Vi som är emot CIO-metoder

Jag tror att jag har använt mig av den metoden. Jag satt brevid sängen medan bebisen grät sig till söms. Men hon grät sig ALLTID Till söms. Ofta gråter de ju för att de är trötta och håller man då på och tar upp dem slutar det bara med mer gråt. Det mår ingen bra av, varesig bebisen eller man själv

Ny favorittråd! Väntar första barnet i december, så även om jag brister i erfarenhet så är jag ju självklart inne på att läsa på och fundera och förbereda mig.

Jag ser på det här med metoder och rutiner som något man gör för förälderns skull. Jag blir nästan förbannad när folk försöker få det till att det är bra för barnet för så är det ju inte. Däremot KAN man argumentera att ett barn mår bättre i förlängningen för att föräldern mår bra och är utvilad. Men när folk försöker tuta i mig att barnet behöver rutiner då känner jag att "njae..." (Tycker dock att äldre barn mår bra av vardagsrutiner). Tycker också det som sägs i tråden är viktigt; vad är normalt? Behöver man verkligen "bota" vissa beteenden? Det kanske ska vara så?

Sen rent närhetsmässigt kan jag ju bara se på mig själv som vuxen. Jag vill sova i samma säng som min partner, när jag är upprörd eller ledsen vill jag få en kram och förstende ord, när jag är glad vill jag också vara nära. Och jag är snart 26 år! Varför skulle ett barn som inte ens levt längre utanför mig än i mig "inte ta skada" av att jag överger ger hen när hen försöker kommunicera känslor med mig? För ett litet barn har inga ord.

Jag vet ju också att jag kommer bli skittrött och att det kommer vara jobbigt. Men vad fasen, barnet har en far och mänskligheten har ju överlevt hittills. Nej, jag kan inte ha någon annan erfarenhet än min egen och ja det finns de som har det skitjobbigt och ingen avlastning. Men min inställning är att även det jobbiga har en poäng. Att när mitt barn är ledset så får jag möjlighet att visa att jag finns här och bryr mig. Sen kanske det inte gör mig till en mindre trött förälder men jag hoppas att det får mig att bita ihop en liten stund till.

Det har kanske inte ar ratt trad for det, men det finns sa manga med liknande tema och eftersom jag skrivit lite i den har forut sa tankte jag gnalla lite mer i den.

Sa, min son ar lite over 13 manader och jag har inte sovit mer an 2 timmar i strack sen han foddes. Nu slumpade det sig sa att jag blev med barn igen, sa har inget jobb jag maste vara utvilad for, men jag ar sa trott hela tiden. Huvudverk jamt, ofta grinig och ledsen.

Jag kampade med hans somn i 3 manader - forsokte fa honom att somna i sin sang; lamnade honom aldrig utan stannade dar och sjong, pratade med honom. Det funkade aldrig han kunde skrika hur lange som helst. Han somnade till 30-60 minuter sen borjade han skrika igen. Tankte att det skulle bli battre nar jag slutade med nattamning, vilket jag gjorde for ungefar 6-8 veckor sedan, men det ar samma. Jag gav upp for nga veckor sedan, han blir trott vid 8, men somnar inte forens efter 11, efter runt 2 timmar gnall och grat da han vill upp i famnen, sen ner, upp igen, sen ner. Samma nar han vaknar pa natten, han vill inte att man haller honom, men han vill inte vara sjalv. Han ar trott och grinig, men kan inte somna.

Var precis pa Health Visitor Clinic for jag ar desperat, hoppades pa ngt rad ngn liten hjalp. Men det enda jag far ar "sov i ett annat rum tills han ger upp, det ar det enda vi rekomenderar". Jag skulle gora det nu om jag trodde att det skulle funka, men jag fattar inte varfor han skulle ge upp om jag inte ar dar nar han inte ger upp nar jag ar dar...    

Vi har en lakartid om hans somn i Januari, men jag fattar inte heller vad en lakare skulle kunna hjalpa med.

Någon i den här tråden kanske har någon tanke kring det här.

Jag har en kompis som har en 2,5 åring. De använde 5-min metoden när sonen var liten, kanske från att han var 6 mån, och tyckte att det hjälpte jättemycket med hans sömn. Jag vet att de hade det jobbigt i början med kolik, han hade ont i magen och skrek konstant hela kvällarna de första två månaderna, så jag kan förstå varför de tog till en extrem metod, de visst inte bättre och var helt slutkörda.

Men nu har jag ett eget barn, och utan att ens veta mycket om konsekvenserna av CIO-metoder tycker jag att det känns helt fel att använda dem. Även AWs metoder känns helt sjuka att utsätta ett barn för. Jag skulle aldrig inte lyssna på mitt barn och överge det med sin egen gråt. Har svårt att förstå hur någon förälder kan resonera att det är ok.

Till saken nu så är kompisens son numera väldigt "gränslös". Han kan klättra upp i famnen spontant på människor han inte känner, och springa ifrån sina föräldrar helt utan bekymmer. Direkt när jag märkte det så tänkte jag att anknytningen har blivit skadad. Mamman själv var orolig för ADHD, men jag jobbar med personer med neuropsykdiagnoser, och han är inte alls "dampig"(i brist på bättre uttryck), bara liksom rotlös, rastlös.

Jag skulle jättegärna vilja ta upp det här med henne, men vet inte hur det skulle gå till utan att hon blir jättestött och känner sig som en dålig mamma. Det här har ju redan hänt, de har redan utsatt sin son för det här, så hon kommer kanske bara känna att det är en anklagelse. Men jag vill bara upplysa om att det kanske inte är så bra så att de tex inte gör på samma sätt med nästa barn.

Hur gör man??