växelvis boende

Haha
Den där var inte oväntad.
Det brukar vara så att när en TS inser att hon är ute på extremt tunn is försvinner hon från tråden.

Jag tycker synd om ditt barn och pappan. Du är ett mycket tydligt exempel på hur man uppfostrar rotlösa, otrygga barn.

Det absolut bästa för barnet är att det har två anknytningspersoner eftersom sannolikheten för barnet att få en trygg anknytning till åtminstone en vuxen person då ökar. Om de båda föräldrarna kan erbjuda barnet en trygg anknytning är det ännu bättre eftersom barnet då får fler goda förebilder och erbjuds möjligheten att träna sig i olika sorters trygga relationer. Men det finns ett aber. Barnet behöver en kontinuitet i sin relation till anknytningspersonerna. Om dessa relationer ständigt bryts traumatiserar detta barnet och skadar anknytningsprocessen. Därför kan det vara bättre för barnet att endast ha en primär anknytningsperson om den är kontinuerlig än två om dessa inte är kontinuerliga. Det finns mycket forskning kring anknytningsteorin och det är seriös forskning och en teori med stort stöd inom barnpsykologin och barnpsykiatrin. Det finns lite forskning kring vad som händer med anknytningen hos väldigt små barn som bor växelvis men de studierna är få och små och med tvetydiga resultat. Du baserar inte dina åsikter på barnens bästa utan på ideoliska argument baserade på mäns rättigheter att få vara föräldrar på sina egna villkor.

Så kan du inte säg a för amning kanske inte kommer igång

En fundering jag fick nu om pappan stämmer på vårdnaden via interimistiskt kan de då sätt gv och soppa att ts får alla föräldradagar själv till dom kommer?

Nope inget påhitt. Pappan träffade barnet två-tre timmar varje kväll de tre första månaderna, själv.Bra tid att passa på att få några timmars sömn inför nattamningarna. Hade antagligen funkat bra med bara varannan kväll också.

Vid tre månader fungerade inte amningen längre nej, så då började barnet sova hos pappan varannan natt, sov även mer sammanhängande på flaska. Barnet var lika trygg med båda föräldrarna. Vid 8 månader tog pappan över föräldraledigheten. De första två veckorna sov barnet mest hos mamman men sen blev det varannan natt/varannan helg även där. Mellan ett till tre år ökades tiden successivt, två nätter, tre nätter tills barnet  blev tre då det fungerade utmärkt med varannan vecka.

Du pratar sen om anknytningsteori men har som många andra som sagt missförstått den. Jo jag har studerat detta såväl på högskolenivå som i vidareutbilningar, liksom denna man.

http://wwwc.aftonbladet.se/kvinna/9909/14/barn.html

Du kan vara nära barnet 24/7 men erbjuda det en usel anknytning. Det handlar om psykologi inte fysisk närvaro.Men nej små barn mår ej heller bra av för långa separationer, men det har mer med minnet att göra bl a. Hur länge man kan bevara minnesbilden av en för tillfället frånvarande anknytningsperson men även hur trygg man är med den person som finns där istället.  Barn som inte har bra anknytning till sin pappa kan även få problem då detta kan vara viktig för deras könsidentitesutveckling och hur de relaterar senare i nära kärleksrelationer bl a. Och blir det knas med anknytningen de första åren så är erfarenheten den att det blir svårt att hämta in det, och många barn förlorar lättare kontakten med den frivilligt eller ofrivilligt frånvarande föräldern.   

Det är väl i grunden positivt ;)

Det låter ju som värsta drömscenariot. Jag tror inte att barnet far illa av det eftersom barnet förmodligen mer eller mindre haft er båda som primära anknytningspersoner och känt sig lika trygg med båda. Jag tror verkligen att det krävs täta byten typ varje dag om växelvis boende ska fungera på så små barn. Tvekade ni aldrig om att köra med växelvis boende från i princip start? Du verkar ha lite koll, finns det nån forskning som visar på att barn gynnas av det, eller i alla fall inte skadas av det rent anknytningsmässigt?

Något drömsenario har det inte varit utan en ständig kamp i otaliga samarbetssamtal men ja jag tycker det blev ett ganska bra resultat för barnet. Pappan trodde också att han kunde dyka upp och bli anknytningsperson sen och fram till dess göra precis som han ville, när det passade honom. För ja vv skulle han också ha, sen. Och hade han fått råda hade det blivit varannan vecka från 1 års ålder. Men vi fick kompromissa. Inte lätt med en person som inte vet innebörden av det ordet, dvs att det inte bara handlar om att ta utan även att ge. Vet att han inte skulle hålla med om dettta men ja ja. Men det gick vägen. sen är jag fullt medveten om att andra inte tycker detta är ett drömsenario för barn. Men som sagt det finns fler än en sanning.

Vg forskning så finns ju Tornstams som bl a alltså grundar sig på andra internationella studier. Här kan man läsa mer om man är intresserad.

http://www.socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/Attachments/10343/2004-110-14_200411014.pdf

Och forsningen fortsätter vilket man kan läsa mer om här.

http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/barnen-behover-bada-sina-foraldrar?rm=print
 
    

Jag har en 20-åring i min omedelbara närhet som blivit omhändertagen på det vis som tex Regnig måndag förespråkar. Pappan träffade bebisen flera timmar per dag, började med övernattningar vid 8 månaders ålder, 2-3 enstaka nätter per vecka från drygt ett års ålder, växelvis från två år. Föräldrarna har inte bott ihop sedan graviditeten. Vid 12 års ålder började barnet bo på heltid hos pappan, först med vh hos mamman och sedan med enbart någon enstaka dag hos mamman.

Den här unga människan går idag i terapi för sin rotlöshet och för att hen känner sig övergiven av mamman. Förvisso har hen en nära relation med pappan men det dyker upp utbrott av ilska mot pappan pga att han inte skapade större trygghet under hens barndom.

Det är sådana exempel jag har med mig när jag inte tycker att det är självklart med millimeter-rättvisa mellan föräldrar.

Det är det jag också menar. Om det ska vara millimeterrättvisa så ska det vara för barnets skull, inte för föräldrarnas.