Augustibebis 2012

Svipp - Jomen det hinner man! Jag varvar med att spela och medans jag väntar på att de ska laga klart maten som kan ta någon timme så sitter jag just nu och går igenom graviditetsjournalen i detalj och skriver om förlossningsbrevet, och när jag fastnar lite kollar jag spelet igen och om det inte är redo fortfarande så går jag ut här och kikar lite.. Så det rullart med de tre sakerna.. Det hade vart fruktansvärt tråkigt att bara snöa in på en sak :P 

Fru elle - Så synd, men iallafall härligt att det gick smidigt och bra denna gången, måste ha kännts som en befrielse när den ploppade ut så snabbt! Grattis än än gång till din nyfödda! 

Tjockisbullen - Jag hade det ungefär som du, sprack massor eftersom de tvingade mig att forcera krystningar av ingen som hellst anledning och så vidare, jag sprack rejält både inne och ute och fram och bak eller vad man ska säga och efter någon vecka (ca 3) var mina blödningar under kontroll och bara som vanliga menstrationer sedan gick det någon vecka till när det blev mindre och mindre lixom.. Tyvärr inget roligt svar.. Men så var det för mig, hoppas att det blir mer normalt för dig och går över snabbare!

Jloow - Underbart att höra!! Det är ju just så man vill ha det själv :)

Aprillia1977 - Nej man vet aldrig hur man känner! Man kanske likaväl sitter där och vill ha allt sällskap i världen! Men man vill ju inte bli pressad till det! Det får ju lixom motsatt effekt. NEJ! Folk får gärna smsa och sånt och vi är nog flitiga med att dela med oss av bilder osv men det känns skönt att jag fått lov att dumpa av det ansvaret på sambon. Min sida av släkten är lite mer förstående och respectfull, hanns mamma är underbar och har hjälpt till jättemycket under graviditeten och hon har ofta kommit med inhandlade babysaker/möbler/kläder osv så det är klart att man är rädd att hon ska känna att hon har rätt att vara hur delaktig hon vill.. Hon är typ 60 år och det är hennes första barnbarnHon har 2 handikappade vuxna barn, en som är gay och inte vill ha barn och så min sambo som fyller 39 i år, så hon hade lixom gett  upp barnbarnsfantasin.. Jaja, vi får se hur det går. Jag behöver ju som sagt inte ta det. Skönt att din man är så bra och förstående med :) 

tjockisbullen:
Usch vad hemskt! Hoppas allt går bra. Hur har han fått hjärnhinneinflammation? 

Eftersom ni är inne på diskussion om syntocinon (värkstimulerande) så kan jag ju berätta lite om min förlossning som inte blev i närheten av vad jag hade tänkt och önskat mig.

Min förhoppning inför förlossningen var att ha ett så naturligt förlopp som möjligt. Utan olika typer av forcering och helst utan medicinsk smärtlindring.

Som ni kanske kommer ihåg så gick mitt vatten när jag var i 36+1. Det var inget stort splash som på film utan kom lite då och då. I flera timmar trodde jag att det var vattniga flytningar eller till och med att jag kissade på mig, men till slut ringde jag i alla fall till förlossningen för att fråga om råd. 

Väl inne på förlossningen konstaterades prematur vattenavgång. Och just eftersom det var prematurt så ville de ha kvar mig på förlossningen. Blev inlagd och man väntade i tre dygn på att allt skulle dra igång på naturlig väg. Under dessa tre dygn gjordes kontinuerliga CTG och infektionsprover, allt såg bra ut så det var aldrig någon fara för mig eller bebisen. Jag hade heller inga värkar eller något annat som tydde på att förlossningen skulle starta, förutom att det rann vatten helt enkelt. 

Efter tre dygn gjordes den första vaginala undersökningen. Jag var då bara öppen 1 cm och BM kunde känna en hinnblåsa. Hålet som spontant gått på hinnorna hade troligen "åkt upp". BM tog hål på hinnblåsan och man hoppades att det kanske skulle kicka igång värkarbete. Dock väntade de bara ca 1 timme innan de kopplade på syntocinondropp. Då var jag öppen ca 2 cm.

