Inte kär i min man

Dagen började uruselt med en fruktansvärd svacka. Efter ett par bra snack och beslut så har det dock utvecklats till en riktigt bra dag och det känns som jag är tillbaka på banan igen. I början av veckan så bestämde jag mig för att släppa taget och låta henne få frihet och fatta sina egna beslut om sin framtid, utan mitt inflytande och pressande. Det funkade bra tills i fredags, jag fick lite panik då jag insåg att jag höll på att glida iväg och släppa henne för gott.
Under helgen blev det därför ganska så svajigt även om den samtidigt var avslappnad och trevlig tillsammans med familjen på landet. I morse upplevde jag alltså att jag var på "fel plats", obekväm och mycket stressad över de närmaste veckorna.

Nu har vi alltså bestämt att bryta lite mer ordentligt. Vi tar de kommande veckorna, sköter oss själva och turas om med barnen. Jag har börjat fokusera på mig själv och min egen tillvara igen, försöka att må bra - och börjar så smått att tänka mig en framtid utan henne. Inte för att ge upp men för att känna att jag är på väg mot ett bättre liv - oavsett om det är med eller utan henne.
Risken är förstås att jag glider iväg igen, att jag upptäcker att jag inte vill ha tillbaka henne. Men är en risk vi får ta, både hon och jag. Det är inte så att jag är intresserad av att ge mig ut och jaga eller så men mitt sinne kommer nog att öppnas mer och mer den kommande tiden. Detta är hon medveten om och beredd att ta.

Hon får nu känna fulltändig frihet att tänka över hur hennes framtid ska bli, hon behöver inte känna att jag hänger som ett "ok" och drar i henne, eller att hon behöver ta hänsyn till mina känslor - som fallet delvis varit under den gångna tiden.  Tror det blir bra för oss båda även om framtiden fortfarande är oviss.

Blir spännande att se hur länge det dröjer till nästa svacka och hur den tar sig i uttryck..

Alltså, utan omskrivningar: tänk lite mindre på henne och hennes känslor etc etc och lite mer på dig själv och DINA känslor och behov. Hon sätter själv sina egna känslor/behov i centrum, varför ska du också göra det? Det räcker gott med att du är empatisk, du behöver inte bli sympatisk också, du behöver inte leva hennes liv och göra dig själv till en statist.
Kanske står du kvar när hon "tänkt färdig" (vilken eufemism för att pröva på det andra livet) kanske gör du det inte. Men ditt fokus kan inte vara hennes, du har egna val att göra.

Det du behöver/måste göra är att själv ge dig tillåtelse att börja leva själv lite grann. Du har under en alldeles för lång tid levt igenom henne, andats genom henne och anpassat ditt liv efter henne. Det verkar har funnits någon symbios mellan er men där hon har tagit all positiv kraft och du har försett henne med alla förutsättningar. Du har snudd på utplånat dig själv i dina ansträngningar till att vara den perfekta mannen. Och samtidigt effektivt dödat en del av spänningen och det ovissa som måste finnas i ett förhållande för att hålla passionen vid liv. Din vilja att göra allt för henne och din kärlek till henne verkar inte ha några begränsningar. Du verkar kunna gå genom eld och vatten för henne.

Men samtidigt så har hon lärt sig detta. Hon vet exakt var hon har dig. Oberoende av alla timmar av samtal mellan er, dina ansträngningar att tala henne tillrätta och komma överens i en skön konsesus utnyttjas av henne (kanske omedvetet). För alla hot, konsekvenser, ultimatum osv tar hon lätt på eftersom hon vet att du kommer att ta emot henne med "öppna armar" ifall hon skulle ångra sig. Så säker är hon på dig. För din kärlek till henne är så stark, så tydlig och så villkorslös så det är lite "Barnens Dagslotteri" för henne = Vinst Varje Gång. Om det skiter sig med den andre så tror hon att du kommer att förlåta henne. Så tolkar hon det i mina ögon.

Du blandar ihop kärlek och självkänsla/respekt. Hon är så säker på sitt värde i dina ögon att hon har tappat respekten för dina känslor och dig som person. Ja, du kanske blir förbannad för att jag skriver detta men denna bit måste ni reda ut. För hon kan inte få ett Carte Blanc där hon får alla alternativen utan att behöver stå för eventuella konsekvenser av sitt val. Ni är två om detta. Du måste tänka på dig själv i detta spel.

