stjärnfrukt skrev 2012-03-28 09:09:06 följande:
Ska jag vara ärlig så vet jag inte till 100%, tror det kan ha o göra med att hon är sjukpensionär pga sin diagnos asperger, + depressioner (minns inte riktigt vad det heter, men hon har varit deprimerad många år, dock inte de senaste 2åren) så hon får aktivitetsbidrag/stöd (minns inte vilket av dem) och hennes pojkvän går på gymnasiet, som dessutom också har asperger. Min syster hade ju då redan kontakt med socialen antar jag, hon har ju även haft en stödperson som kommit och hjälpt till att handla, tvätta (de har gjort det tillsammans alltså) m.m, men nu kommer personen i fråga bara förbi och "tittar till läget" typ. Dessutom har hon en godman om det nu kan spela någon roll...
Kanske inte låter som de allra bästa förutsättningarna, men min syster är så barnkär och har jättefin hand med min dotter och har varit barnvakt tillsammans med min mamma, då Nova skrek jättemkt och min syster gick och bar och sjung på henne i 2 timmar tills hon somnade för natten, och min syster höll sig lugn hela tiden som ett exempel.
Självklart är det skillnad när man får egna barn, men hur man kommer att reagera som mamma kan väl ingen veta. Det jag är orolig för som skulle kunna hända är ju att hon får förlossningdepression, då jag har för mig jag har läst att man lättare kan drabbas av det om man varit mkt deprimerad innan, men att hamna på ett behandlingshem där man inte bara kan få finna sin roll som mamma hemma i tryggheten skulle nog inte ha positiv inverkan på det.
Usch vilken hemsk situation för er alla att behöva svara på en massa frågor. Låter verkligen konstigt att de inte ska få komma till sitt eget hem och lära känna barnet först. Kan de inte få ha en typ stödperson eller assistent dygnet runt i början då så de ser hur det fungerar? För de är väl kanske på nätterna när man inte fått sitt sömn som man kan bli frustrerad. Det blev iaf jag och jag har inte ens en diagnos, det är ju inte lätt med en bebis. Hoppas verkligen att det löser sig och att de får bo och leva med sin lilla själva!
Själv har jag gråtit som en tok här på morgonen. Har en dotter på 4 år som just nu är i en "utvecklingsfas" (aka trots
). Vi tjafsade som vanligt om kläder, vi bestämmer alltid kläder kvällen innan för att det inte skulle bli bråk men det blev det i vanlig ordning. Till slut blir jag arg och stänger in mig i mitt sovrum och hon kommer efter och skriker att jag är inte någon snäll mamma och ingen bra mamma. Då går jag till vardagsrummet och där kan jag inte hejda mig längre. Jag bara gråter och gråter och gråter. Jag hulkar och kan inte ens smyga lite med att jag blev ledsen. Hon får såklart dåligt samvete och kommer och tröstar mig. Jag ser det på olika sätt det som hände. Det är bra att hon får se att vuxna också kan bli ledsna, man kan inte säga vad man vill, det kan faktiskt såra människor. MEN hon som är 4 ska inte behöva trösta mig och hon ska kunna vara sig själv. Men men det är väl mycket hormoner i mig också som gör att både tålamodet och humöret svajar rejält! Usch, känner mig hemsk hemskt hemsk!
. Stod att alla är olika och det spelar ingen roll om man haft mycket sd eller förvärkar , alla har ändå samma utgångspunkt när förlossningen startar
.