Är det rätt att adoptera sn-barn?

Har läst inläggen här och tycker att det sker lite konstiga resonomang.

Först och främst, var får in kopplingen sn-barn -> utomeuropeiska barn ifrån?

Sen är det, som ett par redan skrivit här, inte endast HIV-smittade barn som räknas som sn-barn. Barn med gomspalt, infektioner, äldre men fullt friska barn osv räknas också dit och det är inte säkert att de kostar mer för det svenska samhället än "vanliga" barn.

Däremot tycker jag absolut att kopplingen mellan adopivbarn och "vanliga" barn kan vara väsentlig om man nu enbart ska se till vad det kostar samhället och skattebetalarna. Borde de över 40 (eller till och med 35) få skaffa egna barn trots att risken för downs syndrom ökar? Borde överviktiga få skaffa egna barn trots att risken ökar för att de uppfostrar sina barn till övervikt? Borde det vara tillåtet att ha sex av andra anledningar än fortplantning trots att det orsakar ett stort antal aborter?

Borde kanske inte alla föräldrar få gå egenom en sån där utredning och få ett godkännande innan de får barn för att utesluta att barnet får psykiska besvär, skador efter misshandel eller få tas hand om genom socialen?

Det jag egentligen vill ha fram är, varför betalar vi skatt överhuvudtaget om inte för att hjälpa de som har det svårare än oss själva? 

Varför inte stänga Sveriges gränser helt för människor som inte är fullt kärnfriska i arbetsför ålder och gärna rika också så att de kan betala extra mycket i skatt???

Obs, stor portion ironi!!

Det är konsekvensen av TS resonemang, dvs att i Sverige har vi inget förbarmande med de som är avaga och behöver hjälp. Alla föräldrar som bär på ett barn som de vet kommer att födas med sjukdom eller handikapp borde enligt detta resonemang också göra abort.

Är det ett sådant samhälle vi alla vill leva i?

PS. Vi kan se i Norge vad en sådan förskjutning av åsikter och argument kan leda till.

TS, har det verkligen hänt att man adopterat barn med HIV/AIDS som senare har smittat svenska barn?