Vi är ensamma spekulanter på en villa, det har varit ute under drygt 2 månader och det begärda priset har sjunkit från 2,9 till 2,6.
Huset verkar svårsålt men vi är intresserade och har fått lånelöfte från banken, vi vill lägga skambud, men hur lågt vågar vi gå...? Några erfarenheter från både köpare och säljare?
Som av en slump.
www.expressen.se/ekonomi/1.2610179/lagenheter-saljs-under-acceptpris
Jag skulle inte försöka att lägga under 2 miljoner iaf. 2-2,2 miljoner kan vara ett lämpligt bud. 2 miljoner som förhandlingsbart och 2,2 som icke-förhandlingsbart.
Det är väl bara att buda! Om säljaren inte vill så får ni väl bjuda lite högre nästa bud!
Och det där med pantbrev, ett hus som man köpte säg på 60-talet och varit i samma ägor kan ju faktiskt ha knappt några pantbrev öht! Det kanske lånades 100'000 för att köpa det och sedan har värdet gått upp i takt med tiden.
För inte påverkas väl pantbreven av inflationen?
Vi köpte precis vår lägenhet i stockholm för 2 000 000, acceptpriset var 2 400 000. Vi är väldigt nöjda 
Jag skulle kunna lägga ett skambud, men samtidigt skulle jag inte vilja gå för lågt heller, för säljaren kan bli irriterad och bestämma sig att inte sälja alls till den personen.
Skulle absolut inte lägga under 2 milj, egentligen inte under 2,2. Allt beror ju på hur mycket NI vill ha huset. Om ni verkligen verkligen vill ha den (så som vi ville ha vår lägenhet) så skulle inte jag våga lägga ett för lågt bud, med risk att irritera säljaren och då inte få det alls. Man måste nånstans vara rimlig.
Vi bestämde oss att lägenheten för oss är värd 2.1 och inte mer, därför la vi bud på 2 och hade tur att hon bara köpte det rakt av. Men man måste som sagt se till sig själv med.. vad är ni villiga att ge? låt säga att ni kan tänka er 2.5, lägg kanske 2.2 då och ha lite förhandlingsutrymme..
Jag har precis befunnit mig i samma situation som trådskaparen. Vi tittade på en lägenhet som låg ute för 3,95 mkr. Vi var på en välbesökt visning och tänkte att det säkert blir budgivning, och då blir det för dyrt för oss. Så jag sa till mäklaren att om den inte är såld om två veckor (vi skulle precis iväg på semester) så kanske vi är intresserade.
När vi kom tillbaka från semestern var den fortfarande inte såld. Hade då legat ute på hemnet i nästan en månad. Vi kontaktade mäklaren och fick en visning till, och kände att den verkligen var fin och skulle passa vår familj. Det var då vi skulle försöka bestämma oss för hur mycket vi skulle bjuda.
Vi bestämde oss för att lägga ett öppningsbud på 3,6 mkr. Ca 10% under vad de startat på, men ingen annan var ju intresserad och den verkade gå osåld. Säljarna sa blankt nej och blev ganska sura - faktum är att mäklaren sa att deras "motbud" var på 4,2 miljoner! Något förvirrande, men det var mest ett uttryck för deras frustration.
Vi bjöd 3,8 mkr dagen därpå. Nej igen. Då fick vi fundera igen på om vi verkligen ville ha den där lägenheten, och kom fram till att det ville vi ändå.
Till slut kom vi överens med säljarna om 3,95 mkr och skrev kontrakt förra veckan.
Hade vi inte bjudit 3,95 hade vi inte fått köpa den, och vi bestämde oss för att den ändå var värd så mycket för oss. Kalkylen kommer att gå ihop för oss så länge vi inte får extremt dåligt betalt för vår nuvarande lägenhet.
När vi köpte vårt hus var vi de enda som bjöd något annat än skambud. Vi var beredda att betala det begärda priset helt enkelt. Säljaren var dock ovillig att sälja utan ville ha ett par hundra tusen till. Vi sa nej och de bestämde sig då för att ha en ny visning.Vi drog såklart tillbaka vårt erbjudande eftersom vi inte ville vara deras försäkring. De fick inte några bud alls efter den nya visningen och kom då tillbaka till oss och sade att de nu var beredda att acceptera vårt bud. Vi svarade då att med att bjuda 100000 lägre. Efter en del sura miner så accepterade de.
Har huset faktiskt varit ute så länge så ser jag ingen anledning att bjuda mer än 2,3 som första bud iaf.
När vi köpte vårat hus så la vi ett skambud (utropspris 1,8 milj och vi la 1 milj pga husets skick; orustat sen 1970-talet). Mäklaren hörde inte ens av sig med säljarens svar. Fick sen veta att säljaren hade nekat ett annat bud på 1,7 milj. Utgångsbudet sänktes på olika sätt men såldes aldrig. Ett år senare var huset fortfarande till salu fast nu med priset 1,3 milj. Vi gick på ny visning och då var jag så fräck och frågade mäklaren "vad är det lägsta priset säljaren kan gå med på?". Fick veta att det var 1,2 milj. Vi la den summan, det blev budgivning som slutade på 1,350 milj... och vi fick huset!
Så mitt tips är: kolla med mäklaren om det går att få reda på ett absolut lägsta pris. För ingen vill gå back på en försäljning. Är huset svårsålt så vill man åtminstone gå plus-minus-noll.
Frukansvärt löjliga priser, hutlöst!!!!
Protestera mot de dyra priserna, man ska väl ha råd att leva med?
Här får man stor villa med pool och skog för det priset! Det är dags att ändra marknadsvärdet , för det är ju ni kunder som gör det möjligt att ta ut så mkt då ni trissar upp priserna....
Jag bor i stort hus, egen skog, egen sandstrand, Köpte huset för 500 000 kr! Det ger oss pengar över till många bilar, snöskotrar, fyrhjuling mm. Det är inte skryt absolut inte, men det är värt att inte bo upp alla pengar!