Ensam och ledsen- inga vänner

Jag vet inte om jag passar in i den här tråden, fast det känns som jag gör det. Jag har vänner, bekanta, kompisar men jag är för rädd för att umgås med dem så ofta som jag egentligen skulle vilja. Jag har sållat ner min krets till folk jag bara tycker väldigt mycket om, de som jag känner mig allra tryggast med, men jag är så himla svår. Och rädd. Jag kan liksom aldrig slappna av med mina vänner trots att jag själv valt ut de bästa. Det kanske handlar om fem stycken goa väninnor. Jag vill kunna ge dem allt av mig själv för de är så himla goa, men jag kan inte. Om jag inte har en bra dag så kan jag inte träffa dem. Jag vill inte att de ska se mig annat än på topp. För jag är så svag. Jag känner mig extremt ensam och gråter ofta. Jag vill bara kunna slappna av med mina vänner! Men det känns som jag sabbar allt genom att inte tillåta mig själv att göra det och då blir jag ännu mera ledsen.

Vi har en dotter som snart blir nio månader. Vi hittar inte på så jättemycket plus att vi inte har någon bil, blir så mycket svårare att ta sig någonstans då. Sen är det ju även pengarna som styr...

Känner verkligen igen mig i det där med öppna förskolan. Jag gick själv dit för inte så länge sen.
Ingen sa hej men jag satte mig ner vid dom andra i alla fall. Alla pratade bara med varandra och ingen sa någonting till mig. Jag kände mig vekligen så ensam och utanför, jag nästan skämdes och sen så gick jag där ifrån efter kanske tio minuter. Usch vad det var jobbigt!

Anonym (mest rädd): Jag kan känna igen meig lite i det du skriver. Ibland när jag ska träffa någon av de få vänner jag har känner jag att det är ellt för jobbig dag tex, att jag inte mår bra och då klarar jag det inte. Ställer istället in med en dålig ursäkt...Vad är det du är rädd att dina vänner ska tycka om de ser dig när du inte är på topp?

Gaboowee: Å tänk att det finns fler som känner så när de är på tex öppna föskolan...Har också velat gå därifrån men eftersom jag har större barn med kan jag inte bara gå för då undrar ju de vad som är fel. Visst känns det hemst, och man känner sig så ensam i hjärtat...Går du i någon föräldragrupp? Jag slutade i min föräldragrupp pga av att jag kände mig så utanför och nu när barnen är större är det ännu svårare för vart träffar man andra föräldrar nu?

Ja det blir ju verkligen svårare att bara gå ifrån när det blir jobbigt när man har äldre barn.

Jag gick förut i en föräldrargrupp, men där passade jag verkligen inte in. Har nu börjat i en ny
efter att jag börjar bli knäpp av att sitta hemma ensam hela dagarna och inte prata med någon.
Den här gruppen är så mycket bättre och verkligen trevliga mammor. Men jag har ändå väldigt svårt för det
sociala eftersom jag lider av en viss typ av social fobi...

Så bra att du fått byta grupp iaf. Jag "vågade" aldrig erkänna för bm som höll i min grupp att jag inte kände att jag passade in..Hur yttrar sig din sociala fobi? Jag kan få ångest i sociala sammanhang, tex när flera andra som känner varandra sitter och pratar och jag upplever att jag inte blir insläppt i gruppen. Då får jag liksom tunnelseende och känner mig annorlunda mot alla andra...Svårt att förklara men det slutar med att jag går därifrån för jag inte fixar det...

Tycker också att det är väldigt jobbigt att inte bli insläppt i en grupp när andra pratar.
Hoppas alltid på att nån ska fråga mig om nåt så att jag också får vara med i disskusionen.
Känner mig också annars annorlunda om ingen säger nåt eller bryr sig om att jag finns där. 

För mig började det redan i grundskolan. Jag vågade inte prata på lektioner och så.

