Kostnad embryodonation?

Jag bor i södra delen, som du kanske har räknat ut av tidigare inlägg.. IVF-kliniken i söder mm.  Fördelen är är att det är varmare. Nackdelen är alla fästingar . Önskar mig ibland bort till Norrlands inland för att slippa dessa odjur, som bara blir fler för varje år som gör tycks det. Har redan plockat två kryp på katten!!

Vi bor i Sigtuna, norr om Stockholm. Tidigare har vi dock bott på Gotland i många år och det var även där vi odlade sparris. Var bor du själv?Nej, köp inte fröer, utan färdiga plantor (vet att det fanns på blomsterlandet förra året, kanske i år igen?!). Köper du fröer tar det 3 år innan du kan skörda sparris. Köper du plantor är de tvååriga och då kan du skörda året efter. Första året låter man de stå och växa.

Vill du känna smaken av sparris från din egen trädgård redan i år kan jag rekommendera sparrisärt. Man behöver ganska många plantor, ca 40 st för att det ska bli några "större mängder" och de måste plockas tidigt, annars blir de tråkiga, träiga och sega. Men sök på sparrisärt om du tror det kan vara något. Vi har köpt fröer i år och kommer sätta de i jorden så fort frostrisken är över.

Ok, tack för tipset!! Här ska odlas sparris, det är ju så gott så gott...

Fästingar är vidriga små djur..men jag tar ändå hellre värmen än kylan. Jag är så glad att all snön redan är borta!

Och jag håller med! Sån bonus att mina unica-FLkompisar också gillar att odla Jag bor f.ö i Göteborg!

Ni kanske har berört detta tidigare men hur ställer ni er till adoption?

Min sambo, som själv är adopterad, har varit svårövertalad. Jag tror vi kämpar på med EA först så får vi se sen. Han börjar också bli lite gammal. Vi måste ställa oss i kö inom 1 1/2 år. Ni då?

Vi har faktiskt redan ställt oss i kö till AC.. Vi fick det i bröllopspresent av mina föräldrar Jag vill gärna adoptera och min man vill med om vi först gör vårt sista IVF och sen ett par ÄD. Haha...jag märker själv att jag inte tror att vi kommer lyckas bli gravida själva.. 

Hur ser din/eran historia ut? Hur många försök har ni gjort med olika metoder?

Vi har försökt få barn i snart 8 år. Sambon har 3 sedan tidigare. Påbörjade en utredning för 4½ år sedan som aldrig blev färdig, dels för att vi flyttade, dels för att de inte såg några fel, mer än att sambon hade lite få spermier, men inte så det var någon fara. När vi började ny utredning för till sommaren 2 år sedan så gjordes även ett simtest på spermierna där man upptäckte att de var slöa och nu var de ännu färre en 1½ år tidigare. Ingen kan dock förklara varför antalet gått ner så. Det beslutades att vi skulle få göra IVF.

Vi fick komma till Uppsala Akademiska för drygt ett år sedan. Vi påbörjade vårt första IVF där jag blev rejält överstimulerad och äggen nästan dog. Jag är jättelättpåverkad av mediciner, så det kanske inte var så konstigt. Man plockade och satte in det enda överlevande. De andra hade dött under dagen, men de gjorde ett test i alla fall med att sätta in det som levde. Det bestämdes även att det IVF:et inte skulle gälla, vilket innebar att vi fortfarande hade tre kvar. Ett nytt försök inleddes på nästa "normala" mens, två embryon sattes in, men även det försöket misslyckades. Embryona var väldigt fragmenterade (3 av 4 på skalan). Vi tog paus över sommaren, eftersom Akademiska var stängt då och påbörjade tredje försöket i september. Vid detta försök såg embryona bättre ut sa dem, de var lite fragmenterade (1 av 4), men de satte ändå in två stycken. Fick ett svagt plus på dag 13, men på dag 14 fick jag min mens. Jag var väldigt positiv till att göra ett nytt försök, men när vi kom till Akkis i november slog de ner mig totalt... DÅ fick vi veta att cellerna i embryona innehöll två kärnor, vilket tyder på kromosomfel och att det inte var någon idé att göra ett nytt försök med mina ägg. Ställdes istället i kö för äggdonation och eftersom vi tillhör Stockholms läns landsting, så står vi i kö på Karolinska.

