God doesn´t make mistakes

Nej, inte nödvändigtvis, men du uttrycker en vanlig fördom om DS-personer, samtidigt som det klagas i den här tråden att andra har fördomar...

Sen tror jag inte att det finns någon som "alltid" är glad. 

Nope.. Jag romantiserar inte ett dugg. Hanna är inte den enda DS människan som jag känner.. Mina åsikter, mina tankar, kom långt innan jag fick henne.  Jag har beskrivit i boken hur vändningen kom.. har ju varit fördomsfull jag med.. och det på grund av okunskap.

Jag ser inte Hanna som Hanna med DS. Hanna är min dotter och DS kommer vi ihåg ibland.. Hon är en riktig skitunge ibland.. Dryg som sjutton.. Men hon är också en helt underbart go unge.. Precis som mina pojkar.

Hanna sätts verkligen inte på en piedestal här hemma. Det är inte en dans på rosor att ta hand om barn överhuvudtaget.. Hanna är faktiskt lite lättare..  Jag slipper alla tankar på orimliga krav som samhället ställer på ungarna.. som i skolan.. Hon får vara precis den hon är utan att det är "onormalt".

Jag är lycklig bara hon är lycklig.. Det är min uppgift att se till att hon växer och mår bra. som med grabbarna.  jag har lyckats som förälder om hon lägger ner sitt huvud på kudden om kvällarna och att hon känner att hon mår bra. Då har hon förverkligat mina drömmar för henne. Det räcker.. Hon behöver inte bli kärnfysiker för att kunna förverkliga sig själv.. Eller någonting annat som är "fint"

Hanna kommer att ha ett eget liv.. Hon kommer att bli kär.. säkert olyckligt kär också.. Hon kanske gifter sig.. Hennes liv kommer att bestå av uppgångar och nedgångar.. Precis som hos alla.

Hanna är mitt i mellan.. Hon är på träningsskolan och är inte en speciellt "klyftig" downis.. Hanna har en utvecklingsstörning..

Läs om .. läs rätt..

Tack =)

Kram!!

Såg att det var Ida du refererade till. Jag tycker dock att du bortser från de svårigheter som kan följa med en funktionsnedsättning som DS och de sjukdomar/diagnoser som ofta följer med DS.

..och när du gör det minskar din förståelse för varför andra människor inte väljer att föda ett barn som de vet har denna form av diagnos.

Men det är inte okunskap att inte önska sig ett barn med ds eller att välja bort ett sådant barn om man kan välja.

Dom kommer dock alltid att behöva ha hjälp av ett när runtomkring för att allt ska fungera.

Självklart älskar man sina ungar oavsett handikapp när dom väl finns,men man får inte glömma att ds är ett stort funktionshinder med mängder av problem!

Menar du att det är lika mycket jobb med ett barn utan Downs som ett barn med Downs syndrom?

Fast hänger inte just den lägre medellivslängden ihop med att en stor del av barnen som föds med DS också föds med hjärtfel? Medellivslängden för normalisar med medfödda hjärtfel är också runt 45-60 år (Källa GUCH registret 2007). Det innebär alltså att folk som föddes innan dagens barnhjärtkirurgi hade utvecklats dör rätt unga oavsett om de har DS eller inte. I mina ögon verkar just detta att hjärtfel är så mycket vanligare bland människor med DS som det mest oroväckande.

Det låter som om du har en fantastisk familj och det hörs att du älskar Hanna och dina andra barn.

Men det handlar inte bara om fördomar och okunskap. Frågor som vem tar hand om mitt barn när jag dör? Kommer jag att överleva mitt barn? Vilka ytterligare diagnoser kommer mitt barn eventuellt att få? Demens? Beteendeproblematik? Kommer mitt barn att få det stöd han/hon är i behov av? Vem ser till att han/hon får det om jag är borta? Osv osv.