Att kalla en bonusförälder för mamma eller pappa, rätt eller fel?

Det beror väl på vad bonusföräldern tycker. Min bonus ville kalla mig mamma och jag tyckte det kändes helt fel och barnet får använda sig av mitt namn. Lika så kände mina barn att dom inte ville bli kallade "låtsasbror" och nu får bonus även kalla dom vid sina namn. Vad bonus kallar dom för när vi inte hör struntar jag i men här vill vi bli kallade vid våra namn

Jag är bonus-mamma varannan vecka till min killes snart 7-åriga dotter. Hon har kallat mig vid mitt namn ända sedan vi träffades första gången, snart 9 mån sen.

Hon har frågat några gånger vad jag är till henne, och jag har sagt att mamma är jag inte, hon har ju redan en mamma. Men en rolig incident, när hon hade duschat och skulle torka sig ordentligt överallt för att inte få svamp och droppa onödigt mycket med håret."Nu låter du som en riktig mamma!" Vi skrattade gott åt de.

Föräldrarnas uppgift är just att respektera barns vilja och integritet. En förälder har ingen rätt att styra eller kontrollera sitt barn efter eget tycke och smak. Ett barn har rätten att forma sitt eget liv och har rätten att vägledas in i vuxenlivet av en förälder som respekterar detta och kan ha det som rättesnöre i beslut gällande barnets bästa.

Alla föräldrar styr sina barn efter tycke eller smak. Sen brukar man bara kalla det uppfostran eller vägledning om du vill.
Värderingar, livsåskådning, moral etc är inte samma sak för alla. Som förälder lär du ditt barn helt enkelt att tycka och tänka som du i grunden och senare utveckla sina egna vingar.
Man kränker inte ett barn integritet genom att säga "Men älskling, Peter är inte din pappa. Men han älskar dig och finns här hemma för dig."  tummen upp.

Låter man barnet tro att bonuspappa är pappa så riskerar man ju att ännu en far lämnar bilden längre fram. 

 

Självklart är det så. Men jag tycker att man i största möjliga utsträckning bör respektera barnets personlighet och önskemål och verkligen försöka fatta beslut som är för barnets bästa. Att respektera ett barns integritet är viktigt. Barnet kan inte göra det själv än och behöver någon som hjälper till med detta och lär barnet att klara av det själv så småningom. Och där kommer gränssättning och uppfostran och vägledning in.

Min bonus kallade mig mamma en gång, då sa jag att nej, Sofie heter jag. Jag är inte hens mamma och kommer aldrig att bli. Hen har en mycket närvarande mamma och jag vet själv att jag hade känt mig ledsen om mitt barn kallade någon annan för mamma (om det skulle ta slut mellan mig och mitt barns pappa då)

Däremot kallar mitt barn ännu mormor/morfar/farmor/farfar för mamma&pappa (efter respektive kön), hen kan inte säga det andra och väljer därför någon hen kan. Det har jag INGENTING emot, det är ett sätt för henom att få kontakt när det inte finns annat sätt. 

Det handlar inte om att låta påskina något. 
Barn vet vems deras föräldrar är, det är inget man behöver lära dom. 
Men om ett barn gärna vill ha två pappor, eller två mammor, eller tre eller fyra. 
Eller ingen för den delen... 
Ja då finns det en anledning. 
Jag anser inte att jag har rätt att säga nej till den anledningen enbart pga att det känns fel för mig.

Min bonusdotter har i flera omgångar velat kalla mig mamma. Det har inte känts rätt för mig, alls. Men inte har jag då sagt blankt nej, då har vi diskuterat varför. Sen har det runnit ut i sanden och jag är fortfarande "NN"
Men om hon hade ett argument som jag inte kan argumentera bort, då anser inte jag att jag har rätt att kränka hennes känslor för att jag inte håller med. I det läget är det min sak att vara vuxen och inse att om det är viktigt för henne så får det vara så. 

Det är att sätta barnet i första rummet. 
Det du förespråkar är att sätta sig själv i första rummet. En frihet man till viss del avsäger sig när man tar in barn i sitt liv. 

För mig skulle det inte göra något om barnen kallade bunusarna för mamma, huvudsaken är att det är deras egna val.
Jag är väldigt säker i min mamma roll och vet att ett litet ord inte ruckar på det en enda millimeter.

Jag tycker att det är upp till föräldrarna att säga till barnet om de inte vill att det ska vara så, inte dagis/skolpersonal.

När jag var 2,5 år försvann min mamma ur mitt liv och när jag var 5 gifte min pappa om sig. Jag började så småningom kalla hand nya kvinna för mamma, då jag inte hade en mamma, men blev snabbt tillrättavisad av både min pappa och hans fru och inte kalla henne mamma då hon inte var min biomamma. De fick ett barn efter ett par år och av någon konstig anledning blev familjen uppdelad, så det var jag och min pappa som kommunicerade mest och frun och deras dotter och min pappa som blev en ny liten familj som jag inte var en del av men jag hade i allafall min farmor och farfar som var världens bästa!. Vad jag vill säga är att jag absolut tycker att det ska vara upp till bonusbarnen hur de tilltalar sin styvföräldrar, jag tror det faller sig naturligt huruvida de kallar dom vid namn eller säger mamma och pappa, också beroende av åldern på barnen givetvis.