God doesn´t make mistakes

Men Hanna är inte alla personer med DS? Utifrån det du skriver är det så du resonerar? All fosterdiagnostik ger föräldrarna möjligheten att välja bort Hanna?
Det är som om jag skulle ta illa vid mig av alla aborter som görs..för dom väljer bort XXX (mitt barn) ?

Man kan dra allting till det yttersta..

Vet du.. att du ens var där inne så länge att du fick huvudvärk är ju dumt.. jag skulle ha dragit snabbt som attan...

Jag har redan frågat TS om det där, men hon tycker inte att det är samma sak, då hon inte ser DS som ett funktionshinder eller en sjukdom.

Själv kan jag för mitt liv inte förstå varför ryggmärgsbråck skulle vara värre än t ex DS. (Lindrig ryggmärgsbråck går att leva ett bra liv med och många med DS har som sagt även andra diagnoser).

Men som synes... Vi tycker olika  

Oftast.. ska vara med..  tappar ord ibland..och ser inte det när jag kollar..Så givetvis utgår jag inte att Hanna inte representerar ALLA personer med DS.

Jag tar inte åt mig av föräldrarnas personliga val. Det är deras sak. Jag reagerar mot den selektiva fosterdiagnostiken som finns..

Nu menar ju inte jag för mamman eller pappan utan för barnet själv,dom märker att dom är annorlunda,att dom inte kan skaffa barn,att dom inte lever som andra och dom märker att dom behöver hjälp och är ofta väldigt deprimerade i puperteten.

Dom dras med sjukdomar,med att folk tittar,med att vissa inte vill heja på dom,dom får nobben när dom vill kramas när dom blir äldre,för kramas vill dom ofta.

Förutom det så står dom en dag ensamma kvar och då hänger det på personal för att det ska fungera.

Det ÄR ett problem...små barn med ds små problme,stora barn med ds stora problem

Varfpör gör du det,tycker du att vi lever i ett handikapp vänligt samhälle,nu tänker jag på vuxna med ds

När har jag sagt att DS inte är ett funktionshinder?? Det är det i högsta grad..
DS är inte en sjukdom.

Men det är ju två sidor av samma mynt! Föräldrarna kan göra ett val för att fosterdiagnostiken finns. Ett val som du därmed ogillar.

Jag håller med!  Har på ganska nära håll sett ett barn med Downs syndrom växa upp - nu i 25-årsåldern - och det har inte varit en dans på rosor för föräldrarna, som nu sedan några år har separerat. Orsaken var att förhållandet faktiskt nötts ner till botten av allt arbete , oro och bekymmer för det  handikappade barnet.  Allt verkade gå relativt bra tills barnet var i 11-12-årsåldern, för då märktes det mycket tydligt att Downs faktiskt är ett intellektuellt och socialt handikapp, trots att downsbarn ofta är väldigt sociala, men på "fel"sätt.  Aggressioner kom fram, sexuella tvångshandlingar osv som var jobbiga att hantera för föräldrar och syskon.  Syskonen fick också sitta emellan på många sätt och känner bitterhet i dag.De fick inte mycket tid av sina föräldrar och hela familjens situation påverkades av detta barn. Downsbarnet kan i dag inte reda sig själv, vill inte bo den egna lägenhet som anvisats, orkar inte gå till det deltidsjobb som ordnats, utan vill bara vara hemma hos mamma, som bokstavligen går på knäna. Detta barn har alltså troligen inte berikat utan tvärtom förmörkat fem människors liv
De som avbryter en graviditet efter att Downs konstaterats har min sympati. Jag har sett vad det kan handla om.

Vilka är det som orsakar dom problemen för DS personen.. dom sk normalas människosyn eller deras DS??