Inte kär i min man

MammaMu01: hoppas verkligen du blir lycklig för du verkar så olycklig.

det är exakt så jag kände, var inte otrogen på det sättet, men spejade åt alla håll, jag slutade helt plötsligt älska mitt ex, men bodde kvar, nu i efterhand så förstår jag faktiskt inte varför jag stannade kvar...

tycker du skall fundera lite på vad betyder din man för dig, vad har han som du tycker om, älskar du honom ens lite, finns det något som gör att ni KANSKE kan få tillbaka känslorna till varandra, finns det inte ens det minsta lilla hoppet, så tycker jag du skall lämna, jag levde länge och levde på hoppet, tillslut lämnade jag min trygghet och idag lever jag och mitt ex med nya kärlekar och båda är lyckligare än någonsin, vi älskade säkert varandra... som vänner, vi var bästa vänner men med det kommer man inte långt...

Jag lovar dig, om du lämnar din man och gjort rätt val så kommer du helt plötsligt se wow vilket liv man kan ha, vad har jag gått miste på...

men i ditt fall kanske jag vill råda dig till och ta ett break, egentligen tror jag inte på det, men ni kanske behöver komma i från varandra ett tag och känna efter, saknar ni ens varandra??

Följ ditt hjärta, du skall inte sitta när du är 85 på en gungstol och fundera på VARFÖR

Jag är rädd för att du har rätt men hoppas inte det. Min förhoppning är att den relation hon utforskar nu verkligen är "rätt", att den kan ge henne det hon behöver och att hon kan få en lycklig framtid med sin nya vän.

Det skänker mig ingen som helst  tillfredsställelse att se mitt livs kärlek, och mina barns mor, olycklig.

Samtidigt kan jag ju inte påverka hennes val av relation, familj, framtid. Det får hon sköta själv. En gång valde hon verkligen mig fullt ut och vi bytte ringar på den lyckligaste dagen hittills i mitt liv. Nu väljer hon att staka en annan väg.

Jag hoppas att chocken, sorgen och allt jag står inför sköljer över mig snabbt och smidigt, jag vill vidare nu - jag längtar efter att få börja ett nytt liv.

Tack! Ja, det hoppas jag med. Men jag är egentligen inte olycklig. Bara inte helt lycklig. Ännu.

Och jag har accepterat att det blev som det blev. Nu tar jag hand om mig. Och det är inte alls så dumt. Jag trivs bra med mig själv. Och jag är en mycket bättre mamma nu. Glad och sprallig, lite busig och mycket gosig med mina underbara barn. 

Och jag kan verkligen rekommendera löpning. Allt som behövs är ett par bra skor och sedan ge sig ut. Fantastiskt bra för att skingra tankar och få ur sig ångest och ilska. På köpet blir man vältränad. Har just anmält mig till Lidingöloppet 15 km. Trodde jag aldrig om mig själv för ett år sedan.

Sorg har sin tid. Och den ser olika ut för olika människor. Men du verkar så klok och klarsynt och har en förmåga att bearbeta utan att verka bli bitter. Det bådar gott. Ge dig ut i livet igen - i din takt.

Själv har jag en tendens att gräva ner mig i sorg och saknad i bland, så min process har varit ganska långsam.

Det är högst troligt att han är pressad. Men faktumet är att han faktiskt valde bort dig till förmån för sin fru. Han har ju all rätt att göra sitt egna val. Och han hade faktiskt kunnat välja dig - eller att leva solo.

Jag försöker inte förringa hans val och att han väljer att satsa på sin fru och familj. Men du vet vad han skrev i sina mail till dig och du kan idag se ifall det han då uttryckte och ville verkligen överinstämmer med det beslut han nu har valt. För det kan även vara så att han inte har modet att bryta upp.

Den närmaste tiden lär visa vad som händer. Du har dock fått en andra chans. Ta den. Det är med största säkerhet den enda och sista du får. Så vårda och var rädd om den.

