1,5 år & i trotsåldern!!!!!

Jag har mina föraningar... Lilleman har bestämt sig för att inte bada längre, han vill duscha. Långa och varma och mysiga duschar... Och så tar han fjärrkontrollen och lägger sig i kuddhögen och "pratar i telefon". Jag undrar hur det kommer bli till tonåren!

Visst fick jag barn i april 2010, just nu kan jag inte dra mig till minnes vilken del av forumet vi satt på då men just nu är jag så trött att jag lätt skulle kunna glömma vad jag heter i efternamn :)
Så jag tror nog du har rätt helt enkelt! 

Jag försöker att inte jämföra mitt barn med lugna barn och det är nog bara i de jobbigaste stunderna jag önskade att mitt barn kunde vara lite mer still med. Annars är jag nog rätt nöjd med hans utforskande nyfikenhet på precis allt. 
Jag har tänkt en hel del på hur jag hanterar mitt barn bara genom den här tråden och framförallt hur jag kan bemöta honom bättre. Kom fram till att tålamod är det allra bästa. Tålamod och lyhördhet och en stor portion envishet. Och att dra ner på ambitionsnivån. Om nu halvtimmes promenaden tar två timmar för att vi måste kolla på alla myror, larver, skalbaggar, blommor, ekollon och annat intressant vi ser så får väl promenaden ta två timmar. Tycker lilleman att vi ska gå åt andra hållet så får vi väl gå tillbaka då det egentligen kvittar om vi går fram och tillbaka eller runt. Jag försöker se det viktiga i varje situation och det viktigaste på en promenad är inte att vi går rundan utan egentligen att vi kommer ut och rör på oss lite och det kan vi ju göra även om vi går fram och tillbaka. Ibland måste jag försöka tänka utanför min egen fyrkantiga lilla låda och försöka bara göra som lilleman.

Självklart kommer det situationer där han inte kan få som han vill alltid men jag tycker det är tråkigt att säga nej och aja hela tiden och om jag är trött på att säga det så är nog lilleman ännu tröttare på att höra det och därför försöker jag hellre säga ja än nej. Så vi testar hans sätt med. Att vara ute i spöregn är ett exempel. Det räckte med tio minuter ute sen var lilleman nöjd och tyckte det var helt okej att leka inne. 

Men det där med att känna sig vuxen kan jag känna igen mig i. Jag kan prata sönder mina vänner för att det ibland gått en hel vecka när jag bara hunnit med att träffa lilleman och sambon ;) 

Vi tänker likt märker jag. Är bara när jag har en dag då jag själv helst skulle vilja ha en lugn innedag, som jag önskar att vi skulle kunna varva ner några snäpp. Annars är jag också väldigt glad över min dotters personlighet. Tokig, rolig, fartfylld, påhittig, busig, tydlig, pratglad är vad hon är

Och att man inte ska ha så styrda planer själv är nog den bäst idéen. Har man inga förväntningar eller krav själv på vad som ska göras/hända så blir det ju vad det blir.

Jag har också fått många tankeställare av denna tråd. Gick in här ikväll bara för att läsa hur andra har det då jag efter dagen idag kände att jag behövde se att någon hade liknande situation. och nu känner jag att det är med ny kraft jag tar mig an uppdraget imorgon. Tålamod och lyhördhet är mina ledord imorgon och framöver också! För att bli upprörd och uppgiven själv gör henne bara upprörd och uppgiven också vilket resulterar i att vi båda blir trötta. Är jag lugn, så har även hon lättare att hålla sig lugn.

Sen läste jag (i en annan tråd tror jag) att barn skrattar när man blir arg för att de vill att man ska bli glad igen då de inte gillar den reaktionen och den förklaringen tycker jag mkt om och ska ta med mig när jag bemöter min dotter. Hon vill ha mig glad inte arg för det hjälper ändå inte.

Tålamod och lyhördhet som sagt!

Hihi precis Min lilla virvelvind kom närmare bestämt den 8 april 2010

De säger att söner är gör det svårt för oss när de är små medans döttrar blir värre i tonåren. Så du behöver förhoppningsvis inte oroa dig. När min son var 2 sade jag att han hade den värsta trotsen. Jag hade fel, NU har han det. Han är snart 3 år. Men bekanta säger till mig att det kommer bli ännu värre strax efter 3 år. Hur detta nu kan bli möjligt

Vi har satt barnlås på alla skåp och lådor som lilleman inte får vara i. Vi lämnade några öppna som de med plastbunkar och grytor och dylikt som inte för något att han river ur. Då kan jag stoppa kameran i en låda som han inte kan öppna och jag behöver inte säga nej och där genom har vi minskat ett nej tills dess att han blir så stor att han förstår vad ett nej är. 
Allt som vi inte vill att han ska pilla på är undanplockat eller satt på hyllor högre upp. När han blir större och kan förstå ett nej kommer sakerna att flyttas ner igen men tills dess så undviker vi många konflikter genom att helt enkelt bara ha sådant framme som får undersökas.

Svampar i trädgården tillsammans med halvruttna äpplen försöker jag rensa bort varje dag eftersom lilleman också stoppar allt i munnen. När vi går på promenad får jag bara hålla koll på honom, visst tar det på krafterna men så länge det bara är ekollon så brukar jag inte säga så mycket. De brukar inte smaka så gott när han väl bitit i dem att de kommer ut fort igen.

Maten lägger vi heller ingen större vikt vid. Han äter om han vill äta. Äter han dåligt till frukost tar vi en extra frukt eller flyttar vi fram lunchen lite. Äter han dåligt till lunch lägger vi in ett matigare mellanmål och äter han dåligt till kvällsmat fyller vi på med välling innan läggdags. Häller han ut mjölken säger vi inte mycket om det utan torkar upp. Kastar han mat på golvet brukar det betyda att han är mätt och då plockar vi helt enkelt ihop och anser att måltiden är över. 

Vi bestraffar inte och kör absolut inte med time out eftersom vi dels inte tror på det och dels anser att lilleman är alldeles för liten och inte har konsekvenstänk eller impulskontroll. han förstår inte riktigt ett nej även om han anar sig till att han inte får göra det men då är det ju spännande att göra det för att se reaktioner. 
Annars är det bara tålamod som gäller. Lyfta bort och distrahera med något annat. Går han dit igen är det bara att göra samma sak en gång till och en gång till och en gång till. Men de situationerna uppkommer sällan hemma eftersom här får han göra det mesta. Även klättra upp på köksbordet som är så roligt. Jag är nära och håller koll om han trillar men vill han sitta på bordet ett tag får han göra det.

Han kommer inte sitta på köksbordet när han är femton bara för jag tillåter det nu. Han kommer inte sova i vår säng när han är femton bara för att han får göra det nu. Han kommer inte hälla ut mjölken på bordet när han är femton bara för att han får göra det nu. Han kommer lära sig, så småningom. Han kommer utvecklas i sin takt och tills dess försöker vi ta det med ro.

Tro nu inte att jag är någon superförälder för det är jag absolut inte. Det finns dagar jag rasar ner i soffan när lilleman äntligen sover och vräker i mig choklad för att kroppen är så trött att den skriker. Ibland ställer jag in alla planer för dagen om jag känner att jag inte orkar. Då är det bättre att leka ute i trädgården. Käka på en sten, smaka på sanden i sandlådan för sjuttioelfte gången den kan ju ha bytt smak. Eller bara pilla på gräset och titta på bilarna och traktorerna som kör förbi utanför.