Tyvärr litar jag inte på att det är bara mina ägg som gör att det blir kromosomfel och därför vågar jag inte vänta till typ nästa vår innan vi försöker vidare och därför har vi beslutat oss för embryodonation. Om vi lyckas kan det dock hända att vi testar äggdonation i framtiden ,men detta kommer troligen ske utomlands det också i så fall. Här i Sverige är väntetiden på tok för lång och priset är ungefär detsamma som utomlands, så... Ja, ni förstår säkert.

Vad ni har kämpat..kram till dig..hoppas så att det går vägen för oss alla nu. Vi har väl gjort oss förtjänta om någon?

Två kärnor? Kan det vara det jag har oxå? Vi fick ju sådant luddigt svar sist..det enda han så var att mina kärnor i ägget låg fel. Så långt som embryon har vi aldrig kommit. Vi har ett telemöte den 22 mars så hoppas vi får veta mer då..

Vår historia: 7 år av sk bebisverkstad. Träffade min man sent i livet, så först trodde vi det hade med hög ålder att göra att vi inte blev gravida (vi är 42 resp 44 nu). Åt vitaminer, gjorde ÄL-tester hela tiden, gick på akupunktur och zonterapi, köpte "spermievänligt glidmedel" - ja you name it, allt för att lyckas bli gravida på egen hand. Inget funkade.

Alltför sent sökte vi hjälp hos en IVF-klink, efter otaliga undersökningar av mig (enbart), där ingenting verkade vara fel. Tanken fanns ju inte att problemet kunde ligga hos mannen! (pga gamla fördomar). Så kom domen: min man har väldigt få och väldigt trötta spermier som dör på nolltid...omöjligt att bli gravida på egen hand alltså. Så det blev ett IVF-försök i Sverige med mina ägg 2010. Det såg bra ut till en början, jag fick ut tre fina ägg som alla blev befruktade. Två sattes in, men tyvärr tog sig inget. Kort därefter dog en nära anhörig, så vi gjorde ett längre uppehåll i bebisverkstaden pga detta. Året därpå var vi mogna för ett nytt försök, denna gång med äggdonator för att öka chansen till plus. Vi hoppades fortfarande att makens spermier skulle vara bra nog.. vilket de visade sig inte vara. Vi fick 7 fina ägg befruktade (21-årig donator), men embryo efter embryo trillade bort, och på dag 5 fanns endast två av 7 kvar... dessa sattes in, men inget tog sig. Aldrig sett tillstymmelsen till plus. På flera embryologers inrådan är det bäst att använda manlig donator i vårt fall, så nu är det alltså EA som är vårt nya hopp. Adoption är vi tyvärr för gamla för, men annars hade de varit ett alternativ. Vi är mycket barnkära, och struntar i det genetiska. Tror mer på själsliga band än fysiska  och vet att vi kommer att älska vårt barn lika mycket, oavsett hur det kommer till. 

Det är mycket nu, med nytt hus och flytt på gång - så jag åker till Unica tidigast i slutet av april men förmodligen i maj. Hoppas, hoppas, hoppas det är vår tur nu...  

Åh så tråkigt att ni inte kan adoptera.. Men det kommer ju med all säkerhet att fungera med EA för er del!  Min läkare sa att i princip alla kvinnor har samma möjligheter att bära ett barn så länge man får ett helt friskt embryo. Jag tycker det känns ganska lugnande. Jag håller alla tummar och tår för er  Jobbigt att försöka så många gånger i "onödan". Man vet ju inte det innan men ändå.. Jag känner samma med min IVF, ska jag verkligen göra det eller inte.. Jag tycker det känns så obehagligt att stoppa i mig hormoner. Har även efter det senaste IVFet kännt som en lite molande känsla i äggstockarna samt att jag är kissenödig hela tiden så nu har jag fått för mig att jag har cancer, myom, cysta el liknande. Hade inte du myom Juliette? Och hade ni valt ett sista IVF eller ÄD direkt?