Skäl för att inte amma.

Jag tycker att det är upp till var och en.
Det som är synd är att det inte finns bättre resurser för riktigt kunnig, professionell amningshjälp. Om man fick en riktigt bra stöttning från början tror jag fler skulle få en positiv och fungerande amningsstart.

Alla, precis alla, skäl är godtagbara. En självklarhet för mig att detta är ett fritt val.

Det finns antagligen lika många skäl till att inte amma som det finns mammor som väljer att inte amma, alla är olika. Att då säga att några är godtagbara, men inte andra, är rätt inskränkt och förmätet. 

Om jag ska svara för mig själv i vilka situationer har jag svårt att se när jag skulle skippa amning. Självklart finns det skäl som skulle få mig att inte amma. Jag skulle i varje fall alltid försöka delamma! Att behöva ta medicin är helt klart ett skäl. 

Att eventuellt få sova mer eller inte få hängbröst är inte skäl nog för mig. Att det är en väg till jämställdhet tror jag inte heller på. 

Så, nu har jag talat för MIG och inte sagt hur någon annan bör göra/tänka! 

Nu var ju frågan vad jag tycker.... jag la in mina egna moraliska värderingar och har all rätt i världen att yttra mig så. Precis som du har all rätt i världen att ogilla min åsikt.

Ska vi nu fortsätta på den moraliska snedvridna stigen i mitt huvud så kan jag ju även tycka att om man skulle må så psykiskt dåligt av hängbröst så  kanske man ska tänka till innan man ens skaffar barn, men det är en annan debatt.

Alla vi som valt att inte amma har våra egna skäl som känns jobba för just oss, medan det kanske låter konstigt för andra. Själv har jag valt att inte amma mitt andra barn då jag mådde psykiskt dåligt pga amningen  med första dottern och minns i princip ingenting av hennes första två månader. När jag väl slutade amma kändes allt mycket bättre.  Med andra dottern har jag mått bra från början  eftersom att jag inte har behövt stressa upp mig själv pga amningen.

Jag själv köper alla anledningar. För jag har inte med att göra hur andra mammor föder upp sina barn.
Jag har inte ammat heller, min anledning är att jag mår så fruktansvärt psykiskt dåligt av amningshormonerna att jag inte känner någon livsglädje, tappar aptit och sitter typ bara och gråter. Sen om andra tycker att min anledning inte duger skiter jag i såhär två barn senare. Första gången mådde jag dåligt och kände mig som en sämre mamma och kvinna. Andra gången var jag klok nog och jag kände av hela mitt hjärta att jag gjort det som var bäst för hela våran lilla familjs välmående.

Om samhället vore lika "generösa" och förstående som ni i inläggen här ovan så behövde ju verkligen inte så många känna sig ifrågasatta. Men det är ju ändå så att man alltid måste förklara varför man inte ammar och aldrig varför man gör det! Har någon någonsin fått frågan, "jaså du tänker amma, varför då?" 
Personal på mvc, bb och bvc har nog inte alltid den bästa retoriken, jag tror det är framför allt där som många känner sig ifrågasatta och även illa bemötta. Och så borde vi sluta se det som en självklarhet att alla vill amma. 

Jag tycker också man är lite korkad om man avstår amning av rädsla för hängbröst med tanke på att det är själva graviditeten som påverkar tuttarna mest.

Men så länge som brösten sitter på en enskild kvinna så är det hennes sak att avgöra om hon vill göra dem tillgängliga för amning eller inte. (Vilket också innebär att det är ok att amma - jag tycker nog att det råder mer flaskhets än amningshets men det är antagligen för att jag har ammat)  

Med tanke på att man inte ens får hängbröst av amning så känns det som att du är ute och cyklar. Eller vilka "omständigheter" är det du syftar på?

Det beror ju på om man avstår pga någon idiotisk fixidé som kanske inte ens stämmer, eller om man faktiskt grundat valet på fakta och utifrån hur man faktiskt känner innerst inne.