Inte kär i min man

barbapappa01: Ja, jag tror att det är bra att hon får prata av sig. Det är otroligt svårt att veta vad man känner och vill mitt i kaoset.

Min erfarenhet är att det går upp och ner. Och det kommer det nog göra för er båda två. Ena dagen känns livet ok - hur det än blir. Andra dagen så är man jättelåg och vill bara hålla fast vid den man älskar. Och för din fru finns säkert känslor och tankar kring att lämna - och att stanna. Det är inte lätt för någon av er.

Det har inte gått så lång tid ännu. Jag tror att det är bra att du håller möjligheten till försoning öppen. Men samtidigt är det bra att du går vidare i din process. När du utvecklas som person kanske din fru ser på dig med nya ögon - och det tror jag kan vara vägen tillbaka. Jag hoppas det för din skull. Du verkar vara en "keeper".

Tålamod är en av mina allra sämsta grenar, ett stort minus. Jag blir otålig och tidsuppfattningen blir helt rubbad, särskilt i kris/stress (som nu). Ett litet plus är att jag har en viss självinsikt i detta - och ofta (inte alltid) lyckas hejda mig, bromsa, tänka efter - och tänka om.
I min nuvarande process har detta skett säkert 30 gånger om inte mer. Första tiden skrev jag långa brev till henne hela tiden och hon blev mer och mer pressad av allt som sköljde över henne.

Den sista tiden skickar jag sällan de brev jag skriver utan avvaktar en dag (ofta skriver jag på kvällar/nätter), när nästa dag kommer redigerar jag (tar bort hälften), pratar/chattar lite med henne - och sen slutar det i bästa fall med att jag aldrig skickade något.
Jag vet att mina känslor pockar på, jag vill börja "jobba", jag vill komma vidare. Detta är mitt ok att bära och jag ber en bön varje dag att jag ska orka hålla mig lugn, orka lita på mig själv och hennes uppriktighet. Varje gång vi pratar så känns det bättre. Det upplever jag som ett gott tecken. Jag tycker om våra samtal, de är lugna och öppna. Vi talar om jobbiga saker men också om småsaker, sånt som är kul. Skojar om eventuella, bisarra "framtidsutsikter" etc.
Mycket känns fortfarande tungt, vi har egentligen inte kommit till några beslut och jag har ingen aning om vad hon egentligen vill (eftersom hon inte vet själv). Samtidigt så känns varje bra dag som en liten seger, varje dag då hoppet står emot förtvivlan.

Idag är en sån dag, även om jag är trött..

Ja, det är svårt med tålamodet här med.  Men jag har tränat mig ur min kris. Sprungit som aldrig förr. Det är så befriande! Bara jag och min kropp och jag kan pressa den hur hårt jag vill. Och så gråter jag om det behövs. Det har hjälpt mig att hantera känslan av att vilja komma vidare. Jag gör ju det på sätt och vis - jag springer. På kuppen har jag blivit vältränad! Vilket min man noterat med intresse!

Att träna har verkligen varit en livräddare för mig. Dels har jag fått tid att bearbeta min kris i ensamhet, dels har jag aktivt gjort något. Dessutom har det ju hjälpt till att hålla mig borta från datorn - där frestelsen finns... dvs maila den andre. Vilket ju inte är bra för mig och för mitt äktenskap.

Mitt råd till dig är att hitta något konstruktivt som du kan göra när otåligheten faller på.

Kanske är det olika från person till person på vilket sätt man prövas i en sån här sitaution. Det är ju också lite olika förutsättningar. Min fru kämpar nog väldigt hårt med att försöka hitta glädje i vardagen, med familjen (och mig) trots att det tar emot. Längtan och saknaden efter sin vän gör nog att vardagen känns lite "torftig", gissar jag. Jag antar att det är lätt att drömma sig tillbaka och få en slags "abstinens" efter den närhet, intimitet och spänning man upplevt under en längre period.
Hon är ståndaktig upplever jag och har verkligen bestämt sig att försöka, att ge sig själv tid, att kämpa. Nu blir ju inte tillvaron så särskilt rolig när man försöker "vänta ut" något som man egentligen inte vill ska ta slut. Å andra sidan finns det inga alternativ förutom att ge upp och det tror jag faktiskt inte hon vill.

