

oj barbapappa!!!! Om min exman hade varit som du hade det inte varit ett ex framför man nu. Ja har varit i din frus situation o trodde i min dumma enfald att min exman skulle hjälpa mej vidare i vår relation på det sätt som du nu gör. JAg missbedömde exmannen nåt alldeles otroligt. Efter bara tre veckors bekantskap bildade han ny familj med en för honom vilt främmande kvinna. Han blev galen av svartsjuka o livet blev en karusell utan dess like. Jag är säker på att om han hade reagerat som du hade vi idaghaft en stark o genuin relation som hållit för vad som helst. Hans hus rasade i den jordbävning som uppstog o han hatar mej än idag.
Med det facit i hand kan jag inte känna något annat än ömkan för honom. Jag är glad att jag blev av med honom när han visade sej vara så ynklig. Så mycket för alla löften om nöd o lust. Den förälselse jag gick igenom var en enda stor nöd. Men när nöden kom fanns exmannen inte där.
Det är oerhört mycket att önska av en partner att reagera så som du gör. Du har allt att vinna på det! Om frun ändå lämnar dej så kommer det att stå damer i kö för en man som du. Härhar du en!
Ja, det blev alltså inget med min förälskelse. Han valde frun, även om vi har sex så fort vi ses numer. Det hade vi INTE så länge jag var gift!

Vi hade kanske oxå haft en chans om min man öppnat sig och gjort sig sårbar. Väldigt tidigt i min förälskelse, kanske tom innan den, när en annan man en kväll visade mig uppskattning och såg mig tappade jag fotfästet. Blev otålig och odräglig mot våra fina barn. Ropade på hjälp från botten men min man orkade inte. Vilket sp klart inte förvånar när han aldrig fått eller tagit på sig ansvaret att styra och hålla ihop oss. Det konstiga är att jan aldrig upplevt att han backar upp mig, aldrig stått upp för mig mm. Medans han anser att han alltid valt familjen först och försakat sig själv...

*skrattar*  Jag kanske kan lämna referenser till er och den här tråden här när jag är ute på "marknaden" igen...?
I ödmjukhetens namn kanske vi ska konstatera att jag lämnar en fullständigt subjektiv (ensidig) bild av mig.. Min fru har kanske vissa invändningar..  Faktum är att jag även haft en del primitiva stunder (blivit rejält förbannad) och sagt/gjort saker som jag inte är så stolt över de här veckorna. Om jag verkligen vore så fantastisk skulle jag ju knappast befinna mig här. Kanske.

Men tack ändå! All uppmuntran och bekräftelse tas emot tacksamt just nu.

Var förresten ute igår (frun och barnen är i stugan) och insåg att jag ju faktiskt också befinner mig "mellan relationer"... Om nu hon inte riktigt har valt än (vilket jag accepterar och vi är överens om) så borde det rimligen betyda att även jag har en möjlighet just nu att rannsaka mina känslor och ta ställning till om jag verkligen vill leva med henne. Jag vet ju svaret just nu men visst påverkas man av att inte riktigt vara vald, inte känna sig som nummer ett. Konstigt vore väl annars.
Kanske är detta självklart men jag har inte tänkt så, jag har verkligen varit helt fokuserad på henne - och att hitta lösningar tillsammans med henne.
I går insåg jag att det faktiskt finns fler människor som skulle kunna göra mitt liv intressant och värt att leva. Inte så att jag är ute och raggar precis men jag lägger märke till att det finns de som uppskattar mig på olika sätt. Det blir nog en bra helg.

Den dag du verkligen känner detta att det finns möjliga alternativ (trots att din nuvarande fru fortfarande har plats no.1) så kommer det ske en föränding hos dig. Du kommer inte känna (eller frukta) en total förlust ifall ert förhållande inte har någon framtid. Dvs att du känner inte samma rädsla inför att bli "lämnad och övergiven". Du visar redan tecken på förändring.