Det är fullständigt meningslöst att spekulera i någon annans känsloliv. Han väljer ju att visa ditt mail för sin fru och han väljer att stanna hos henne och satsa på den relationen. Vet din man om att gjort detta kontaktförsök? Visade du honom vad du skrev?
Man ska också komma ihåg att själva hemligheten, den hemlighet som är otroheten, påverkar en. Det man känner då har stor bäring i den spänning som bedrägeriet innebär, den "hemliga klubb" man har tillsammans med den andre.
I avslöjandets sken ser plötsligt allt annorlunda ut. Det man tidigare benämnde som "kärlek" – i ett, kanske mer eller mindre omedvetet, försök att rättfärdiga sina lögner och sitt dubbelspel – blir plötsligt bara sunkigt och billigt. Det man sagt och gjort blir pinsamt och man skäms. Man kanske inte ens kan begripa vad man öht såg hos "den andra".
Kanske är din fd älskares otrohet mot sin fru bara ett uttryck för hans skräck att HON ska lämna honom, en gardering. Kanske är det dig han ljög mest för.
Man gör ofta misstaget att applicera sina egna känslor på andra. Men det kan faktiskt vara helt olika drivkrafter och motiv som styr det som utifrån ser rätt likadant ut.
Det är alltså ingen idé att spekulera. Bara gå vidare.

Ja, jag håller med. När ord och handling inte stämmer överens är jag mer benägen att tro på handlingen. Det är så lätt att säga/skriva vackra förföriska ord. Betydligt svårare att ge dem substans i handling. Varför älskaren (min och TS) valde bort oss kan vi egentligen inte veta. Feghet? Rädd för förändring? Uppvaknande och insikt om vem man egentligen älskar (hustrun)? Ja, vi kan inte veta det. Vi ser bara orden som sagts och handlingen som gjorts. Och de stämmer inte alltid överens.

Jo ni har rätt och vidare ska jag gå...jag har ändå lärt mig mycket av denna erfarenhet han kan sitta där med sin fula tradiga fru och för dig som undrade nej jag har inte sagt till min man att jag tagit kontakt, han skulle bli besviken jag hoppades bara på ett lite bättre avslut men det fick jag inte så nu ska jag sluta strö salt i såret och gå vidare.

Barbapappa01: verkligen härligt att du klarar av att inte vara bitter och bara önska lycka till shit önskar jag var en lika bra person som du...

Mammamu01: Lidingöloppet härligt!!

Luloo: jag kommer inte stanna i något där jag inte tycker det finns något att bygga på men jag måste ge det en ärlig chans utan förälskelse till någon annan om inte för mina små barns skull.

Tack alla för att ni engagerar er och inte dömer alltför hårt!

Jag vet inte om jag kan klara mig helt utan bitterhet, dessvärre, jag är tyvärr inte dalai lama..
Min eventuella bitterhet ligger dock inte i det hon gjort eller henne lögner och svek. Detta har naturliga förklaringar som jag försonats med och accepterar för vad det är.

Däremot är jag besviken på att hon inte är mer intresserad av att verkligen försöka, att det är så lätt för henne att ge upp och släppa taget om vår lyckliga familj och vårt äktenskap.

Jag har försökt ett par gånger lyfta ungefär följande perspektiv;
- Om nu den nya mannen verkligen är "Mr Right", om det verkligen är meningen att de ska leva resten av sina liv tillsammans och bli lyckliga. Ska då inte den relationen kunna tåla några veckors total tystnad..? Om hon verkligen ville få veta vad hennes känslor säger - varför då inte bestämma sig för ett sånt "stålbad" och se vad som finns kvar efter några veckor. Har längtan växt sig starkare, har det tillkommit nya tankar och dimensioner?
Det handlar inte (för mig) om att jag tror att hon kan få bort honom ur systemet på några veckor - men kanske kan hon hitta (hos sig själv) vad det är hon söker svar på. I ett sånt läge kan en nyupptagen kontakt (och kanske även en IRL-träff) bli mer givande inför framtiden.

Ett sånt här upplägg skulle jag dessutom kunna "unna" henne utan att behöva separera redan nu så det är ju verkligen allt att vinna - inget att förlora. I alla fall för henne.

Hur man kan välja bort en sån här lösning - när 16 år och en fin liten familj står på spel - övergår alltså mitt förstånd och här kan jag möjligen (över tid) utveckla en viss liten bitterhet...
Hoppas jag må vara ursäktad för att jag visar en smula mänsklighet..