Inte kär i min man

Då är vi överens om att det inte finns så mycket logik i det hela. Bara känslor. Och oftast är de äkta men ibland kan de spela oss ett spratt. För vi kan klä känslor med andra känslor. Dvs det vi känner behöver inte vara den egentliga känslan utan det finns något annat under som gör att vi känner på detta sättet. Orsak? Svårt att säga. Ibland kan det bero på att vi har svårt med att hantera eller erkänna vad vi egentligen bär inom oss. Ibland kan det bero på en saknad av något helt annat men eftersom vi inte kan få det så fokuserar/projicerar vi detta på något istället.

Vad är det hos den andre som du faller så mycket för? Ta även med saker som nyhetens behag, outforskad mark samt "omöjlig/förbjuden kärlek". Det finns många saker som triggar vad vi känner.

Tyvärr är (nog) läget för min fru snarlikt det du upplever - en insikt som slog ut i full blom igår/natt.
Efter en del turer igår runt min misstänksamhet (jag försökte kolla hennes dator, hon upptäckte detta, blev sur etc.) så satte jag mig ner och tänkte igenom vad som drev mig så hårt att få svar. Hennes humör, undflyende, plötsliga bubbliga glädje och mängder med små detaljer sedan tidigare byggde upp bilden där min magkänsla till sist skrek åt mig att hon inte brutit kontakten med sin vän, att de planerar att träffas och att de rent av fantiserar om en framtid tillsammans.

Efter ett mycket intensivt samtal bekräftade hon äntligen sina heta känslor och sin förälskelse, hon bekräftade också att hon troligen inte kommer att kunna hålla sig borta från honom - eftersom hon inte vill.
Efter tre veckors berg- och dalbana insåg jag att någonstans här har vi nått vägs ände. Jag älskar henne så att det gör ont och är beredd att gå genom eld för henne och vår familj - men hon vill inte, hon är färdig med mig och har dessvärre (till skillnad från dig, TS) gett upp tanken att ens försöka.
Nej, hon har inte varit otrogen, inte rent fysiskt - bara i tanken..
Hon har inte heller sökt den här förälskelsen och inte sårat mig medvetet. Den här uppfattningen har inte ändrats hos mig, jag förstår hur och varför hon hamnde i de här situationerna och har fortfarande inget som helst behov att döma eller moralisera.

Problemet är "bara" att hon inte längre vill vara med mig. Ridå.

Att känslorna finns kvar hade jag kunna klara, jag vet att det tar tid att komma över en förälskelse, men efter 3 veckor har hon fortfarande inte kunna kläcka ur sig att hon väljer mig och vill försöka hitta tillbaka.

Det var jag som sa orden - men det är hon som har valt genom att inte ta strid för mig och vårt liv.

Nu är vi förvisso fortfarande i en slags chockfas och vi har inte pratat sedan imorse då jag berättade + skickade ett brev till henne med samma innehåll. Det kan ju fortfarande hända att hon "nyktrar till" och inser att hon är på väg att förlora en man som älskar henne - utan att ens försöka ta strid.
Tyvärr tror jag dock att mitt besked kommer som en stor lättnad för henne, nu är hon äntligen fri och kan leva det liv hon drömt om i ett par veckor/månader (eller längre).

Hon behöver dock lite tid på sig att smälta det hela och återkomma med en bekräftelse.
Innan dess håller jag fortfarande min dörr på glänt, det är något jag tycker att jag måste kosta på mig - om inte annat så för barnens skull. Inte för jag kan/vill leva tillsammans utan hennes kärlek men utifrån tanken att man kanske borde ge kärleken en ärlig chans, om det nu kan finnas en sån.
Denna känsla är sista halmstået men det är inget som har med mig att göra.

Usch, barnen...

det var jag som skrev ovan (råkade klicka i fel ruta - och blev "anonym")

Kan det inte vara så att du letar efter "fel" känslor så att säga.....

Jag tror att misstaget många gör är att försöka hitta nyförälskelsen i sin gamla partner... och det är nog svårt.
Jag tror att alla förhållanden går igenom samma faser där förälskelsen bara är den första av dem. Meningen är nog att det ska utvecklas till något djupare.... att försöka hitta nyförälskelsen i sin gamla partner är som att försöka backa klockan.

Ditt problem tror jag är att du försöker få samma känslor (nyförälskelsen) för din man som du fick för den andre och det tror jag är omöjligt. Som de Robespierre var inne på tidigare så går det inte att jämföra , din man spelar på helt andra villkor. Det jag tror du hellre ska sikta in dig på är att finna den djupare kärleken som uppstår efter lång tid tillsammans , och mycket av ingredienserna för det verkar ni redan ha , stark gemenskap , ömhet och vänskap.

Jag tror du har rätt, delvis. Man kan inte återskapa nyförälskelse - men man kan hitta tillbaka till en nyfikenhet. Att fortsätta utforska sig själv, sin partner och varandra. Skapa minnen och bygga starka upplevelser tillsammans.

Dessa upplevelser kan sedan leda till en fördjupad förståelse, gemenskap och - faktiskt - mynna ut i en passion som kan vara nästan lika stark som en nyförälskelse men annorlunda.

