Anonym (svårt) skrev 2012-07-28 22:54:37 följande:
jo om jag mår så dåligt av att han är i närheten av mig beroende på vad han utsatt mig för så blir jag ingen bra mamma och det påverkar barnet. OM barnet bor mest hos mig, pappan träffar det ett tag och utsätter mig samtidigt för otroligt mycket "misshandel" så jag inte kan vara normal i flera dagar efteråt så är det inte att tänka på sig själv utan det är att tänka på barnen. Framför allt för att barnet inte ska få höra deras mamma (eller pappa whatever) bli nedvärderad, trakasserad och behandlad dåligt. Är det ett bra sätt att uppfostra barn? Är det det bästa för barnet? Är det bra att barnet hör sånt? Är det i barnets bästa att mamman sedan itne kan vara någon bra förebild och mamma närmaste dagarna?
Vad lär sig barnet på detta? Hur mår barnet efter detta?
Nä den köper jag inte.
I vissa lägen är det inte att separera sina egna känslor från barnet och "stå ut"..
Då kan man faktiskt tänka tanken om barnen inte har det bättre hos pappan. Om det nu "bara" är mammans känslor som gör att barnen far illa så kan det vara tänkvärt tills mamman kommit ikapp med sig själv så att säga.
Barnen ska inte behöva ta ställning och användas som slagträ men det är oberoende av vem eller vad som har hänt.
Det är inte lätt att separera sig från barnen men när det gäller vårdnadsfrågor är det en nödvändighet om man öht ska kunna säga att man agerar utifrån barnets bästa.
