Ensam och ledsen- inga vänner

Klockren beskrivning av mig...

Har du också social fobi?

Jag försöker hitta på så mycket som möjligt med barnen, men det är svårt att orka/hinna med allt när man är ensam hemma. Har två hundar att ta hand om också.

Vi bor långt ifrån allt (självvalt iofs, vi trivs jättebra) så när vi ska göra något "spännande" så kostar det en massa bensinpengar (lekland, badhus, lekparker och sånt). Lite jobbigt att åka med alla tre själv också. Jag försöker komma iväg om det är små evenemang i närheten också.

Hittar oftast på något hemma: hoppar studsmatta, går upp i skogen och samlar kottar/pinnar/vinbärssnäckor mm, hälsar på grannen som har en stor gunga i en ek. Sen så är de med i vardagslivet också, och är rätt så duktiga på att leka själva (och då behövs ju inte jag....)

Jobbar omlott med mannen (jag nätter, han kvällar och dagar efter mitt schema). Vissa dagar möts vi nästan i dörren. Lite trist, men jag sätter tid med barnen framför att sova, och när vi gör såhär så blir det bara allmän förskola

Det här med att hinna med var och en är vi ganska noga med. Så fort nån av oss ska iväg nånstans så får EN följa med (den andra är hemma med resten av familjen), mina syskon turas om att ha barnen (en och en) och skämmer bort dem med bio/badhus/lekparker/god mat/sena kvällar och sånt. De slåss om att få ha dem. Tyvärr så bor alla ganska långt härifrån så jag måste få in det i schemat med lämning och hämtning, men det är det värt. Mina föräldrar har gärna hand om ett-två-tre barn en vecka (eller två eller tre om de själva får välja) och då får vi lite mer kvalitetstid här hemma också, win-win

Det låter så härligt att ha orken att vara barnen och verkligen vara där i det man gör- här och nu. Jag har svårt för det tyvärr. Blir ofta stressad och irriterad och sedan får jag dåligt samvete för att jag inte är den mamman jag önskar att jag vore. 
Vi försöker också ta med ett barn när vi åker iväg men oftast blir det ändå att vi åker allihop tillsammans eller att jag tar med den minsta och de två äldsta "klumpas ihop". 
Tyvärr har vi heller ingen som kan passa någon längre tid. Max en natt åt gången har barnen varit borta sedan äldsta barnet föddes.

Jag vet inte, har aldrig tagit reda på det.. men det mesta stämmer när jag läser om det

Har också grymt dåligt självförtroende och tycker att alla andra är bättre än mig, på alla sätt och vis. Kan tex. inte komma på nånting som jag faktiskt är BRA på... som en hobby eller ett intresse tex.

Känner mig rätt så misslyckad när vänner och klasskompisar från förr (även såna jag umgås med nu) har ett "bättre" jobb, högre inkomst och fräschare hemma. Jag ser bara deras fördelar och mina egna nackdelar.

Listan kan göras lååååång!

jag känner så igen mig i vad ni skriver.
Jag flyttade 5 mil ifrån mina tonnårs kompisar och skaffade familj och då gick de inte att umgås me mig längre för jag är inte ute och super varje helg.
När jag skulle börja mamma gruppen så tänkte jag o hoppas jag hittar någon som vill umgås me mig och min dotter men de va ingen som ville släppa in mig i gruppen jag va vell antagligen inte lika fin och rika som dom utan en sån där andra klassare.

Jag umgås mest med min dotter inte så roligt alla dagar att sitta där eller åka iväg själv med en 3 åring.

Jag var mobbad och utanför hela förskola/grundskola; sen slog det om och jag blev "klassens clown" och senare "festartjejen" på universitetet. 

Hur som helst så var jag aldrig riktigt mig själv, inte i någon av de här rollerna. Så när jag hade vänner så blev det inga nära vänner för jag släppte aldrig in nån, tyckte aldrig att jag dög som jag var innerst inne. 

Men sen skaffade jag en hund, och en riktig hobby. Nu har jag fler vänner än jag nånsin haft i mitt liv. Jag tränar på brukshundsklubben ofta och är alltid funktionär på tävlingar och åker även bort och går kurser.

Du kanske kan skaffa dig en hobby så att du får träffa folk som du har något gemensamt med? 

Jag vet inte, har aldrig tagit reda på det.. men det mesta stämmer när jag läser om det

Har också grymt dåligt självförtroende och tycker att alla andra är bättre än mig, på alla sätt och vis. Kan tex. inte komma på nånting som jag faktiskt är BRA på... som en hobby eller ett intresse tex.

Känner mig rätt så misslyckad när vänner och klasskompisar från förr (även såna jag umgås med nu) har ett "bättre" jobb, högre inkomst och fräschare hemma. Jag ser bara deras fördelar och mina egna nackdelar.

Listan kan göras lååååång!

Det där med stressen och orken känner jag dock igen. Tänker ofta på att jag låter så arg, och de äldsta påtalar det också. Försöker hejda mig, men det är inte alltid så lätt. Ofta låter man arg bara för att man är frustrerad eller stressad

Jättetråkigt för er att ni inte har någon som kan vara barnvakt nån gång ibland sådär, det underlättar verkligen.. och ger barnen en bra relation med mormor/morfar/mostrar/morbröder och liknande!