Det är möjligt om man vill och ger sig hän - jag har sett/hört/läst flera exempel på detta. Tyvärr har vi inte samma önskan och längtan till denna nivå av relationen, konstaterar jag med sorg i hjärtat.

Jag har inte läst hela de du har skrivet, men kort sagt. Behåll Din man, han är bäst för dig, sånt som händer nu som är runt omkring "manliga bekanter och sånt skit" är easy come easy go, din man är återigen bäst för dig, dina barns pappa, den du har gått genom eld o vatten med säkert, alla kan ha bekymmer och om man ha problem inebär inte att man kan göra slut hur lätt som helst, kämpa på, försök att ha en egen tid med högt kvalitet med dig man, du kommer se sen hur din kärlek till dig man växer och blommar, ta alltid och tänk på allt positivt som har hänt med er den tiden ni ät ihop. allt runt omkring är bara som en "sommar moln" försvinner fort som den har kommit.

good luck.

Jag är ledsen för din skull, det går inte om hon inte vill men hon borde kanske också tänka efter att gräset är inte grönare på andra sidan, en förälskelse kan kännas fantastisk det är som en drog men en dag sitter man där och förälskelsen har gått över vad är det för människa man sitter där med istället då, var det värt det då? Att riva upp barnen från sina föräldrar för att man blev kär i en annan, för mig är det inte det.
de robespierre frågade vad som lockade mig med den andre vi träffades också utan att det var meningen att det skulle bli något, vi har kännt varandra länge och där har väl alltid varit en gnista och så frågade han om jag skulle ut någon gång och då skulle jag ut dagen efter han mötte upp med mig och min kompis och där pratade vi och connectade sedan började en mailkonveration där vi insåg att vi hade väldigt lika parteners och vi började att ha varnadra som terapi och stöttning men något djupare grodde i oss och passionen kröp fram. Det som skiljer honom från min man är att han är väldigt driven, älskar att konversera på ett helt annat plan än min man, han är energisk, positiv något som jag tror kan ibland vara en nackdel för jag tror att han är väääldigt energisk och ego att leva med. Min man är lugn, trygg, snäll och harmonisk så den andre var liksom motsatsen och i en värld av vaknätter blöjor och skrik lockade det enormt. Men jag är också fullt medveten om att den andre är inte bättre i längden bara mer spännande nu för vi såg bara det bästa av varandra. Vi var också fruktansvärt kompatibla rent sexuellt och det var väldigt frigörande. Min man är lite mer hämmad, vanilj men ändå bra på att tillfreställa. Jag har alltid varit snälla lugna flickan som väljer snälla lugna mannen som är en bra familjefar och då blev det helt plötsligt spännande med motsatsen något som jag är medveten inte alls behöver bli en bra utgång så jag jobbar hårt på att få bort honom från mitt huvud men det är otroligt svårt. En blanding av dessa två män hade varit den perfekte mannen.

Hej Milk and Coffee!
Jag känner så igen mig i din beskrivning av din sorg och längtan efter den andre mannen. Jag föll pladask för en man för ett par år sedan. Har aldrig varit så kär i hela mitt liv. Vi träffades under två års tid i största hemlighet - båda har familj. Mitt äktenskap var då riktigt kass och hade varit det länge. Inte konstigt att jag föll när jag blev sedd och bekräftad. Men hans fru upptäckte det hela och han lämnade mig utan tvekan. Familjen var trots allt viktigast för honom - inte kärleken. Jag hade i det läget valt honom - och fick naturligtvis hjärtat krossat. Min man vet ingenting.

Nu ett år senare är jag hyfsat läkt men känner en enorm sorg över att jag faktiskt aldrig älskat min man så som jag älskade den mannen. Och jag saknar den andre så fruktansvärt mycket.

Men jag gör som du, försöker ta mitt ansvar för familjen och skapa ett bra hem för barnen. Jag och min man har ändå lyckats komma varandra närmare än på många år och vi är goda vänner, trivs tillsammans och har en harmonisk relation. Men jag saknar kärleken, jag saknar pirret i magen, jag saknar att bli sedd och att bli riktigt åtrådd. Och jag kämpar med att få likande känslor för min man, men undrar om det går. Jag vill att det ska bli bra med min man. Jag vill vara lycklig med honom. Men man kan ju inte "jobba fram" känslor som  inte finns.

Jag håller med dig - man kan inte återskapa nyförälskelsen. Och att jämföra den himlastormande känslan av att vara förälskad med det man har hemma efter åratals vardagsslit är inte rättvist. Jag är väl medveten om det.

Jag gör precis så som du skriver - försöker göra roliga och positiva saker med mannen och barnen. För jag vill ju att det ska fungera för oss. :)

Jag är ledsen för din skull - att ni inte delar denna vilja och längtan.

Tack för dina värmande ord - jag är också ledsen men befinner mig fortfarande i ett fullständigt "overkligt" tillstånd.

Min reaktion och mitt avslut byggde helt och hållet på logik; hon vill inte ha mig = vi måste skiljas.
Kärleken och känslorna pulserar dock fortfarande och det lilla halmstået finns ju kvar ända tills vi faktiskt pratar och hon bekräftar att hon inte vill försöka.