För min del så handlar givetvis prövningen om att orka hänga kvar, orka lita på att hon faktiskt älskar mig, orka tro på att hon verkligen vill och klarar att hitta tillbaka till sig själv. Den tuffaste utmaningen är att orka älska någon som inte fullt ut besvarar den. Att vara medveten om att kvinnan jag håller i min famn, ser djupt i ögonen med värme och kärlek - ser tillbaka och önskar att jag vore en annan man.

Ge mig gärna förslag på hur man uthärdar detta, det är den värsta tortyr jag kan tänka mig. Nu känns det inte så här hela tiden (långt ifrån) men i mina svackor, i mina mörkaste stunder kan det bli mycket mycket ensamt.

Att jag ändå vill, ändå kämpar, ändå försöker beror på min gränslösa kärlek men också på att jag faktiskt tror att hon är i en tillfällig livskris. Att det finns en möjlighet att hon kommer ur detta, ser tillbaka och inser att hon varit "tillfälligt sinnesförvirrad". Det är egentligen mitt enda hopp.
Den dagen hon tydligt uttrycker att hon till fullo älskar och vill dela sitt liv med någon annan så är allt givetvis över.

Frågan är också hur vi ska klara av vardagen utan att ta knäcken på oss själva och varandra? Vad har ni för erfarenhet här? Å ena sidan så behöver hon väldigt mycket lugn och ro, å andra sidan behöver vi tid tillsammans för att prata och söka gemensam kunskap. Jag känner också att jag behöver mycket kontakt för att orka "hänga kvar" - men hon känner sig då instängd och kan (fullt naturligt) bli vresig, irriterad och ganska passiv/introvert.

Hur gör man?

Vi har nu haft en relativt bra helg (tycker jag), delvis isär och delvis tillsammans. Träffat lite familj, badat och ägnat en del till tillsammans. Det har varit positivt och bra - men likväl så finns det till och från en lite "gnagande" känsla som skapar oro och svåra tankar.

Det enda jag kan säga är att du gör SÅ RÄTT! Om min exman hade gjort som du hade vi klarat krisen. Jag skulle ha kunnat vara din fru o allt jag ville egentligen innerst inne var att min man skulle ha varit som du. Då hade min respekt för honom vaknat upp igen o växt sej starkare. Han gjorde precis tvärtom o idag har vi en usel relation, trots många barn o år ihop. Om du var min skulle jag hålla i dej.

Barbapappa:jag sitter lite i samma sits som dig och jag vet inte hur jag ska ta mig till eller göra !

Jag/vi har just kommit överens om att vara ifrån varandra så mycket som möjligt ungefär en månad framåt, trixa ihop veckorna till semestern med barnen och sedan ta nån helg och någon vecka var, dels helt ensam, dels med barnen.
Främst är det hon som behöver denna tid, tror jag. Tiden har varit extremt hektisk med jobb och uppslitande samtal etc. Hon behöver få landa och ägna tid åt sig själv och sin framtid, både i ensamhet men kanske också med någon vän att prata med.
Vad som händer sedan står skrivet i stjärnorna. Det enda jag själv är helt säker på är att det blir en extremt påfrestande period för mig. Jag mår inte bra av att vara utan varken henne eller barnen särskilt länge och ber en uppriktig bön att jag inte klappar ihop helt och lägger av. Behöver nog mobilisera nära och kära som stöd på olika sätt.

OM jag överlever den här prövningen tror jag dock det kan vara värt allt lidande. Det finns nämligen inget annat sätt att göra det på - hon måste få tid själv att fundera över vad hon vill.
Visar det sig efter dessa veckor att hon väljer att gå vidare utan mig så vet jag att hon i alla fall tagit ett beslut av rätt anledningar - inte utifrån impulskänslor eller pga att hon är trött på mig (och hur vi har haft det under krisen). Usch!
Det enda jag faktiskt kan göra är att hitta på saker jag själv mår bra av, ensam eller tillsammans med barnen. Kommer att försöka återknyta kontakten med en del gamla vänner, kanske smyga igång med golfen igen (10 år sen drygt) och försöka komma ut och roa mig lite. Träna/cykla, ja det finns en hel del jag kan hitta på egentligen..
Mest oroad är jag över hur jag själv ska orka "hålla fast" vid min kärlek om/när tvivlet sätter in.
Men jag känner verkligen att jag inte har så mycket val, det blir ett stålbad jag/vi måste ta oss igenom. Lyckas vi väntar en framtid som blir bättre än vi kunnat drömma om, tror jag. Hoppas. Önskar.

barbapappa01: Ja, det kan nog vara så för din fru - att hon kämpar med att hitta glädje i vardagen. Jag känner igen mig så i det. Jag hanterar det med att ibland sk*ta i hur jag mår, bestämma mig för att jag är glad och lycklig över att vara med familjen och njuter av de små guldkornen i vardagen. Ett leende, en kram från något av barnen, maken som ser lyckligt på mig. Jag förtränger helt enkelt mina känslor för den andre, mina tvivel på äktenskapet och mina egna känslor.

