Presentation

Hej! Vilken rolig idé, den här gruppen! Jag kopierar din lista, helt enkelt.

Namn: Tahira
Bor: London
Familj: Man och en son på 5,5
Saknar från Sverige: "Rätt" yoghurt, vårt stora kontaktnät och att strosa i min hemstad Lund.

Hej! Jag tar och presenterar mig pa samma satt!

Namn: Helen
Bor: Sussex
Familj: Man och tva soner, 5 och 1 ar.
Saknar från Sverige: Lingongrova, kaviar, familjen, barnomsorgen, allemansratten och sjoarna.

Bor: Cheshire
Familj: Min svenske man, två pojkar födda 2003 och 2011
Saknar från Sverige: smågodis, allemansrätten, små badplatser vid sjöar, kantarellplockning, dagis maxtaxa, Stockholm

Hej svejs,
Namn: Johanna
Bor: Norra London, kom till London 1997
Familj: Man från NordIrland och tva soner, 4.5  och 2 ar.
Saknar från Sverige: Saltlakrits, somrarna med närhet till badvänligt bad, familj och vänner

Yokohama - kul att få läsa hur länge du bott här!

 Själv är jag ganska nyinflyttat. Vi kom hit för två år sedan och nu letar vi lägenhet här för tredje gången. Suck. Trodde att vi hittat något relativt permanent för ett år sedan men några rör brast inne hos grannen ovanför oss och nu är det fukt i alla väggarna. Kommer ta en evighet att fixa och under tiden är det hälsoskadligt, så vi byter boende.

Inte så himla lätt, eftersom det måste vara nära min mans jobb i Bloomsbury och Spikes skola i Chelsea... och det kryllar inte av perfekta lägenheter precis där i mitten, framförallt försvinner de lika fort som de dyker upp. 

Tahira - jobbigt! Hyr ni då eller? Måste kosta skjortan i London...
Vi har bott här sedan juli 2000. Först hyrde vi ett par men vi köpte hus 2002. Har sålt en gång o köpt nytt o det var bland det stressigaste jag gjort. Systemen är rätt olika i Sverige o UK för husköp.
Har ni fött era barn i uk? Båda mina är födda här. Äldsta går nu i skolan (y3) och minsta ska börja dagis i januari när jag går tillbaks till jobbet. Så nu blir vi panka i fyra år igen - fy sjutton vad dyrt det är med dagis....

Pasanda - Ja, vi hyr! Kommer nog inte våga köpa någonting på ett bra tag, framförallt inte efter den här helvetesupplevelsen . Men ja, det är dyrt, och framförallt är det mycket pengar med tanke på vad man får. Men hellre det än att pendla, för vår del, än så länge. Får se hur länge vi stannar centralt.

Vår son är född i Sverige, han var 3,5 när vi kom hit, var hemma ett halvår och började på dagis när han var 4 (otroligt dyrt ja) och sedan började han skolan när han var 4,5 (ännu dyrare ) och nu har han precis börjat y1 och älskar det.

Jag däremot, känner mig inte helt inne i systemet ännu, passade på att gå till både tandläkare och andra läkare när jag var i Sverige och har, efter två år, ännu inte ett engelskt bankkonto  

Nämen Tahira - klart du måste skaffa bankkonto
Antar att du iallafall är inskriven hos en GP här? Jag tycker det systemet funkar bra - i allafall där jag bor. Å kostar ju inget att gå till doktorn heller. Som gravid o ett år efter så får man dessutom gratis läkemedel och tandvård. Så jag har passat på att gå till tandläkaren nu.
Går din son på privatskola då (eftersom du skrev det var dyrt)? Vår går i en vanlig kommunal - bor i ett "affluent" område så alla kommunala skolorna är jättebra här. Vi har tom en son till en premier league spelare i vår klass så det säger väl en del om de väljer en kommunal över en privat. Det är en liten skola där alla känner alla typ och vi är supernöjda med den.

