Augustibebis 2012

Ang namn sa vi faktiskt igår på en familjemiddag när vi fick frågan om namn att vi helst inte diskuterar våra förslag med andra då alla har så mycket egna åsikter och associationer och att vi inte vill bli påverkade av dessa.
Mitt favoritkillnamn just nu är Wilhelm och jag tror jag börjar få med sambon på det, men här i Tyskland verkar många ha något emot det med motiveringen att då blir det en Willi. ?!? Tydligen fanns det något barnprogram där något bi ropade Willi. So what tänker jag. Men, men...
Någon sa att då kan man ju lika gärna döpa barnet till Adolf. Men att jämföra Kejsar Wilhelm med Hitler känns ju också lite krasst och de är ju bara ett namn. Som om Gustav eller Karl skulle vara bannlyst i Sverige pga alla krig de lett i historien.

Ang magen tycker jag det är bättre nu. Nu kan jag stoltsera med min mage, men förut tidigt i graviditeten när någon kommenterade eller ville klappa kände jag mig tvungen att berätta att det mest var svullna tarmar och fett och inte så mycket bebis än...

Det goda livet: jag tror inte heller att mitt namnval påverkas av andra åsikter, det är bara så tråkigt att höra allt negativt just för att vi ändå står fast vid vårt val. Eller ja, bestämma oss gör vi nog inte förrän barnet är här, vill se bebisen först. Och vi vet inte heller om det blir flicka eller pojke.

Lillemor är verkligen fint tycker jag. Bra val.

Har hittat Strongenough i denna tråd: www.familjeliv.se/Forum-2-111/m63985769.html

Det verkar med andra ord fortfarande ovisst och riskfullt men ändå hoppfullt för hennes tvillingar. Tänker mycket på både henne och Pixel. 

Idag ringde en sköterska från kliniken där jag går och sa att de har ändrat rutinerna kring glukosbelastningen. Jag behövde med andra ord inte fasta innan mitt nästa besök och det skulle vara ett vanligt (?) blodprov som också min sjukförsäkring skulle betala. Gissar att de gör just det som jag reagerade på att de inte gjorde - testar sockervärdet i blodet innan man gör glukosbelastning "i onödan". Låter bra tycker jag.  

Jag får också kommentarer om att min mage är stor även om jag nu tycker att den har "normaliserats" från att ha varit stor tidigare. 

Men jag är stolt över min mage och så tänker jag också att augusti låter så långt bort för alla, men det är ju bara 4 månader ungefär. 

Jag är rädd för epiduralen eller snarare för att den ska dra ner värkarna så att tex sugklocka behövs eller så. Därför ska jag verkligen försöka utan den men är öppen för att ta den om hela förlossningen blir lång och jobbig. Då tror jag den kan ge lite andrum som jag förstått det.
I Tyskland finns inte lustgas om jag förstått det rätt så den får jag ju klara mig utan hur som helst. Men akupunktur, bad och annat är jag helt öppen för och ja, det är så svårt att föreställa sig så jag försöker vara öppen för det mesta men hoppas att jag orkar kämpa.
Och ännu mer hoppas jag att det inte ska bli snitt, jag vill så gärna få vara med om en förlossning. Känner faktiskt mest att det ska bli spännande. Jag kanske är naiv inför smärtan?! Men det känns bra att läsa att flera av er haft positiva om än olika förlossningar.

När vi gjorde vårt senaste UL filmade min sambo, och trots att vi inte vill att läkaren ska säga kön håller vi ju förstås på att spekulera i könet hela tiden. Bland annat har jag tittat på filmen av UL säkert 100 gånger utan att kunna se något.

Till saken hör att så fort någon tror en kille så har jag kommit på mig själv med att hitta "förklaringar" som för att intala mig själv att det visst skulle kunna vara en flicka. Jag har med andra ord insett att jag verkar önska mig en flicka fastän det egentligen inte spelar någon roll. Men varför tar jag det då nästan som något negativt så fort någon gissar pojke? För att jag hela tiden själv känt på mig att det ska bli en flicka eller önskar jag mig verkligen en flicka?

Nu börjar jag fundera på om vi ändå ska ta reda på kön för att jag inte ska bli besviken eller få svårt att knyta an till mitt barn om det vid förlossningen visar sig vara en pojke. Men min sambo står fast vid att han inte vill veta innan, även om han säkert skulle ge med sig om jag verkligen stod på mig men jag ville ju egentligen helst själv inte veta innan. Vad tror ni, kan det påverka anknytningen? Eller är det så att man inte bryr sig om vad det är när den väl kommer ut även om man "önskat" sig det ena eller det andra?

Känner mig hemsk som har dessa tankar och mår lite dåligt över det. 

Häftigt! Jag såg precis en likadan spark på samma ställe härom kvällen när jag lagt mig i sängen. Kände så starka sparkar att jag för första gången tänkte "dessa kan nog nästan ses på utsidan". Och mycket riktigt kom en som buffade ut så där. Men sen tog lillsprattel paus. 

Jag tycker det fortfarande är väldigt olika hur mycket den lever runt där inne. Igår kände jag nästan ingenting tror jag, och även idag är det rätt lugnt. Men, men... det lär väl komma med besked eller så är det bara en hyfsat lugn en där inne. Är ju trots allt i v 23 redan. 

Sommaren, jag förstår vad du menar. Kändes som om jag velade fram och tillbaka med vagn också men när vi väl tog ett, om än ganska snabbt, beslut kändes det både rätt och skönt.

Inser också att tiden trots allt går så det börjar väl bli dags att göra en checklista för annat som behöver fixas innan bebis kommer.
Man ska väl inte räkna med att man mår topp graviditeten ut och orkar/kan göra saker i slutet.

Vår Plutt var riktigt sparkglad igår. Kunde till och med se sparkar och kickar utanpå magen lite här och var vid samma tillfälle. Tyvärr var både jag och sambon så fascinerade så ingen hämtade kameran. Men jag hoppas jag ska få tillfälle att få till en sån där liten film som du hade Sommaren.
Känns som om sparkandet har eskalerat under helgen från att tidigare varit några enstaka då och då. Men mitt i allt kommer en lugn period och då blir jag förstås orolig igen. Att man aldrig slutar....

Grattis Fyran2012!