Det du behöver/måste göra är att ge dig ut och få ett miljöombyte. Du kan inte fortsätta att gå i ditt "Pompeji bland ruiner" (tack Olle Adolphsson) och vänta på att hon skall bestämma sig. Sålänge du gör det kommer du fortsätta att vara emotionell gisslan i detta drama. Det du behöver göra är (lite klyschigt) ut och träffa andra av det motsatta könet. För att få distans till din nuvarande situation, att boosta din självkänsla/bild och inse att du faktiskt är gångbar bland andra och attraherar det motsatta könet, att upptäcka att hon inte är ditt enda val här i livet och att allt inte står och faller med henne, att få dett med dig hem så att du kan se det som sker i ett annat ljus. Det handlar inte om att du skall ut och ragga up något eget som nån typ av hämnd. Snarare att du skall upptäcka att livet inte tar slut här. Att det finns en fortsättning - antingen med din fru eller utan henne. Men att du är en egen individ och att du inte är beroende av henne. Att du kan släppa en ev. rädsla att bli övergiven, sviken eller "ratad". För vad som händer som kommer det finnas nya potentiella partners därute som är villiga att vara mer rädd om och uppskatta den kärlek som du vill ge - om nu din fru nu väljer att inte dela samma väg som dig.

Och när du upptäcker din "gångbarhet på marknaden", kanske knyter några nya kontakter så kommer din utstrålning att förändras. Du kommer inte långre vara så "desperat" i din vilja att rädda ert förhållande. Och det kommer hon märka/känna. Det konstiga är att en del blir då väldigt oroliga och inser plötsligt att något hotfullt har skett och nu är det på riktigt. Typ ju mindre du försöker destom mer intresserad blir hon.

För det handlar inte om att du skall sluta älska din fru. Det handlar om att du skall börja älska dig själv.

Wow här har det hänt saker sedan jag var inne sist. Vilka fantastiska människor som hamnat i denna tråd. Jag lär mig så mycket bara av att läsa vad ni skriver tack för att ni öppnar upp er så här.
Anledningen till min tystnad är att jag och min man har varit på en resa ihop utan barn. Det har varit fantastiskt nyttigt för oss. Vi har haft det underbart och jag har verlkligen sett den mannen jag blivit förälskad i. Jag vet att det aldrig kommer bli samma passion som en nyförälskelse men jag vet också att en nyförälskelse går också in i ett annat stadie. Efter denna resa känner jag att vi har verkligen något, jag är inte där hela vägen men känner mer och mer att vi kan få tillbaka vår kärlek då där finns så mycket kvar. Där är en grundattraktion som dock är anorlunda än den totala passionen men så är livet, jag vill inte kasta bort en fantastiskt man och kommer satsa till 100%.
För ca 2 veckor sedan skrev jag till den andre. Inte för att starta något igen utan för att det slutade så dåligt så jag ville bara höra att allt var ok och så ville jag känna att han i alla fall lite saknade mig också men öppnade min mail idag och där var ett meddelande att han lovat sin fru att visa all eventuell kontakt och att hon läst även detta och att jag aldrig någonsin ska höra av mig igen. Jag bli så ledsen det var inte att jag ville starta något igen jag ville veta om allt var ok och efter alla samtal och allt stöd så kände jag att vi hade ju en vännskap också trodde jag  men nu får han mig som att känna mig som en efterhängsen brud som stör honom i hans familjeliv, det känns som allt vi hade var en lögn, att han aldrig älskade mig och det gör verkligen ont. Även ifall jag vill satsa på familjen ville jag komma ihåg detta 1,5 år som en stark kärlek mellan två människor som inte kunde bli något för vi trotts allt älskade våra partners men nu känner jag mig bara utnyttjad och bortslängd. Fast det är väl inte mer än rätt åt mig.