Haha, jag vet. Det tog 1,5 år innan vi skaffade NI-nummer. Vi är lite sega ibland. Jag tror att det är lite för att det gick så himla fort när vi flyttade. Från att vi började prata om det till att vi satt där i vår lägenhet i Westminster tog det knappt två månader. Sedan när vi väl kom hit stannade liksom allting av lite.

Ja, jag har en GP, och sonen är såklart inskriven också, även om vi passade på att ta vaccinationerna på BVC i Sverige när vi ändå var där. Men från och med i somras är vi inte skrivna i Sverige längre så nu får vi nog skärpa oss lite. 

Han går i privatskola, ja. Mest för att vi visste att vi inte skulle bo i vår första lägenhet så länge, och jag kände att jag inte riktigt orkade hålla på med regler och sådär för statliga skolor, och dessutom hade jag sett så många dåliga skolor här, tyvärr. Det är absolut inte ett statement att han går privat, utan en bekvämlighetsfråga. 

Sedan var det lite för mitt sociala liv också. Jag studerar på distans, men är i stort sett hemma, och mödrarna till barnen på de privata skolorna var också hemma i större utsträckning, så det var lättare för mig att hitta en naturlig umgängeskrets. När man inte har ett arbete i en stad och är nyinflyttad kan det vara ganska svårt annars.

Så bra att ni är nöjda, jag vet ju att det finns massor av bra statliga skolor i landet! Vi är också väldigt nöjda. Spike är verkligen som en svamp och bara suger i sig kunskap, så det lite högre akademiska tempot (jämfört med Sverige) passar honom perfekt. De är 12 barn på en lärare och en assistent och alla barnen verkar tycka så mycket om varandra. Haha, jag skulle kunna skriva om hans skola i en evighet, jag är helt förälskad i den, påminner mycket om min skola när jag växte upp.

Men på tal om sjukvården - Det var en av de mest positiva överaskningarna. När vi bott här ett par månader och sonen hade feber och utslag så gick vi och kollade upp det. Tog lite prover och sådär, fick lite råd och en återbesökstid och sedan undrade jag var man skulle betala! Jag hamnade i chock när jag insåg att det var gratis, och de inte ens ville se mitt pass eller någonting!

Samma sak när min man skadade knät när han klättrade. Han tog en taxi till akuten, fick träffa någon direkt, ficksjuktransport till nästa sjukhus, fick kryckor och ett slags stöd och blev röntkad och det tog kanske 45 minuter hela turen och sedan fick han sex månaders sjukgymnastik och allting helt gratis! Haha, jag är fortfarande chockad, som ni märker

Gud vad bra med läkemedlen och tandvården! Hur var mödravården? 

Mödravården var bra, fast den var nog ännu bättre 2003 när jag födde första. Det märks att de dragit in på resurser. Hade kejsarsnitt med båda och har inget att klaga på.
Det där med folk hemma - jag har nästan motsatt problem. Här är det jättemånga hemmafruar - säkert relaterat till att det är ett välmående område. Det, kombinerat med den lilla skolan, har gjort att vi har haft stora problem med After School care. Första åren fanns ingen club på skolan - det var inte tillräckligt stor efterfrågan ( de behövde tio barn per dag för att gå runt). Nu har vi haft en i ett år men jag är hela tiden nervös de ska lägga ner den utan förvarning. Dör barn som inte går i skolan så finner jag också att det inte finns några fritidsaktiviteter för dem - allt är på dagtid i veckan. Så jag tycker jättemycket kring barnen är baserat på en hemmavarande förälder. Fast det börjar blu lite bättre på senaste åren.
Å sedan är det ju inte så jämnställt i hemmen heller - tex så håller vi just nu på med en helrenovering av badrummet. Om han som leder bygget behöver beslut på nåt så vill han ALLTID dubbelkolla med min man. Jag godkände en kostnad för en grej men så sa min man sedan att killen ringt honom också för bekräftelse (i smyg då).