God doesn´t make mistakes

Nej, du är inte den ende...

Jag visste inte ens att det fanns en blogg, men nu när jag har kollat in den, inser jag att jag än en gång hade rätt i mina gissningar. (Angående att läsa mellan raderna i det någon skriver).

"Allt" jag anade verkar ju stämma i det här fallet! TS är en kvinna över 40 som fick sitt första barn ganska tidigt i livet, medan de yngsta är "sladdisar". Minst 2 olika fäder, lever som ensamstående, har haft det tufft, börjat skriva böcker om sitt liv etc etc.

In the end, we all are like an open book... 

Nej, kanske inte, men väldigt mycket gör ju det. Väljer man att se sitt barn som ett stort funktionshinder med mängder av problem så har man ju liksom satt gränsen innan man ens testat. Tänker man så är ju chansen större att det blir så, än om man väljer att se det som en utmaning, som en möjlighet att lära sig saker man inte skulle lärt sig annars.

Jag har förmånen att få vara med i en liten flickas liv, en flicka med DS, för det är ju det vi pratar om, och jag ser en liten flicka som fullkomligen exploderar i sin utveckling. Är det någon som lärt mig någonting om livet så är det hon.

Jag är ingen abort/KUB/NUPPmotståndare, utan var och en ska göra det som känns bäst för dem. Men för mig personligen är DS ingenting jag inte skulle klara av.

Jag tycker inte man kan döma om andra människors möjliga livskvalite. Alltså, jag tycker det är fel att säga att diagnostiken tjänar barnet om det leder till att barnet tas bort. Att funktionshindret hindrar vissa saker betyder inte att människan inte kan ha ett väldigt meningsfullt och glädjerikt liv. (Möjligtvis om det innebär ohygglig, konstant smärta, men det gäller ju inte DS)

Men i övrigt håller jag med (som nära anhörig till person med DS). Det är väldigt obehagligt att prata om att DS människor skulle vara så glada och goa. Det är min erfarenhet att de är lika glada, ledsna, arga, nöjda, frustrerade som vilken människa som helst. De har samma känsloregister, inte bara en enda känsla av glädje hela tiden. De är inga gulliga så smurfar och de kommer till världen för sin egen skull som alla andra, inte för att vara någon annans solstråle.

Menar du att det är lika mycket jobb med ett barn utan Downs som ett barn med Downs syndrom?

Ibland mycket mera jobb faktiskt.. Hualigen!!

Mycket är inställning.. viket förhållningssätt man har till barnet med DS

Jag ser inte Hanna som ett barn med problem.. utan jag ser henne som en tös med massor med möjligheter..

Många barn har mer eller mindre problem under sin uppväxt.. Man får anpassa sig till precis varje barn. För mig är det inte ett jobbigt jobb utan det kommer naturligt. En kanske har lässvårigheter... Ja då försöker man det bästa där.. En annan som Hanna kanske har svårigheter med att förstå att det är farligt med bilar.. Då lägger man extra tid på det.. osv osv.... (Det här var bara exempel)

Ja ibland så. hos oss. har en sk normal med funktionshinder.. sju resor jobbigare än DS.

Det går i perioder.. Hanna är faktisk inte jobbig.. Det som kan vara drygt emellanåt är ju att man måste passa henne ute.. så hon inte drar,, men det kommer det med så småningom.. att jag slipper.. Allt har sin tid. Drygt kan också hennes envishet vara.. Jag måste nog lära mig att vara lite mera tålmodig emellanåt =)

Men man var ju tvungen att passa pojkarna också.. tills det inte behövdes.. Lite längre tid med Hanna men det kommer..

Jag tror, återigen, att det beror på vad personen med DS eventuellt får för ytterligare diagnoser/vilka svårigheter som DS medför. Jag har träffat många med beteendeproblematik som gör livet väldigt svårt för alla inblandade. Så jag tycker att man ska vara försiktig med att lägga svåra situationer på föräldrar/familj genom att säga att det handlar om inställning. Därför reagerade jag på det du skrev.

Tycker du att det kränker människor med ryggmärgsbråck att rekommendera alla kvinnor att käka folsyra både före och under graviditet? Tycker du att det kränker människor med FAS att rekommendera gravida att avstå alkohol? Kränker det astmatiker att inte röka under graviditeten?
Att inte kläcka ur sig downsbarn är inte det samma som att gå ut och skjuta av redan födda.
Din blogg ger mig huvudvärk både till innehåll och språk.

Så är det ju.... Dom är ju inte alltid glada och gosiga.. sura som ättika emellanåt.. arga.. stingsliga.. Just som villken unge som helst.. Men dom är välvilligt inställda till livet och möten. Dom har inte fördomar som spärrar. .. Dom har lätt till skratt.. Många gånger hindrar spärrar den sk normala barnet.. ungdomen.. vuxna.. att dom inte vågar skratta och vara glada med hela sig som många DS personer..

OM du ler mot Hanna så får du garanterat respons på det.. Positiv sådan. Dom andra är lite trögare på det..

Först skriver du,
"Ibland mycket mera jobb faktiskt" (med barn utan Downs, jag förstår).
sedan svänger du mot att det istället är,
"Mycket är inställning"
"För mig är det inte ett jobbigt jobb..."
osv

Synd att du inte ville svara i klartext. Antingen är det jobbigare med ett barn som har Downs,
eller så är det inte det. Objektivt sett.

Att det rent subjektivt sett, för dig som förälder till ett barn med Downs, är mycket inställning
till det hela, inte ett jobbigt jobb, osv, beror på att du givetvis är färgad av din livssituation.
Vilket alla föräldrar med barn som har Downs är, inget negativt i det alltså.

Men tar man en person utan barn och låter den personen välja, livet med ett barn som
har Downs eller livet med ett "normalt" barn, då kan den personen se hur mycket tid
man lägger på respektive barn. Sedan att du personligen anser att den extra tiden
du lägger på barnet med Downs, handlar mycket om inställning, inte är ett jobbigt jobb osv,
det är en subjektiv bedömning.

Det hade varit ärligare av dig att skriva, "ja det är mer jobb med ett barn som har Downs,
det vill jag att ni ska veta. Men jag kan ändå rekommendera er att inte göra abort", osv.
Istället för att du som nu inte vill skriva det i klartext.

Det är detta jag syftar till, när jag anser att du romantiserar kring barn med
Downs.