Efter en kort stund med droppet på kom BM in och sänkte styrkan då jag tydligen hade för mycket värkar (6 st på 10 min). Dock kände jag inte av dessa värkar över huvud taget. Efter ett par timmar började så värkarna kännas ordentligt, jag hade dock inga problem att slappna av och andas mig igenom dem. Jag fokuserade på regnbågen utanför fönstret och allt kändes harmoniskt och ganska fint.

Efter omkring 4 timmar med droppet gjordes en ny undersökning. Då var jag fortfarande bara öppen 2 cm men tappen var helt utplånad. Ungefär här började värkarna bli helt outhärdliga och BM som kom efter skiftbyte erbjöd mig att prova lustgas.

Spydde som en gris efter bara några inandningar av lustgasen, men bestämde mig för att fortsätta försöka. Efter ytterligare några minuter spydde jag igen, men sedan fick jag kläm på det och lustgasen blev mer eller mindre en livlina för mig.

Nya BM gjorde en undersökning (ca en timme efter den senaste) då var jag öppen 3 cm.

Andades på i lustgasmasken och min make var ett fantastiskt stöd vid min sida. Efter ytterligare en timme (ca kl 23) kommer BM in och säger att läkaren rekommenderat att stänga av droppet så att jag får sova och att vi sedan ska sätta igång igen på morgonen. Ingen undersökning görs, men jag får höra att anledningen till pausen är att "det inte går framåt". Jag accepterar förslaget, vill bara få slut på den eländiga smärtan. Får en spruta med något som ska lindra smärtan så att jag kan sova. CTG kopplas bort och BM lämnar oss och säger att vi ska ringa om det är något.

Här börjar den värsta delen av förlossningen. Trots att syntocinonet är avstängt så fortsätter värkarna. De är enormt kraftiga och kommer mycket tätt, jag har i stort sätt bara 10 sek paus mellan dem. Sprutan jag fått gör att jag är helt snurrig och inte riktigt med. Jag klamrar mig fast i lustgasen och makens hand och gör mitt bästa för att överleva. 

Maken tittar på klockan och tänker efter varje värk att "det här var nog den sista". Han tror ju såklart att värkarna ska försvinna eftersom BM sagt att de ska göra det. Själv är jag i det närmaste okontaktbar och kan varken ringa på klockan eller be maken göra det. 

Efter 3-4 timmar i helvetet börjar jag bröla till maken "det trycker på så jävigt". Då förstår han att värkarna förmodligen inte kommer att avta så att vi kan sova och trycker således på klockan.

BM kommer in och höjer styrkan på lustgasen. Smärtan blir lättare att hantera och jag känner mig lite mer "med". Förklarar för BM att vi inte har sovit, att värkarna har fortsatt och att det nu trycker på nedåt. BM undersöker och konstaterar att jag är fullt öppen. Klockan är nu omkring 03. Makens säng stuvas undan och extra personal tillkallas, för nu blir det snart bebis säger BM.

Provar att stå lite, att sitta lite på en förlossningspall, ligga på sidan… Men jag är så trött så trött efter timmarna med de fruktansvärda värkarna. Nu börjar värkarna dessutom avta. Det är skönt, jag får vila lite. Tydligen går det för långsamt, för värkförstärkande kopplas på igen. 

Efter ytterligare ca 2,5 timme är det dags att krysta. Jag blir fråntagen lustgasen, orkar inte ens protestera. Krystvärkarna är korta och jag är fullständigt utmattad. Syntocinonet dras upp över maxdos för att man ska försöka förlänga värkarna. Förlossningsläkare kallas till salen (får inte veta varför, men läser i journalen senare att det beror på att bebisen är stressad). Han stoppar in fingrarna och konstaterar att "Barnet är ju här, det är bara att krysta". BM och sköterskor ser lite lätt irriterade ut. 

Man bestämmer sig nu för att göra nån form av bäckengymnastik för att underlätta. Fyra personer pressar mina ben uppåt i värkarna och drar dem ner mot golvet i värkpauserna. Det gör fruktansvärt ont. Jag kan inte ens samla mig så mycket att jag kan förklara att det kanske inte är så klokt att dra och slita på detta vis då jag tidigare haft problem med diskar i landryggen. Maken sitter på sin stol och ser livrädd ut.

