Vi som är emot CIO-metoder

Intressant! Det står i enlighet med det jag tror om att det i första hand är relationen till de egna föräldrarna som påverkar det egna föräldraskapet. För det är ju också så att man på en intellektuell nivå kan ha väldigt bestämda åsikter om hur man som förälder vill vara och bete sig medan det inte är lika enkelt att lyckas vara sådan i verkligheten.

Jo, jag förstår hur du menar.

Går det att märka på det övriga beteendet gentemot barnet om föräldern kan tänkas förespråka skrikmetoder? Ibland möter jag föräldrar som i mina ögon är onödigt auktoritära och negativa, men de kan ju lika gärna ha en dålig dag. Det ska gudarna veta att jag har då och då.

Åt de (vänner, svägerskor, totala främlingar) som undrar om jag inte är rädd att hon blir bortskämd brukar jag säga "jag har hört att ju mer man gosar och lyfter i början, desto mindre klängiga blir de sen", för att det ska bli så kort och tydligt som möjligt. Eller för att det ska låta mer personligt och på så sätt "gills" brukar jag jämföra med djur. Typ "min mamma säger -titta på hur andra djur gör. De släpper inte ifrån sig en valp, föl, unge, killing whatever ALLS förrän ungarna är så stora att de själva väljer att bli självständiga. Titta på kängurun som har ungen i ficka, aporna som går med barnen fastklistrade på ryggen. Det är mycket mer naturligt! Och så skriker de mindre."

Oj nu blev det lite OT här men jag tycker ändå att det hänger ihop. För att svara på frågan ovan, om övriga beteendet hör hop, så tror JAG absolut att det är så. I de flesta fall i alla fall, såklart inte i alla. Kan man med att lämna sitt barn att skrika ensam för att sova, så är man nog så att barnet ska klara att vara ensam, leka ensam, inte störa mamma osv.

Om ni har några fler tips för hur jag kan förklara min föräldrastil så kort och tydligt och enkelt som möjligt, utan att behöva gå in på typ "undersökningar visar" osv, tar jag tacksamt emot.

Intressant... Och låter ju, tyvärr, logiskt också...eller hur man ska uttrycka det...

Jag vet inte...jag har inga bekanta, som mig veterligen, har använt skrikmetoder. Om de inte har smugit med det, förstås...

Favoritar från iPhone!

Tack för att du delar med dig. Jag uppskattar upplevelser ur verkligheten och tycker som sagt det är mycket intressant att också höra hur det ser ut i andra länder. Min svärmor hade liknande åsikter och det var först när jag tog mig tid att skriva ut information på hennes språk (hon är holländsk) som hon faktiskt började tänka till som våra diskussioner blev intressanta istället för  "jag har rätt för att jag har två vuxna barn, vad vet du?" typ. Det var dock först när hon faktiskt såg att vår dotter sov i egen säg när hon var besök som hon började tänka till. Det behövdes kanske inga CIO-metoder? Kanske kommer man långt genom att vara lyhörd inför sitt barns behov? Våra barn var inte heller bortskämda trots att deras pappa hade vaggat dem och sjungit samtidigt när de var spädisar och detta var någon hon alltid nämnde innan. "Sjung abslot inte och bär inte era barn, de kommer bli bortskämda" hette det då.
Känner du att du behöver förklara din föräldrastil? Räcker det inte med vad du redan säger? Jag förstår att det är jobbigt om din man påverkas av sin mamma, hur fungerar det för er? Frågar någon mig brukar jag säga något i stil med att jag tror på lyhördhet och närhet efftersom både mina instikter och fakta pekar på att detta är den rätta vägen att gå. Vill de veta mer berättar jag mer. Jag kan inte heller vara tyst inför andras beslut att använda en CIO-metod. Jag accepterar olika åsikter men berättar gärna en annan sida än den de kommer med. Det heter alltid att barnet är tryggt (med stora bokstäver) i sin egen säng och andra situationer, mindre klängigt och skriker aldrig vilket jag inte kan sitta och le åt. De får gärna ställa frågor och kritisera min "föräldrastil" för jag känner att jag har något att komma med, har de det? Jag är alltså dålig på korta svar men jag hoppas någon annan kan hjälpa dig bättre med det.OT är du inte. Det handlar om attityd och förhållningsätt. Jag tror helt klart att en CIO-metod inte bara påverkar barn och förälder då när den används. Jag tror att det finns en stor risk att föräldern börjar ta lättare på barnets gråt i andra situtioner också vilket förvärrar det hela ytterligare.

I senaste Vi Föräldrar är det både en artikel ("Kan man skämma bort sin bebis?") och ett svar på en läsarfråga som snuddar vid CIO och eventuella konsekvenser av det. Även om det inte stod något för mig direkt nytt i dem så tyckte jag ändå det fanns bra och grundläggande information i innehållet. Jag tycker också Malin Bergström (som är barnpsykolog) sätter fingret lite på varför diskussioner kring sömn och barn kan bli så intensiva när hon skriver att "det är så basala behov som ställs mot varandra på nätterna: barnets anknytningsbehov mot vår sömnbrist, barnets trygghet mot vår hälsa".

Jag tror man både behöver normalisera OCH problematisera kring barn och sömn, och (som så ofta) skulle det behövas mer kunskap och ett mer enhetligt bemötande på BVC:er runt om i landet. På vissa håll skapas det problem som inte existerar när föräldrar får höra att barn med normala sönnmönster sover "fel", medan andra som har barn med riktiga sömnstörningar blir avfärdade med att "det är normalt". Att inte få stöd kan skapa en desperation som gör att man är villig att testa nästan vad som helst för att få sova och det måste vi komma ifrån.

Jag tror mer på försöka förändra "självständighetskulturen" som uppstått (återkommit?) kring spädbarn än vad jag tror på att attackera enskilda fall och att fokusera enbart på sömn. Den normala synen på spädbarn borde vara att de behöver oss och att vi ska uppmuntra dem genom att finnas där (och däri ryms även ett generellt avståndstagande från CIO), inte att vi från dag ett ska sträva efter självständiga barn. Hur man gör det är ju svårare...

Vilken intressant tråd! Har helt missat denna. Sparar och läser vid senare tillfälle

Ligger nog helt klart en poäng i att det handlar mycket om tid och stress. Hela den här grejen med att få barnen att somna själva grundar sig ju egentligen i just det. Vi lever i ett stressat samhälle i kombination med ett väldigt individualistiskt synsätt. Man måste ha tid för sig själv/sitt liv/sin karriär/sitt självförverkligande, och blir stressad av att barn kräver både energi och tid i massor. För ja det är gör naturligtvis, särskilt första tiden. Det är nog också lättare att känslor blir blockerade när föräldrarna känner stress och tidsbrist (spekulerar).

Sedan tror jag också det finns en grupp som oavsett socioekonomisk grupp skadats själva som barn och tex själva fått gråta sig till sömns som små och då följer samma mönster helt omedvetet, för att det är inlärt för dem att det är så det ska vara. Deras egna känslor och framförallt känslorna kring behovet av närhet har ju ända sedan dess varit blockerat, det är väldigt lättsamt för den här gruppen av låta bebisar skrika, de känner liksom inte att det är fel på samma sätt som andra. Det märker man ju som malineddie skrev ofta i trådar, att det visat sig att de värsta förespråkarna själva råkat ut för samma sak. Extremt sorgligt. Karriärsmänniskor kanske känner att det är fel, men skjuter ifrån sig det och genomför en skrikmetod ändå.