Ibland behöver jag dock få ur mig lite ångest och sorg (sorg över äktenskapet som inte är vad jag önskar, sorg över den kärlek som inte blev). Det är då jag springer. Och det är min ventil.

Jag har även ett par nära vänner (som inte känner min make) som jag har pratat av mig med. Det har varit en ovärderlig hjälp. Annars hade jag blivit galen.

Nu, när den värsta krisen är över, ser jag till att ha mycket på gång. Jag engagerar mig i diverse nya hobbys och umgås mer flitigt med vänner - både själv och med maken. Det gör att man fokuserar bort från sig själv en stund. Välbehövligt!

Så ta du fram golfklubborna och ge dig ut på banan igen. Och träffa lite nya människor på kuppen. Och att återuppta kontakten med gamla vänner är en mycket bra idé. Du kommer att behöva aktivera dig. Tid för tankar finns så det räcker ändå.

Ta hand om dig! Det är det bästa du kan göra nu.

Tack för tipsen, jag behöver all hjälp jag kan få just nu. Går in mot ett mer kompakt mörker än hittills känner jag. Hoppas känslan är övergående annars vet jag inte hur jag ska ta mig igenom.

Det vore så mycket enklare att kapa och börja ett nytt liv omgående. Att åter bygga upp självkänslan och släppa fram bilden av mig själv som en stark och attraktiv singelfarsa med alla valmöjligheter öppna för framtiden. Att lämna henne bakom mig, låta henne sköta sitt eget liv och ta eventuella smällar själv (eller bli lycklig, förhoppningsvis).
Lite av den här känslan fick jag för några dagar sedan och det kändes väldigt bra, samtidigt som jag insåg att det nästan var kört, att jag var på vippen att verkligen upp mitt äktenskap. Fick lite panik eftersom jag fortfarande trodde (tror) att vi kan få en ljus framtid tillsammans.

När vi nu går in i en prövotid, i ett känslomässigt mörker, så ser jag att det är här striden står, för mig.
- Frågan är om det är möjligt att må bra och bygga mig en positiv tillvaro/framtid och samtidigt låta mitt skepp ligga kvar "i hamn". Orka fortsätta vänta på att hon ska komma ombord...?

Men visst finns det hopp. Jag får helt enkelt göra mitt bästa och ta en dag i taget..
Kanske visar det sig vara fullt möjligt och då är jag tillbaka på banan.

Thanks for listening..

Ja, det är så det är. Det går upp och ner. Ibland flera gånger om dagen. Men det är helt normalt när man är i kris. För det är nog så du måste se det. Du har hamnat i en kris. Och det är självklart otroligt jobbigt och tungt, men du kommer att gå igenom den - stärkt som människa.

Det jag har lärt mig av min egen kris, som visserligen skiljer sig från din men som ändå har det gemensamt att det är just en kris, är att min lycka inte är beroende av någon annan. Kan låta märkligt, men det är min insikt. Barnen är ju viktigast i mitt liv och dem har jag självklart kvar, oavsett. Sedan kan ingen man göra mig lycklig. Det är upp till mig att finna lyckan i livet alldeles själv. Och den finns ju i så mycket: barnen som sagt, vänner, fritidsintressen, att uppnå sina mål, att lyckas på jobbet. Och, naturligtvis, i kärleken.

Du kommer att ha din process, och den går upp och ner, men tillåt dig att känna både glädje, sorg, frustration, ilska, saknad, längtan. Det är när du fastnar som du ska se upp. Då är vänner viktiga. Bra vänner är viktigt - de kan hjälpa en att inte fastna i ältande.

Och jag finns här - om du vill ha någon som lyssnar! Jag är väldigt bra på det. Har ju inga lösningar, men du får gärna skriva av dig. Det brukar hjälpa mig iaf - att sätta ord på kaoset inombords.