Sen, helt plötsligt, efter ca 40 min krystande, är Ebba där. Varm och slemmig och helt fantastisk ligger hon på mitt bröst. Maken kommer ihåg att jag vill ha sen avnavling och informerar BM om detta. När navelsträngen slutat pulsera så klipper han den.

Jag har spruckit. Man lägger pdb för att sy. Jag frågar hur mycket det har spruckit, får inget vettigt svar, men det ska inte vara så farligt (vaginal bristning grad 2 läser jag sedan i journalen). Måste ta lustgas igen för att klara smärtan när pdb läggs, sedan känner jag ingenting av stygnen. BM syr i minst 30 min. Hon verkar mycket noggrann.

Ja, sedan kommer brickan, vägning och mätning. Jag kommer upp och in i duschen. Jag kan kissa. Allt är bra. Förutom att jag känner mig som en babian i hela snipperiet.

Sedan börjar BB-tiden, med tillmatning och amning som inte vill komma igång, men det är ju en annan historia.

Kort sagt, inget blev som jag tänkt. Men jag klarade det. Och jag slapp ryggbedövning, sugklocka/tång, sfinkterruptur och snitt som var de saker jag var mest rädd för.

Värkstimulerande dropp sattes ca kl 17.00 på fredagen. Ebba föddes 06.31 på lördagen. 

Oj där gick slemproppen! Inte så konstigt kanske varit å gått på stan sen kl 12 å hemma nu först .....med Alicia kom förlossningen igång 2 dagar efter . Men som man läst här verkar ju många gått flera veckor efter slemproppen gått... :P men håller tummarna än då:)

Ok, är lite i chock nu, men får se om ni kan lugna ner mig..

Hos bm idag för att planera igångsättning.
41+2 idag.
Gör ultraljud och får veta att bebisen IDAG väger 4400 gram.
Får igångsättningstid på lördag.

Är inte bebisen jättestor!? Hur stor är den då inte på lördag!? Kan man föda så stora barn?
Tittade i listan och såg att det är några få som fått i den sizen, Astro och aprilia senast va?

Ultraljudstanten sa att jag kunde lämna tillbaka alla kläder i strl 56... :(
Hur ser så stora bebisar ut?!!?

Dessutom kunde de inte göra hinnsvep idag heller för huvudet är fortf inte fixerat och det hade inte hänt nått där nere sen förra veckan trots molvärk o sammandragningar två kvällar i rad. Öppet ett finger bara.

Den kommer ju aldrig vilja komma ut av sig själv!

Och sen är jag dessutom skitbesviken för att det då inte ens blir en augbebis utan en sep! Även om jag förstår att det inte spelar någon roll så har jag ju varit så inne på aug..

Ledsen, och rädd!! :(

Ja, jag vet att det kan diffa, får bara hoppas att det är åt rätt håll isåfall så att säga.

Det här med kläderna och storlekarna, det är själklart inte det viktigaste. Det jag är mest orolig över är ju att jag och bebis inte ska må bra av förlossningen, att jag ska spricka mitt itu och att de ska knäcka nyckelbenet på bebisen eller att den inte ska få luft.

Det var mest bara så himla plumt och dumt sagt av ultraljudstanten, det där med att lämna tillbaka kläderna.

Tänk att de satte igång dig 4 veckor tidigare.. Vad hade de uppskattat honom till då? 

Hejhopp nu e det dags! Började med att jag kände mig konstig igår. Illamående och as trött, sov mig igenom hela dagen helt utslagen. Nu på morgonen vakna jag som vanligt ställde mig upp å kände oj mensvärk och gick på toa , och till min förvåning blöder jag. Ringer och rådfrågar direkt och eftersom jag just rest på mig har jag ingen aning om ifall jag har värkar eller ej så vi avaktar. Efter typ 20 min kommer en värk som känns mer än någon jag haft innan denna gången och nu har jag haft nägts st. Vet inte hur täta de är då jag sprungit runt å styrt upp här hemma med min tre åring å nu när de e lugnt här igen ska jag klocka dem så får vi se hur de artar sig:) Kämner i alla fall att nu e de dags ingen tvekan !

17:31 föddes vår efterlängtade Olivia!