Ensam och ledsen- inga vänner

Här har du en till.

Å så skönt att höra att jag inte är helt ensam om min tillvara iaf...Hur hanterar du dagen för att den ska bli så bra som möjligt? Har du barn?

Ja jag har en dotter på 3 år.
Jag har en som jag umgås me ibland sen pratar vi visserligen i telefon dagligen men jag känner mig ändå ensam för hon vill aldrig åka iväg och hitta på något utan då träffas vi antingen hos henne eller här och tjötar.

Jag skulle verkligen vilja hittat någon bra vän som man kan åka iväg och hitta på saker med.

Jag tror inte alls att du skulle vara något unikum, många som har det som dig!
Du är säkert en jättefin mamma. Datorn och nätet kanske är ditt andningshål. Även mammor måste få syre och rensa hjärnan ibland.
Många längtar efter nära vänner, om du vill kommer du hitta dem! Att skaffa nya vänner kräver dock ganska mycket jobb men man får inte ge upp

Vad tror du det är som gör att ni inte har några vänner? Familjelivet som sådant tar ju väldigt mycket tid.

Lycka till!

Hej. 

Känner i gen mig :)
Är också helt ensam.
Min sambo arbetar och har en del vänner på jobbet men utöver det är vi helt ensamma.

Har en dotter på 8 år som tyvärr också är ensam.

Känns tråkigt när man aldrig har nån att hitta på något tillsammans med eller nån att bara ringa att prata med.

Har väl ingen ångest direkt och jag handlar inga kläder på nätet.. har jag inte råd med :) men vid datorn sitter man en hel del... tyvärr...

 

hur många barn har du? Och vart i landet bor du?

Det är lite samma här. Om jag räknar bort min familj så har jag en enda vän som jag umgås med. Vi träffas bara några gånger om året, och håller kontakt mest via Facebook. Annars är jag helt solo.

Arbetar dessutom natt så något socialt liv där får jag inte. Allt jag gör: handlar, går på gym, går ut med hunden, gör ärenden.. allt gör jag ensam.

Ibland får jag panik över att när barnen blir större (de är 4, 6 och 7 nu) så kommer jag att bli helt ensam...  Det är också rätt så påfrestande att inte ha mer vuxet sällskap. Min man tycker att det är skönt att komma hem ifrån jobbet, där det pratas mycket, så han vill inte prata så mycket. Lite trist för mig som kanske väntat hela dagen på att få prata med honom om något speciellt...

Här är en till.
Jag känner mig också väldigt ensam. Jag har visserligen min sambo och det är jag väldigt glad för.
Men jag saknar  verkligen att ha vänner/tjejkompisar att prata och umgås med...

Å titta det finns ju fler...drar en liten lättnadens suck...

Jag har tre barn på 2, 5 och 8 år.

Varför jag inte har vänner...ja jag tror det är för jag är väldigt svår att lära känna och själv har väldigt svårt för att prata mer djupare med folk jag inte känner. När barnen var mindre och vi var på öppna förskolan satt alltid andra mammor i en grupp, De hejjade och jag hälsade tillbaka, satte mig bredvid och pratade några ord men sedan pratade bara alla andra med varandra igen och jag kände ensamheten och utanförkänslan i maggropen. Så är det ofta...

Anonym (en till): Min äldsta barn har inte heller många vänner. De leker med kompisar på skolan/förskolan men hemme ringer det sällan någon och de vill inte heller självmant kontakta någon för att leka. De leker med varandra och jag tänker att det beror på att jag och min man aldrig umgås med några heller- det smittar liksom av sig på barnen och det känns sorgligt...

Anonym (du som svarade först): Jag har också en gammal kompis sedan många år tillbaka. Vi pratar dageligen (fast på msn/sms) och ses ibland men hon är princip den enda jag pratar med. Annars umgås jag bara med min egen mamma och mormor och morfar.

Visan: Du har rätt om att datorn är mitt andningshål på sätt och vis, när jag är vid datorn glömmer jag lite av min oro över annat men jag orkar heller inte engagera mig i mina barn så mycket som jag önskar. Hade velat vara en riktig bullmamma som var med mina barn och upplevde saker tillsammans med dem men orkar inte med det...

Ångesten har varit min vän det sista året och jag tror den bottnar i just rädsla för döden. Jag inbillar mig ständigt att jag har tex canser...har ont på något ställe och det växer liksom ju mer jag oroar mig. Går jag väl till läkaren brukar det inte vara något och oron avtar men så kan jag inte hålla på känner jag. Gick till en psykolog en gång för något år sedan och har nu bokat en ny tid i augusti...  

Hej Svennis och  Gaboowee så då är vi faktiskt ännu fler som känner oss ensamma.
Svennis: Vad gör du med barnen på dagarna? Hur gör du för att orka med alla tre och hinna se dem var och en?
Gaboowee: Ja min man är jag också tacksam att jag har men samtidigt finns en rädsla att förlora honom eftersom jag i min oro inte känner mit tillräcklig vare sig som mamma eller fru. Hittar ni på mycket , du och din sambo (och om ni har barn). Jag önskar själv att vi gjorde mer, att det fanns pengar över för tex fler resor.