När jag tex går på stan så känns det som att ALLA tittar på mig och tänker negativa tankar om mig.
Att jag tex skulle ha konstiga kläder, går annorlunda ser osäker ut osv...
Är väldigt rädd att göra bort mig, om jag tex snubblar så tror jag att alla tittar på mig och skrattar och jag skäms och vill sjunka under jorden. Jag tycker inte om att gå förbi folk som tex sitter på en gång bänk, då tar jag istället en omväg så att dom inte kan titta på mig när jag går förbi.

På middagar, även släktmiddagar så sitter jag mest tyst, och en av dom värsta kommentarerna som jag då
ofta kan få är "oj vad du pratar mycket, nu får du nog vara tyst." Då blir jag verkligen HELT tyst istället och skäms.

Det konstiga är att samtidigt som det känns att alla tittar på mig, så känner jag mig så liten och osynlig många gånger och då blir jag arg för att ingen ser mig.
Det känns som att folk kan göra vad som helst med/mot mig. Jag säger aldrig ifrån om nån gör fel mot mig och så är jag en ganska liten tjej.

Har gått hos psykolog men inte hittat någon bra än, alla vill bara trycka i mig dyra mediciner.

Gaboowee: Å det låter jättejobbigt *Kram*. Känner igen mig i mycket av det du skriver men jag känner det inte lika starkt som du göra. Jag har alla de känslor du beskriver fast de är inte så starka att de tar överhand.
För mig går det mycket i perioder. Vissa perioder är jag stark och klarar mycket och andra perioder är det tuffare...Jag är utåt sett en ganska stark person som gråter inombords när ingen ser...På jobbet tror de flesta att jag klarar allt men inombords är det till och från kaos.

Jag saknar någon att umgås med som jag kan vara helt ärlig med hur jag känner...

Nu ska jag försöka umgås med mina tre små bustroll, sonen vill måla med vattenfärg...Och jag önskar jag med glädje bara plockade fram men jag ser liksom bara framför mig hur jobbigt, kladdigt, stökigt det blir med tre barn och vattenfärg.

Sedan ska vi på simskola så vi hoppas solen tittar fram.

Kikar in här i eftermiddag och ser hur ni andra haft det idag. 

Jag försöker hitta på så mycket som möjligt med barnen, men det är svårt att orka/hinna med allt när man är ensam hemma. Har två hundar att ta hand om också.

Vi bor långt ifrån allt (självvalt iofs, vi trivs jättebra) så när vi ska göra något "spännande" så kostar det en massa bensinpengar (lekland, badhus, lekparker och sånt). Lite jobbigt att åka med alla tre själv också. Jag försöker komma iväg om det är små evenemang i närheten också.

Hittar oftast på något hemma: hoppar studsmatta, går upp i skogen och samlar kottar/pinnar/vinbärssnäckor mm, hälsar på grannen som har en stor gunga i en ek. Sen så är de med i vardagslivet också, och är rätt så duktiga på att leka själva (och då behövs ju inte jag....)

Jobbar omlott med mannen (jag nätter, han kvällar och dagar efter mitt schema). Vissa dagar möts vi nästan i dörren. Lite trist, men jag sätter tid med barnen framför att sova, och när vi gör såhär så blir det bara allmän förskola

Det här med att hinna med var och en är vi ganska noga med. Så fort nån av oss ska iväg nånstans så får EN följa med (den andra är hemma med resten av familjen), mina syskon turas om att ha barnen (en och en) och skämmer bort dem med bio/badhus/lekparker/god mat/sena kvällar och sånt. De slåss om att få ha dem. Tyvärr så bor alla ganska långt härifrån så jag måste få in det i schemat med lämning och hämtning, men det är det värt. Mina föräldrar har gärna hand om ett-två-tre barn en vecka (eller två eller tre om de själva får välja) och då får vi lite mer kvalitetstid här hemma också, win-win

Klockren beskrivning av mig...

Försöker också hänga med i barnens lekar, spela spel, bygga pussel, lägga pärlplattor, göra halsband, måla med vattenfärger/fingerfärger/glitterlim mm