Inte kär i min man

Exakt så är det! Jag är fri ifrån min exman. Vilket jag inte sörjer en sekund!

Vi har ingen form av kontakt idag men vi blev påkomna av min man november föra året (han berättade för frun) men då var vi så inne i vår förelskelsebubbla att vi inte ville eller kunde bryta helt så vi fortsatte med mailkontakt och telefonkontakt, jag hade också berättat en väldigt avskalad del av sanningen om vårt förhållande men min man grävde och kollade tills det mesta av sanningen kom fram, han hittade bl a min hemliga mailadress genom ett spionprogram och på så sätt blev vi påkomna ännu en gång och det värsta var att vi hade inte setts på hela tiden men hade bestämt en träff veckan efter i Stockholm som jag hade tänkt skulle bli ett avsked då jag inte orkade med dubbellivet jag ville ha allt eller inget jag kunde inte längre leva i denna icketillvaro men min man hittade adressen och såg våra planer och blev väldigt ledsen mest för att jag fortsatt fast jag lovat att inte ha kontakt och jag blev otroligt ledsen att jag blev snuvad på mitt avsked och nu blev det att det slutade dåligt och de sista ord från honom var ett sms typ låt oss vara ifred med frun tittandes över hans axel och det gör nästan mest ont 2 månader har gått sedan vi haft minsta lilla kontakt och jag måste inse att han har valt sin familj och skulle aldrig välja mig och jag vill verkligen att mina barn ska ha det bra och min man är en underbar man och jag vill hitta tillbaka till honom för han älskar mig så mycket mer än den andre någonsin kommer göra och jag vill lära mig at älska igen.

Ja, jag ville det med den andre mannen. Då för ett år sedan när allt uppdagades - jag valde honom. Men han valde frun, barnen och hela livssituationen. Det är mitt livs stora sorg. Det har tagit ett år att läka hyfsat från det och acceptera att det aldrig blir vi.

Men nu vill jag faktiskt ha min man. :) Jag vill verkligen känna kärlek för honom. Men det är svårt. Minnet av de starka känslorna för den andre finns liksom fortfarande ivägen.

Jag förstår att det känns jobbigt att inte få sitt avsked. Jag fick ett "bra" avsked. Men det har ändå varit otroligt svårt att acceptera att han inte älskade mig lika mycket som jag älskade honom. Det har som sagt tagit mig ett år att kunna släppa det. Men jag har fortfarande starka känslor för honom. Undrar just när det går över?

Jag vill precis som du få känslor för min man. Han är en underbar man och vi har det precis som ni egentligen bra tillsammans. Det är bara mina känslor det är fel på. Har faktiskt bokat tid för samtal på familjerådgivningen - ensam. Jag behöver få ventilera hela den här historien för något proffs och se vad det ger.

Jag hoppas för både din och min skull att det går att få tillbaka känslorna för våra män.

Jobbiga och känslosamma historier! Jag har gått igenom mycket av det ni beskriver, denna förälskelse är som en drog, en fantastiskt ljuvlig känsla. För mig hände det med en kollega (så klart). Jag minns första gången jag kände fjärilarna en dag när jag såg honom. Sen blev det månader av mailkontakt, vi saknade båda jättemycket kommunikation med våra respektive. Vi pratade om och delade längtan, drömde om samma saker. Han såg och tänkte på saker som min man aldrig gjort. Innan vi hade fysisk kontakt kom våra respektive på mail. De blev sårade och besvikna. Jag blev för en kort stund rädd för vad jag höll på att förlora (familjen). Sen tog känslorna över igen. Vi valde att gå vidare i vår relation, fann en otrolig passion och lust. Tidigare hade han tagit min mans plats i hjärtat och efter vi haft sex fanns det ingen återvändo. Jag tog beslutet att lämna min man. Till skillnad från många av er så gjorde även min kärlek det. Nu har vi precis flyttat båda. Det är en otrolig känslomässig bergodalbana. Vi kan inte träffas än, måste avsluta så bra som möjligt och ta hänsyn till barn osv. Jag hoppas verkligen att de vi har håller igenom alla prövningar. Och gör det inte så var jag ändå tvungen att lämna min man. När man släppt in någon annan på alla planen (knopp och kropp) så kan inte jag se mig själv ens försöka med honom.

jag: vad bra för dig att ni båda, lämnade jag stannar kvar för liksom mammamu01 valde han ju bort mig så jag fick inget val och jag tänker inte sitta fattig och singel i en lägenhet med barnen varannan vecka och vänta på att han kanske hör av sig då frun har godkännt en timmes knull för att hon själv ska slippa liksom nej han är inte värd det jag har också tänkt på terapi ensam jag vill ju försöka få tillbaka känslorna för den som förtjänar det mest. Det är skit det där med känslor.

Du är värd att sitta fattig i en lägenhet

Man måste leva så att man själv mår bra. Och vad jag förstår så har det ännu inte gått så lång tid för dig. Låt tiden gå - om du inte har någon kontakt alls med den andre så är ju chansen stor att känslorna svalnar med tiden.

Jag har gjort misstaget att ha viss kontakt med den andre mannen - och det gör det otroligt svårt att släppa taget rent känslomässigt. Det jag jobbar på nu är att uppbringa så mycket styrka och mod så att jag kan bryta helt med honom.

Jag inser att det är enda chansen för mig och min man. Har jag hjärta och tanke hos någon annan så kommer det inte att fungera hemma. Jag kommer inte att bli lycklig och då blir ju heller inte vår relation bra. Men det tar tid att komma över en stor kärlek.

Anonym: jag förstår att du tycker det samtidigt så har jag lagt alla korten på bordet jag hade haft fullt förståelse för om han inte velat vara kvar i detta, JAG hade inte velat vara kvar om det varit jag men nu är allt öppet och HAN väljer att ändå vara kvar och jag vill ändå göra ett försök att älska honom igen.

MammaMu01: du borde verkligen bryta, jag hade ju ändå tänkt bryta innan jag blev påkommen för det gjorde för ont att han honom men ändå inte ha honom jag höll på att bli galen. Fortfarande känns det fruktansvärt och jag hoppas verkligen jag inte råkar stöta på honom, vill få bort honom från mitt huvud. Innan hade jag tankar på om jag slopade kontakten så kommer han inse hur tomt det blir utan mig men det är bara önsketänkande, tyvärr...nu vet jag inte riktigt vad jag gjort om han hört av sig för nu har jag ändå börjat bygga om mitt liv.

Att klara av att bryta helt, är som att stå emot ett missbruk. Innan vi gick för långt, pratade vi på skoj om rehab. Det är svårt att bryta. Sen måste jag säga om män, även om jag inte direkt tvivlat på att han vill vara med mig så upplever jag hans process fegare och den tog längre tid. Klart det måste få ta tid att lämna 20-åriga relationer. Jag är otroligt intresserad av hur ni kan klara av att gå tillbaka. Sen ni som känner trygghet mm hos era partners, det är en fantastiskt bra stomme att bygga på. Som jag själv saknat. Visst har jag kunnat lita på honom. Men aldrig lutat mig mot honom. Jag har stått stark längst fram och tagit skiten många gånger. Han har duckat. Jag har fixat och han har slagit sig ned som en gäst. Jag har bestämt och han har fogat sig. Vilket ingen av oss mått bra av.