Barbapappa01: förstår att du går igenom ett helvete men du är en stark person och som någon skrev måste du hitta dig själv och ditt eget värde. Bara för att du kan känna attraktion till andra behöver det inte innebära att du inte kan hitta tillbaka till din fru om det nu blir så att ni fortsätter ihop. Det kan nog tom vara nyttigt att du har tittat dig runt istället för att sitta och vätna på att hon ska ha lekt runt. Hur ställer du dig till om hon hon vill ha dig tillbaka efter sommaren men att hon har spenderat hela sommaren i sängen med den andre? Hade du kunnat leva med det?

de Robespierre: du är så insiktsfull och i min enfald trodde jag du var kvinna men ack så fel jag hade

Men det är väl lite så det ibland slutar. Den "stora passionen" var kanske inte så stor eller värdefull för båda parter när sanningens minut är slagen och det hela rullas upp. Då kanske den ena viker sig och väljer att bryta, jag t.o.m nästan "anklagar" den andre för att vara den drivande parten i affären inför sin fru/make. Lite som att skylla ifrån sig. Jag skulle då känna "Jaha, det var inte mer värt än såhär". Vilket det ofta inte är. Det var en tillfällig flykt där två personer delade samma längtan och saknad och trodde de hade funnit svaret i varandra. Men sanningens kranka blekhet visar att det bara var ett spel som fick pågå under en begränsad tid.

Nu efteråt känns det säkert tomt, att man har blivit snuvad och kanske snudd på lurad. Men samtidigt måste det väl kännas OK att du inte kastade dig huvudstupa ut i det okända med honom för då hade du kanske stått ensam där idag. Turen/ödet kanske ville att det skulle ske på detta sätt. Du hittar en möjlighet tillbaka till din man. Och efter detta så får du beskedet från den andre att han inte vill höra av dig något mer. Det inger lite förhoppning för det hade varit "värre" om det hade varit tvärtom - dvs först "dumpad" och sedan hittat tillbaka till din man.

Men visst är det konstigt att allt kan kastas omkull så snabbt. Det som var intimt, eldigt, passionerat, spännande. Alla ord, all längtan, allt detta är plötsligt borta från hans sida. Hur känner du för detta?

Tack igen, särskilt Robespierre, för dina ord. Kanske särskilt förra slutlämmen;

Det var det finaste jag hört sen jag konfirmerades! :

Faktum är att jag gick igenom precis de här tankarna igår "tog spjärn" och bestämde mig för att återta min självaktning och stå upp för mig själv på alla sätt.

Vi har (äntligen) nått fram till vägs ände där det mesta ligger på bordet, där vi kan se vad vi har framför oss och fundera på om det är värt att ens göra ytterligare ett försök. Idag känner jag inte det är värt besväret med tanke på att hon rakt och ärligt sagt att hon inte klarar att bryta kontakten, trots flera försök och löften om en gemensam satsning så fortsätter hon att SMS:a, maila och chatta samt planera en träff med sin förälskelse om några veckor.

Nej (Milk and Coffee) jag är inte intresserad av att få tillbaka henne som någon slags tröstpris, efter att hon har lekt av sig och kommit fram till att han inte är hennes framtid. Det är inte på något sätt ev. sex som stör mig (vilket hon tror) utan den fördjupade intima relationen som i princip syftat till att reda ut om de har någon framtid tillsammans.

Hade hon haft ett rent fysiskt behov, varit grymt sugen på en man och bara velat k***la honom så hade jag kunnat ta det bättre.

Vi (jag) har börjat planera för en skilsmässa och för mig är det detta som gäller nu. Det har hela tiden varit jag som drivit på och försökt hitta lösningar, rent av "förhandlat" åt henne för att hon skulle kunna må bra och få en väg ut. Detta är jag förbannat trött på - inte minst med tanke på att det bara skapat nya problem och egentligen inte löst någonting.

Egentligen känner jag inte riktigt att detta borde vara slutet, det känns bisarrt att ett väl fungerande äktenskap med en ömsesidig kärlek ska sluta på det här sättet. Faktum är att vi även har väldigt mycket passion och alltid har haft svårt att "låta bli varandra" (hon säger själv att detta känns konstigt för henne - att hon är så attraherad av mig och har lätt för att tända, det räcker att vi kramas lite så sätter det in..).
- Med tanke på allt elände man läser om här, par som klarat sig igenom de mest omöjliga situationer, så kan jag inte fatta att vi snart kan komma att gå isär.

