NiniMe skrev 2012-05-16 06:21:33 följande:
Jag kan av egen erfarenhet säga att man har nog tyvärr aldrig några garantier när det gäller ens barn för all framtid.. Satt och snacka med en vän om detta häromdagen och dom första 12 veckorna är man orolig för missfall, sen stundas det ul och då går man och tänker på att hoppas allt är bra, sen börjar man analysera rörelserna i magen och blir orolig om det inte är som det bruka hela tiden, sen när bebis är ute är men rädd för psd och när den biten är över är man orolig för barnen trillar och slår sig eller blir sjuka osv hahaha ja detta kallar jag moderskärlek
Man ska ju inte låta det påverka ens vardag men man tänker ju på det

Ens barn är ju ens allt
Jag håller helt med dig i det du skriver, NiniMe!
Man oroar sig ständigt för någonting, där i bakhuvudet!
Sonen är snart 8 år, och det är ständigt någonting i orostankarna.
När han är ute och cyklar, ute med kompisarna och leker, springer omkring.. och den känslan har ju suttit i sedan han låg i min mage :)
Jag är väldigt överbeskyddande, ibland lite väl mycket kan sambon tycka. "Men låt grabben leka & tjata inte" :P
Men det kommer nog efter hur mina föräldrar, särskillt min pappa, var emot mig.. och ÄR fortfarande trots att jag fyller 23 i år. "Och så är du försiktig, och tar det lugnt och tar hand om dig och ser dig för och... ja!" så avslutas samtalen med honom fortfarande :)