45 år och planerar IVF

Pippi tack snälla! Jag hoppas jag med... 

Uppåt, jag förstår verkligen det. Läste att man har en chans på 4% för att lyckas med IVF (om nu den statistiken är tillförlitlig då jag hittade den på nätet) när man är 43, vad har man själv för chans då? 2%? Så jag håller med, man behöver väga in samtliga faktorer. Å andra sidan köper ju folk lotter och ett lotteri med 2-4% chans till högvinsten skulle ju vara väldigt bra odds. 

Summa summarum, det är inte omöjligt, men det är sannerligen ingen dans på rosor heller!  

Usch, nu nojjar jag igen, nu är jag jättenervös att alla folliklarna har avstannat eller bakåtbildats och att jag åker till Aten helt i onödan.

Jag hatar Sverige, för att det är så svårt att få någon att göra ultraljud under helg och framförallt någon som vill hjälpa oss gamlingar. Det finns ingen.

Usch, tänk om jag åker i onödan och allt blir ledsamt en tredje gång. Jag tycker inte att jag känner så mycket längre. MItt hopp är att (jag borde ju veta efter otaliga stimuleringar, men kommer ändå inte ihåg) det känns mer i början av Menopurstimuleringen och sedan igen på slutet, inte så mycket när de bara växer på sig. Please, säg att jag har rätt.

Kommer mig inte för att packa eller göra något. Om jag inte vore så bränd av de gångna månaderna, skulle jag ju inte oroa mig alls på detta viset.

NU har jag ju redan betalt resan dit och även hotell till lördag, så det är väl bara att hoppas.......

Alltid är det något!

Uppåt, det måste vara så skönt att ha ett barn, även om jag absolut förstår att längtan efter ett syskon ändå är stort. Det jag menar är att jag tror att det infinner sig lite lugn hos er som redan har barn, vilket jag tror gynnar behandlingar och även hemmaförsök. Ni har så mycket annat runt omkring er, och det tror jag är bra.

Vi barnlösa försöker ju säkerligen så gott vi bara kan att fokusera på allt annat, men det är verkligen inte lätt, då det finns så många känslor om vad vi aldrig får uppleva. Ja, vi har ju emellanåt ganska panik. Jag gissar att fler med mig känner så.

Lycka till om du bestämmer dig för ytterligare försök!

Vad jobbigt att du känner sån oro,snart lycklig!! Känner med dig! Hur mycket man än försöker slappna av och tänka att "jag kan ändå inte göra något åt det just nu" så gnager tankarna och grubbleriet...
Hoppas verkligen att det går bra denna gång och att du sen kan se tillbaks på denna tid och tänka att det var värt varje sekund av oro!!  Lycka Till!!!

Tror absolut det ligger mycket i det du skriver att om man har barn innan får man ett annat perspektiv på detta med egna ägg eller inte.
Jag har ju förmånen att ha tre egna genetiska barn,(alla tre är extremt olika till både utseende och sätt)
Fick mina barn som väldigt ung ,första när jag bara var 19. Så de är vuxna nu och jag längtar så enormt mycket att få vara "småbarnsmamma"igen!! Min sambo är lite yngre än mig och har inga barn och i början när vi träffats tänkte vi inte så mycket på det,jag hade ju mina tre..men sen när tanken väl kom,kunde jag inte släppa den!!
Klart vi ska bli föräldrar! Min sambo är som gjort att ha barn och att det inte blir mina genetiska spelar inte så stor roll längre för mig,det som är viktigt är att det verkligen blir barn!! Och gärna sen oxå ett syskon till det barnet..
Så¨därför har vi bestämt att vi lämnar ivf världen och välkomnar ÄD,det har gett mig lugn och jag känner att tiden räcker till på ett helt annat sätt.
Inte för att det är någon garanti att det funkar med ÄD heller...men vi spelar med mycket högre odds och det ger mig hopp. 
Men om jag inte hade haft några barn,då är jag övertygad att jag inte gett upp mina egna ägg ännu,utan kämpat ett bra tag till!!    

Kram på er alla från Pippi! 

Tack snälla Pippi!!

Jag förstår precis hur du tänker. I vårt fall har min man egna "vuxna" barn sedan tidigare. Därför funderar jag mera på att både ägg och spermier skulle vara donerade när vi ger upp med egna ägg. Mina tankar och känslor svänger hela tiden när det gäller detta. Känns just nu svårt om hans spermier och en annan kvinnas ägg. Kanske tänker jag konstigt...........

Skulle vara roligt att höra hur andra funderar och tänker runt donation av ägg eller både ägg och spermier.

Pippi, naturligtvis lycka till när det blir dags för ÄD. Har ni kontaktat någon klinik?

Snart lycklig, kan bara hålla med om att Sverige är ett U-Land i dessa sammanhang men du, det kommer att bli bra i Aten ska du se. Du har helt rätt i att plötsligt känns det inget, ingen uppsvälld mage, nada men jag fick ändå ut 10 ägg i slutändan i fredags. Du är ju i verkligt goda händer nu. Och du ger det en ärlig chans, mer kan ingen begära av dig, inte du själv heller vännen. När jag går upp i varv brukar jag lyssna på en avslappningsskiva och det hjälper mycket. På starkare.nu finns de gratis och om du har ett storytelkonto så finns det ännu bättre där, men då har du ett månadsabonnemang, men det är å andra sidan värt det. Barbro Broberg eller Boberg heter författaren och uppläsaren och tro mig, är det något vi behöver mitt i den här slitsamma processen så är det avslappning mellan våra nojjor för vi har dem alla.
Kram och var rädd om dig.  

Tack Stockholmsinnerstad, du nhar helt rätt, vi behöver alla lite avslappning i allt detta. Jag tycker ofta att läsa böcker också är avkoppling.

Lycka till i morgon, kommer tänka på dig.

Hej,
Ni som går i ÄD tankar. Jag kan rekommendera AVA Tammerfors. Vi gjorde en ÄD där för många år sedan. Jättefin klinik.
Det funkade ju inte för jag behövde ju immunbehandling men det visste vi inte då. Det som var bra med AVA var att de pratar svenska. Bara en sån sak att slippa översätta etc.
Dessutom får man donatorns alla ägg. Det blir precis som en "vanlig" IVF. Det är tydligen inte alltid det är så på klinikerna. Man kan få dela ägg med någon annan.
Här får man alla ägg vilket är bra om man måste göra ett nytt försök. Då tar man en frysis. Likadant om man senare vill ha syskon. 

Jag hade också tankar kring ÄD. Men när jag kom till Tammerfors och gick på gatan i folkvimlet och tänkte att här någonstans är hon. Hon som ger mig en sådan gåva så blev jag gråtfärdig. Tänk vad underbart att få en sådan gåva av en annan kvinna. Ägget blir mitt för jag har fått det. Och barnet skapas i min mage. Utan mig blir det inte något barn.  
Så tänkte jag. 

Sthlminnerstad och Snart Lycklig: tack för era inlägg. Snart L, har faktiskt inte tänkt på att det där att jag redan har ett barn kan vara något som hjälper mig att lyckas. Kanske kan det vara så, å andra sidan har vi ju försökt i flera år av och till med hemmaförsök och det har inte velat sig. Jag tror det handlar om stress...det är INTE bra att det utvecklas stresshormoner i kroppen. Håller tummarna för er som fortsätter kämpa.

Pippi70, Lully Hill: Vad ungefär är kostnaden för en ÄD och hur länge får man göra det egentligen?