Samtidigt har hon inte gett mig någonting, inte en enda gnutta hopp eller anledning att investera mer känslor i henne. Det lilla hon försökt uppamma har hon raskt backat ifrån och fortsatt sina lögner. Jag vet ärligt talat inte vad hon ska kunna säga eller göra - för att jag ska tro henne, för att jag ska tro på oss.

Vi skiljer oss alltså inte för att kärleken är slut, inte för att det finns några problem, inte för att det saknas passion utan för att hon bevisligen inte tycker allt detta är nog. Hon vill (kanske) ut, hon vill ha något annat.
Jag kan jaga livet ur både henne och mig tills dödagar men det hjälper inte, här tar resan slut för mig.

Det borde vara en lättnad för henne, det är det inte för mig men jag överlever.

Tack alla för era fina inlägg och uppmuntrande ord.
Jag känner mig stärkt av detta, av er och av mina egna beslut.

Ja, jag tänker nu börja leva mitt eget liv och boosta min självkänsla. Kanske inte direkt börja ragga men dyker det upp någon tänker jag inte säga nej. Jag har rätt att vara lycklig.

Sådärja. Nu börjar det likna något. Du har gett, gett och gett tills det nästan inte finns något kvar att ge. Nu är det dags för att du skall få något tillbaka. För de bara väntar på dig därute. About time mate!

Och din (snart fd) fru kommer med största säkerhet att göra ett försök att komma tillbaka. Fundera inte på vad du skall hantera det nu. Ta det när det inträffar för då har det runnit en del vatten under broarna och du kommer att se det på ett annat sätt än vad du skulle göra idag.

Så kloka ord! Det är precis det som det handlar om. När man älskar någon så det gör ont och blir avvisad av den personen så tappar man fotfästet och självkänslan sjunker som en sten. Man vill sååå gärna hålla fast vid kärleken - eller snarare kanske drömmen om kärleken. Men när man gör det så tappar man ju även självrespekten.

Låg självkänsla och obefintlig självrespekt - nej tack! Det blir man inte lycklig av - även om föremålet för ens kärlek kommer tillbaka.

Jag undrade just vart du tagit vägen och hur det går för dig. Vad roligt att höra att resan med din man varit lyckad! Ja, jag tror definitivt att ni klarar av att hitta varandra igen. Och vilken styrka att ha gått igenom en sådan kris tillsammans!

Tråkigt dock med den andre. Men det säger en del om honom. Det var kanske inte kärlek från hans sida, kanske mer passion. Hade han älskat dig så hade han väl varit mer varsam även om han lovat sin fru att vara totalt öppen? Min andre man har varit betydligt mer varsam med mig och skrivit några officiella mail (som frun fått se om hon velat) och en mängd inofficiella mail (som han dolt för henne). Jag vet att han fortfarande älskar mig, men han vill ändå leva med familjen - så länge barnen bor hemma.

Well, det är hans beslut och trist för hans fru (trots att hon inte vet om det) att han älskar en annan. Jag är på väg vidare i livet och tänker på mig sjäv i första hand numera. Jag vill bli lycklig. Jobbigt bara när jag fortfarande har så starka känslor för den andre.

de Robespierre: jo det känns underligt, jag har sparat lite av vår mailkonversation på ett usb minne och satt och läste lite av vad han skrivit till mig och innerst inne tror jag han saknar mig men frun har nog satt ett ultimatum om hon kommer på honom med minsta lilla lögn så sticker hon och det vågar han inte riskera då är det bättre att vara avig mot mig för han har inget emetionellt med mig förrutom en förälskelse och den är inte så mycket värt. På ett sätt är det ju lättare att lämna honom bakom annars kanske jag skulle gjort som MammaMu01 som har kontakt lite då och då och då är det svårt att släppa, jag vill ju släppa. Dags att komma ur min livskris och bli vuxen! Jag har det så jäkla bra, jag har fått en andra chans nu fan ska jag tränga undan tankarna på den andre...kanske också ska börja springa som MammaMu01

Barbapapp01: är ert förhållande som du beskriver så kommer hon ångra sig bittrert men det är inte ditt problem.