Men det mest intressanta är nod den förändring som syns på din utsida och som du kanske inte är fullt medveten om. Den kommer att vara subtil, svårdefinerad vad det exakt är och går inte att sätta fingret på. Men du kommer att börja utstråla ett oberoende, ett självsäkerhet som inte fanns där förut. Och din fru kommer att märka detta. Troligtvis kommer det först bli förvirrande men sen infinner sig en oro - att du verkligen är påväg bort på riktigt denna gång. För hon vet (och har säkert kanske utnyttjat) din trohet, din kärlek och trofasthet under denna tid. För hon får ju dagligen bevis på att du inte viker från hennes sida. Den förändring som kan ske gör att en ny känsla infinner sig. Hon är inte längre 100% säker på ditt tålamod och uthållighet. Hon kanske börjar tro att det finns nångon (eller några) andra i din omgivning som pockar på din uppmärksamhet. Och precis som många andra redan har skrivit så skulle säker andra vilja lägga sina vantar på dig med de kvalitéer som du har. Det vet hon. Hon inser vad du ger henne. Och nu kanske hon håller på att förlora allt.

Har varit i en liknande situation där jag ville kämpa men där hon var mer tveksam. Ingen otrohet med i bilden men dock så lockade andra henne. Så en dag så kom jag till vägs ände. Och upptäckte att det fanns en masa andra "fish in the sea for me". Jag var plötsligt inte lika kämpaglad längre. Andra visade sitt intresse. Och först när jag tog en mer distansierad hållning emot henne (fast fortfarande varm) så vaknade hon upp och insåg vad som höll på att ske. Tyvärr var det för sent. Det visade sig efter ett tag av försök. Nu var det jag som inte ville eftersom jag hade öppnat pandoras box och upptäckt att det fanns andra som uppskattade det jag hade att ge mycket bättre. Detta fenomen kan man säkert starta en egen tråd om. För jag vet att den inte på något sätt är ovanlig.

Så det hela slutade med att de var jag som drog mig undan. Och henne som jag hade haft så länge, hade velat fortsätta att ha mycket länge till, och hade kämpat för så mycket, nu när jag "fick henne" så var jag inte lika intresserad längre. Hon blev förkrossad eftersom hon kände att hon hade spelat högt och förlorat. Jag hade samvetskval för att först skickat signaler som jag sedan inte stod för när det gällde. Men när jag rannsakade mig själv så insåg jag att det som blev den utlösande faktorn var tvivlet från henne och min fruktlösa kamp. Vad som sedan hände var att jag lät andra "komma mig nära" och då tillåter man sig att falla för eller senare. Under vår tid ihop så höll jag det motsatta könet på trevligt men behörigt avstånd. När man låter "muren falla" lite så sker en förändring och frågan är hur lätt det är att göra denna sak reversibel. I det förhållandet gick det inte.

När jag läser mitt senaste inlägg inser jag att det låter som att jag kastat loss och redan är ute "på jakt" efter något nytt - men så är det inte alls.

Jag menar egentligen bara att jag börjar må bra med mig själv och trivas med den jag är. Det blir allt längre mellan svackorna (kontrollbehov och glimtar av svartsjuka).
Väljer hon bort mig nu så hoppas jag verkligen att hennes alternativ är fantastiskt, annars är det hennes förlust.

I princip inser jag att hon är sugen på en annan kille, väljer hon att gå vidare och utforska detta så är det helt och hållet hennes val. Sorgligt på många sätt och tungt med skilsmässa etc. men ett val som hon måste leva med. Och vi båda med konsekvenserna.

Jag är fortfarande öppen och förhoppningsfull ett tag till. Ungefär så.

Det är väl lite av den process jag försökte beskriva. Det handlar INTE om att en morgon vakna med målet att byta kroppsvätskor med en okänd kvinna man mött på Statt. Det handlar om att man inom sig har gått vidare, har kommit till insikt och acceptans - att det händer här och nu och det är inte så mycket mer jag kan göra åt saken efter allt det jag har gjort. Nu är det bara att våga släppa kontrollen och låta ödet/whatever styra det. För det är "out of my hands now".

