Midsommargänget III

Ozzy; ring och tacka för inbjudan och berätta vad som har hänt och förklara att det känns jobbigt. Jag tror att dom har ALL förståelse, och att det kan vara skönt för dig att berätta.

Sorg är svårt ämne för många, och därför kan man inte hantera det på ett "normalt" sätt, utan det blir oftast krångligare än vad man behöver göra det. Jag har MÅNGA släktingar som FORTFARANDE inte har hört av sig ang mammas lilla "hänga sig själv" drama i somras. Men jag klandrar dom inte för det är nog värst för dom, som inte har vågat/orkat ta tag i saken.

Fick komplimang (??) här på jobbet att jag har blivit sån lugn och harmonisk och glad tjej senaste halvåret.... vet inte hur det ska tolkas från min sida. Men det DOM inte vet är att jag gråter och skriker ångest och mardrömmar när jag är hemma, men det är inget som syns här på jobbet...

Åhh, missuppfatta mig inte nu att jag vill ta udden av OZ och Munters (o Prickens) MF med min verson av sorg, jag vill bara förklara hur jag känner och jag förstår PRECIS hur ni känner när omgivningen tar förgivet att man har kommit vidare och tror att man har släppt det jobbiga och tråkiga som har hänt. Det kommer tyvärr finnas kvar i själen hela livet ut!

Nu är det dax snart för lunch och jag är VRÅL hungrig (som vanligt)

**********************************************************
Fick förresten en "rolig" kommentar idag: "men E, har du gått upp i vikt, eller vad har hänt?" Det "roliga" är att hon verkligen menade det oxå!

Jag säger som de andra: åk inte dit Oz, om du tror att det kan kännas jobbigt! Helt utan att ha fått mf så har jag ju haft (har fortfarande?) perioder då jag inte orkar med andras babylycka och ställer in middagar och har mig.

Jag tror att det finns hög risk för att jag ligger på Munters hatlista. Jag är en mycket känslig själ och gillar inte att böla i tid och otid och vill därför helst inte sätta igång något snack som kan leda till att både jag och andra börjar att böla. Javisst är det av ren feghet, det håller jag med om, men jag tycker verkligen att det är extremt jobbigt. Sen vet jag ju inte heller om det finns en önskan från allas sida att få sin sorg kommenterad, eller om man så att säga "förstör" den där middagen som skulle kunna vara ett andningshål mitt i all sorg genom att börja med att ta upp det. Om den det gäller tar upp det själv så är det ju en annan sak, men jag är inte sån att jag känner att jag måste ta upp det först. Jag hade anledning att fundera över det ganska nyligen, då jag träffade en vän som hade mist en anhörig (jag hade kommenterat saken i svarsbrevet till det brev där jag blev informerad om det inträffade). När vi sedan träffades så frågade jag hur det var och fick då slentriansvaret "bra" och då tyckte jag inte att jag ville pressa på mer med det. Min vän hade ju redan där valet att uttrycka hur han kände sig och hade jag fått ett annat svar än "bra", så hade jag förstås sagt något mer, men nu fanns det inte så mycket mer att säga om det, tyckte jag.

Bra förslag Elin! (nu håller jag med Elin i stället! ) Om du känner att du orkar det Oz.

Jag kanske ställer för höga krav på mina medmänniskor

Sedan finns det mycket roliga nyheter som jag inte vill nämna här

Tjoohooo Munter! Stort grattis även här.

Ang vad man vågar prata om... min kollega har haft en tumör i magen som nu är bortopererad sedan en vecka tillbaks. Det är en kollega som jag har ganska bra kontakt med, men en annan kollega hade frågat uttryckligen (när han hintat ganska friskt) "det är väl inte cancer...?" och då hade han blivit jätteledsen och börjat gråta. Så jag har inte vågar fråga uttryckligen utan istället sagt typ"jag förstår att du går igenom nåt jobbigt, om du vill prata om det så vet du var jag finns". Nu är det ju bra (förhoppningsvis) och de har fått bort hela tumören, men först nu har vi pratat om det.

Hursomhelst, knepigt är det, hur man ska hantera sin och andras sorg.

nu kom FL igång igen, det verkar vara KNAS!??!

Härligt Munter!

Sorg är skit-knepigt för de flesta. Jag tror endel tycker oxå om det gått för lång tid att man inte kan säga nåt om man inte sagt nåt tidigare. De flesta har svårt att hantera det rätt men man får försöka att förstå att de flesta säkert inte menar något illa med det heller. Vi lever helt enkelt för skyddat från mkt elände för att kunna hantera det när det kommer. Sorg undertrycks och det talas inte om det. Jag har släktingar som har skitsvårt för sjukdomar och sjukhus och inte alls klarar såna samtalsämnen - och då långtifrån klarar samtalsämnet död och sorg.
Tycker som de andra Oz. Tänk på dig själv och du ska inte behöva anstränga dig för att hålla en fasad. Åk inte om det känns så. Skyll på nåt eller berätta.

Bf lördag 18:e! Men det stämmer att jag har haft 15:e i min grav-kalender för att den skulle byta vecka på "rätt" dag. Men ni kan ju se nu att enl fl är det 6 dagar kvar till den 18:e... Knäppo-kalender.

Träffade tjejerna och en grabb igår! HG, Esther, Jesusa och Hj! De börjar bli stora knoddisar som fokuserar med blicken och båda mammorna slängde vant upp vardera knodd vid bröstet! Vana lattemorsor redan! (btw: Urgod gestost-macka som utlovat.)

Inga känningar - lite tröff idag efter ett par timmar på stan igår. Kollar Anjas premiär, hockey-premiären och softar.

Munter! Ska kolla...

Äsch! Inte vet jag om du har för höga krav på människorna i din omgivning Munter. Men jag tror att behovet att få sin sorg kommenterad kan se väldigt olika ut för olika människor. Om man inte har någon tidigare erfarenhet av en särskild persons sorg har man ju dessvärre bara sig sjäv att utgå från. Sen är det ju lite skillnad på om det är en verkligt nära vän (där man kan erbjuda sin hjälp eller stöd) eller en mer avlägsen bekant (där det inte känns lika naturligt). Senast var det lite mittemellan och det var kanske därför det blev så svårt.