Fjorgynn skrev 2012-09-05 10:44:06 följande:
Nu är det ju så att många trivs med att vara man.. Jag tror faktiskt de flesta män tycker det känns bra att vara lite "manlig" ibland.
Detsamma gäller kvinnor.
Det finns
t.om forskning på detta som bevisar det.
Men sedan finns det hur många som helst som enkelt och lätt valt att gå ur dessa "roller".
Det är lixom inte svårare än att bara vara sig själv som oss alla andra?
Jag förstår inte varför ni feminister ska tvinga på oss roller som vi övat in och fört vidare i tusentals år och som känns 100% naturliga för oss?
Det är skitsnack att det skulle vara "vi" som tvingar på folk könsnormativa normer, vi råkar bara vara absolut majoritet, och det verkar ju som vanligt vara fullkomligt tabu i Sverige.
Ja men herregud. Ja, jag trivs med att vara kvinnlig. IBLAND. Jag tycker om att min man uppskattar mig och tycker jag är sexig (för det gör han trots att jag är en sån där äääääcklig feminist...). Tillsammans med honom så har det relevans att jag har dubbel uppsättning X-kromosomer. Men jag är inte bara kvinna, jag är även föreläsare, kund, chef, mentor, vän, student och en hel massa andra saker. Och i de rollerna så vill jag bli bemött som just de sakerna och inte kvinna-och-föreläsare eller något annat tramsigt. I alla andra situationer har min kromosomuppsättning oerhört lite med saken att göra eller hur? Precis som det inte är relevant om chefen är från Borlänge eller Borås så länge hen gör sitt jobb, så spelar det ju inte heller någon roll om chefen faktiskt är en hon eller en han.
Dit stora kardinalfel är att du inte ser att kvinnorollen är mer begränsande och hårdare mallad än mansrollen. Du tror att din upplevelse av vad det är att vara man är samma sak som det är att vara kvinna (detta är inget offerkoftegnäll, bara en förklaring). Mansrollen kan också vara begränsande för många, men kvinnorollen är s.a.s tightare, det tillåts färre utvikningar från den, och man är i första hand alltid kvinna och sen i andra hand vad man nu kan tänkas vara (trummis, polis, specialpedagog, ekonom). Om man börjar ifrågasätta och medvetandegöra detta kan det ju också leda till att människor börjar se på det annorlunda (=skitbra!).
Men det innebär (förfemhundradesjuttioelfte gången!!!) INTE att alla män ska bli kvinnor och tvärt om, eller att alla skulle bli könsneutrala och androgyna människor i likadana uniformer. Bara att
vissa män kanske tillåter sig "traditionellt" kvinnliga saker (som killen som bloggar på FL nu som ska bli ensamstående pappa med hjälp av en surrogatmamma tex.) och att vissa kvinnor tillåter sig mer "manliga" saker. UTAN att för den skull behöva stämplas som fjollor resp. truckerflator (så tröttsamt). Om man känner sig hotad i sin könsidentitet på grund av att
andra människor gör sådana saker så är den nog inte så stark till att börja med. Då kan man böja med att fundera över vad i hela världen man känner sig så hotad av...
Och för det tredje så tror du att könsroller är något slags naturgivet. Inget kunde vara mer fel. Det finns rikliga belägg på att könsrollerna har väldigt olika innehåll beroende på när och var man studerar dem. Här i dagens Sverige tex så är det omanligt att gråta. Tidigare i historien (1600-1700-tal) så sågs det som fint och manligt med män som visade sina känslor på det sättet. I antikens Grekland var det extra manligt att ta sig en pojke till älskare, och männen tävlade nakna för att visa upp sina vältränade kroppar eftersom den manliga fysiken sågs som det högsta skönhetsidealet. Men man behöver inte ens titta bakåt i historien, det räcker att man jämför vad som anses "manligt" och "kvinnligt" är i olika länder! Om nu könsrollerna skulle vara "utvecklade i 1000-tals år" hur kommer det då sig???