Sedan kan man alltid ha åsikter om den andres val osv. Att om hon väljer fel så kan man antingen tolka det som "Jaha, så det vi hade tillsammans under alla dessa år var inte mer värt än så.." eller "Okey, hon gör det valet. Det respekterar jag. Men jag är också en individ och gör mitt egna val. Jag vägrar att bli ett offer i denna situation".  

Vi får se var denna resa tar dig. Den måste ha varit utvecklande för dig hitintills trots allt lidande och sorg.

Tack för dina insiktsfulla inlägg, som alltid. Tror som vanligt att du träffar huvudet på spiken. Jo, det känns faktiskt som en intressant och utvecklande resa - allt lidande till trots. Om det inte vore för barnen, och den oro jag känner inför deras framtid, skulle jag luta åt att detta var mer utvecklande än stympande.

Vi får se, som sagt.

Jag håller med Anonym - jag ställer mig oxå på kö.  Du verkar vara en fantastisk man med ett känslodjup och självinsikt som inte många har. Du kommer att gå stärkt ur denna prövning - hur det än går med din fru.

Du är i kris och att du känner ilska, sorg, frustration, uppgivenhet mm är fullständigt normalt. Det vore konstigt annars. Det jag har lärt mig av livet, genom att se människor i min närhet genomgå skilsmässa, svåra sjudomar och dödsfall, är att hela livet kan bli kaos ett tag och man tappar bort sig själv. Men man landar alltid för eller senare och livet går vidare. Du kommer att bli lycklig igen. Det är jag säker på.Jag ser att processen redan börjat. Att ta hand om sig själv är viktigt i läkprocessen. Min egen historia tvingade mig att relfektera över mig själv  - vem är jag när jag inte är mamma, hustru, dotter, älskarinna, vän? Den processen var oehört nyttig - efter nästan 20 år i en relation. Jag är inte helt i hamn ännu, har fortfarande sår som inte läkt helt. Men jag trivs bättre med mig själv, vet bättre vem jag är och vad som är viktigt för mig. Det visste jag inte innan. Och visst, det har inte varit lätt. Det har funnits stunder då jag verkligen önskat att jag aldrig träffat den andre och sluppit denna prövning. Å andra sidan hade jag inte fått de insikter om mig själv som jag nu fått. Jag har växt som människa.

Och det är som denna nya människa som jag vill möta min man. Vi måste oxå "börja om" och se varandra igen. Trots att min man inte vet om otroheten så har han märkt att jag haft det jobbigt med mig själv och han har fått ändan ur vagnen och tagit tag i sig själv. Och då har jag sett på honom med nytt intresse. Han kan fortfarande överraska mig! Och det har varit viktigt för oss.

Så mitt tips är att utveckla nya sidor hos dig själv. Kanske nya intressen eller ta upp gamla. Kanske blir din fru då nyfiken på dig igen.

Vem vet. Du kanske går ut som vinnare ur detta i slutet. Just nu pekar allt på det i allafall. Och jag tror att du vet vad jag menar med "vinnare" . Priset är säkert högt (och kunde även vara oundvikligt) men utdelningen är ovärderlig när det gäller erfarenhet - om andra men kanske mest om sig själv. Håller tummarna för att det blir dubbel vinst.

Du skriver så insiktsfullt. Tråkigt att din relation inte höll. Men jag förstår att det kan bli så, att man till en början förtvivlat håller fast vid någon. Men sedan inser man att man själv har förändrats så att det man kämpat så för har tappat sin tjusning.

Jag jobbar just nu på att verkligen landa i mig själv. Jag vill naturligtvis att det ska bli riktigt bra med min man. Men jag håller inte alltför hårt i vår relation. Jag är mån om att vara kärleksfull och omtänksam mot honom, men samtidigt så släpper jag kontrollen. Det får bli som det blir. Hittar vi tillbaka till varandra då är det underbart. Gör vi inte det, så har vi iaf försökt.