Augustibebis 2012

Hejsan! 
Jag har hållt mig väldigt mycket för mig själv sen RUL i v.20. Chocken av att ens barn inte mådde bra och rädslan för att dem skulle dö gjorde mig totalt borta. Gick mest som i en svart dimma och grät. Stackars min son  

Jag vet inte om jag skrivit om det här men kör en update om de senaste 3 veckorna:

Eftersom jag väntar enäggstvillingar med väldigt tunn skiljevägg så skickas jag till Lunds lasarett för mina UL då dem har bättre maskiner och erfarna läkare jämfört med här jag bor. Jag fick ett väldigt sent RUL då jag var i v.19+3. Jag hade dock fått kolla i v.15 senast och då hade allt sett bra ut så man trodde ju att allt skulle vara okej denna gången med, tyvärr var det inte det.

När dem gör UL så får jag först se att båda lever. Redan då börjar man ju slappna av för det är ju det man är orolig för. Speciellt eftersom jag knappt hade känt dem då. Läkaren var väldigt tyst men jag frågade om kön och fick veta att det var flickor. Resten av undersökningen var man i totalt lyckorus eftersom jag hoppas på det. Men sen kom domen....

Läkaren såg bekymrad ut och sa att han tyvärr måste berätta att det inte såg helt bra ut. Min ena tvilling var liten och hade väldigt lite fostervatten. Största fickan låg på 1,5 cm och hon rörde sig inte så mycket då påsen sjunkit ihop och låg längst hennes kropp.
Den stora tvillingen hade för mycket fostervatten och den största fickan låg på 8cm.

Detta innebar att dem hade fått TTTS. Vilket betyder att den stora får för mycket blod och den lilla för lite. I steg 1 som jag var i då gör man ingenting, man gör bara UL en gång i veckan för att se hur det utvecklas. I steg 2-3 när den lilla slutat helt svälja fostervatten för där är för lite och den stora får problem med hjärtat skickas man till köpenhamn för laseroperation inne i magen.

Veckan efter var den värsta i mitt liv. Jag grät mest och ingen jag känner hade någon aning av vad det var och förstod inte heller hur farligt det var. Jag höll mig därför för mig själv men försökte hålla minen så bra som möjligt för sonen. Han fyllde år dagen efter UL  Tyvärr lyckades man inte alltid. 

Veckan efter hade det inte hänt något. Allt såg precis lika dant ut som veckan innan. Jag andades ut lite men gick än på helspänn. Förra veckan såg det mycket bättre ut. Den storas största ficka var 5cm och den lillas 3 cm. Jag våga först inte tro på det för hon som gjorde UL var så himla osäker.

Idag var det UL igen. Jag blev överlycklig när jag fick veta att dem har lika mycket fostervatten!  Rena lyckan att få höra. Jag som trott mina älskade töser var dödsdömda eller skulle bli väldigt sjuka av sviterna. Tyvärr växer inte min lilla tjej som hon ska. Hon ligger idag på -23% och den stora på +1. Varför kan dem inte svara på. Det kan ha att göra med att det fortfarande är fel på moderkakan. Men oddsen för mina flickor är nu mycket större!