Augustibebis 2012

Är inte så insatt i detta, men känns spontant som denna process skulle kunna göras lite snabbare. Måste vara det bästa för ert barn att ha två föräldrar, utan att det skulle behöva bli en utdragen process. Sen för er att ni båda blir föräldrar till det barn som du har i din mage. Ni är ju inte det första paret av samma kön som har valt att skaffa barn tillsammans. Tycker man borde klara av denna process innan barnet har kommit, att de kunde starta faderskapsutredningen och adoptionsprocessen redan under graviditeten.

7eHimlen: intressant att höra er berättelse, tack för att du delar med dig. Hoppas att byråkratin går snabbt med adoption etc. efteråt så att din fru får samma rättigheter.

Det här med att fastställa faderskap gäller ju för oss som är ogifta också. Jag vet inte om det funkar för er (kanske är värt att kolla?), men vi kommer kontakta socialtjänsten under sommaren så att sambon kan erkänna faderskapet i förväg och anmäla gemensam vårdnad för att på så sätt dels skynda på byråkratins kugghjul när bebben väl är ute (går tydligen snabbare att få föräldrapenning t.ex) men också som en trygghet ifall ngt skulle hända mig (eftersom bebben annars inte skulle ha ngn förälder eller vårdnadshavare rent juridiskt). Dessutom slipper man ha ett besök på soc som väntar en strax efter man kommer hem efter förlossningen!

Sitter och väntar på att bm ska ringa mig. Läste på lite om gravidhepatos (eller vad de nu va de hette). Usch blir så nojjig, stod att de var väldigt ovanligt i Skandinavien men vanligt i Chile och jag som är född i Colombia blev ju inte lugnare av de. Klådan under fötterna fortsätter, nu hoppas jag bara på att min bm ringer snart sp jag får komma in och ta lite blodprover.
Ursäkta tråkigt inlägg, behlvde bara skriva av mig lite

Jag måste bara dela med mig av vad sonen sa imorse! Fick mig ett sånt gott skratt.

Kan börja med att säga att sonen nog hört mig när jag använt uttrycket "Nä, då föder jag hellre barn 10 gånger efter varandra!"

Sonens pappa och hans sambo ska gifta sig i sommar, och jag hade precis avslutat ett samtal med sonens pappa i telefonen angående detta, att sonen blir extra hos mig då dom åker på bröllopsresa och så.
Så frågade jag sonen : "Men det ska väl bli jätteroligt att dom gifter sig? Vad häftigt!"

Till svar fick jag : "NÄDU, för att pappa TROR verkligen att jag tänker stå TYST i kyrkan i EN HEL TIMME i gubb-kläder. Nä, aldrig.. då föder jag hellre barn 10 gånger!!"

Värken har så gott som gått över idag! Tack & lov. Jag blev lite orolig där en stund igår när det gjorde så ont.

Idag är det kanonväder igen! Och jag ska spendera dagen med plugg. YEY! "/ Men på fredag är jag färdigutbildad äntligen!

Tycker att magen växer nå otroligt nu.. både jag och sambon sa i måndags att "nu har den då växt snabbt!"
Tyckte att det stod helt stilla där ett tag, men nuså!

Vi har handlat så mycket kläder att vi inte behöver handla fler förren bebisen är över 6 månader..... Hehe! Till och med köpt vintermössa mm! Men allt är ju så sött!!

Idag är det väldigt lugnt i magen! Brukar vara aktivt nu på förmiddagen, men inte idag. Och nojjig som jag är så tänker jag att det kan ha något med smärtan igår att göra! Har inte lillbus härjat till det i eftermiddag så ringer jag nog och rådfrågar på förlossningen!

Även en mindre trevlig dag idag. CSN skickade ett mail om att jag fått för mycket utbetalt den här terminen, och kommer därför inte att få någonting utbetalt denna månad! JIPPI.. hade det inte varit för att jag kan behöva studiemedel därifrån i framtiden så hade jag ringt och sagt några sanningens ord. Säger som sonen säger "Kalla dom för vad du vill, för det får man göra i telefon!" Hmpf.

Nu har jag vart borta igen en vecka så ingen större mening att försöka läsa ikapp. Jag har aldrig kännt bebis sparka så kraftigt som den gjorde i morse, det var buff å spark å stånk nonstop i typ 20 min, ibland undrar man ju om dom är missnöjda med nåt där inne eller om det nu bara är en väldigt aktiv en. 

Är det någon mer som har svårt att slappna av och vara lycklig över att det bara är 10 veckor kvar på grund av att man hela tiden får för sig att något ska gå fel? Man hör ju talas om de som mister sitt barn när det typ är dags eller iallafall väldigt sent, vet inte hur jag skulle klara av en sådan förlust när man har burit på sin bebis under så lång tid. Måste vara fruktansvärt. Jag borde inte nojja eftersom jag knappt har sammandragningar eller något annat problem men som sagt, tänker dessa dumma tankar ibland att bebis ska sluta leva där inne :(