växelvis boende

jo en del barn kan fara illa av det. man kan inte dra alla över en kam. Har två barn som far jäkligt illa av det just nu...

ts; det ÄR skitsvårt att lägga bort sina egna känslor och jag vet precis hur det är att ha barn med någon som man inte litar på. Det är svårt...det kommer mer undan för undan så jag tror att du får försöka börja vänja adig lite försiktigt och sedan kommer det kännas lättare och lättare.
Lämnade själv bort mitt barn i en situation i dag som jag ALDRIG trodde jag skulle palla" Trodde jag skulle må jättedåligt men nej, det gick faktiskt bra. Jag litar inte på personerna men för barnets skull var jag tvungen för det handlade  BARA om mina egna känslor.
Försök som sagt att vänja dig vid tanken.

Jag skulle föreslå gemensam vårdnad från början (om pappan är en normalt funtad person givetvis!!) samt tät kontakt med pappan på dagtid första året för att sedan utöka det!
Det ÄR skitsvårt att lägga undan känslorna men så småningom ser man även de positiva sakerna även för sig själv och inte bara för barnet när de får en bättre kontakt med båda föräldrarna.

Jo det gör hon, hela tiden.
Att hon vill ha ensam vårdnad från början för att få hela ledigheten, schemaläggning som handlar om fåtal timmar i veckan osv osv.  Att hon i en enda rad skriver att hon vill ha ett bra samarbete uppväger inte alla de andra inläggen som talar emot det!

Nej hon har idag ingen aning om hur det kommer att bli men att planera för att motverka fåtaliga worst case  scenario är att exkludera.

Det kanske inte är "kul" för TS om FL-dagarna tar slut för henne när barnet är 8-9 månader. Å andra sidan uppväger inte de undantagen det handlar om att man utsätter pappan (och barnet) för "roligheter" som att pappan inte ska få vara föräldraledig med sitt eget barn!

Herregud. Bättre och reella argument måste du faktiskt ha!  Annars anser jag att du är en stollig bakåtsträvare som egentligen anser att kvinnan ska stå vid elden och föda barn och mannen ska släpa hem kött till grottan.

Jag har varit i den här situationen och både jag och pappan är numera överens om att tätt och regelbundet umgänge inte fungerar för oss eftersom att det är känslomässigt för jobbigt för oss. Jag som boendeförälder måste kunna fungera som förälder för barnets skull. Jag har medlidande med pappans situation och att han saknar sitt barn. Jag har också dåligt samvete för mitt barns skull eftersom dennes relation till pappan kommer att försenas i sin start. Men min förhopning är att de kan bygga upp en bra och stark relation så småningom. Jag har inga intentioner att beröva mitt barn dess pappa eftersom det är en självklarhet att ett barn får bättre förutsättningar med två föräldrar istället för en. Av rent egoistiska skäl skulle jag tycka att det vore rena himmelriket att lämna över barnet till pappan och kunna få sova och andas lite i lugn och ro men det skulle inte vara för barnets bästa att lämnas hos en okänd person som denne träffar sporadiskt oavsett om det är pappan eller inte. Och han håller med mig. Fast oavsett om han skulle hålla med mig eller inte skulle jag inte göra det. Jag litar på pappan till mitt barn och han får vara förälder på sitt håll bäst han vill men jag klarar inte av att umgås med honom dagligen. Och nej, man klarar inte alltid av vad som helst bara för att man är förälder. Det är jävligt enkelt att ha åsikter som saknar verklighetsförankring när man inte själv personligen tvingas leva som man lär.

håller med dig. Det är kanske lätt att säga om man har en "normal" pappa till sina barn, men alla har inte det. Man kan t ex har blivit utsatt för misshandel och säga då att "man måste ställa upp för barnet" är INTE ok! Det är INTE bra för barnet i längden då mamman hela tiden blir nedtryckt och mår dåligt och energin tar slut. Då är inte mamman heller en bra mamma.
Situationer ser olika ut för alla personer.

I det stora hela, om man har en "ok" relation föräldrarna emellan. Bara att man inte vill leva ihop och har vissa olikheter i synsättet så kan man "stå ut" för barnets skull men är andra saker inblandade så är det inte alltid så enkelt som att "göra det för barnet"

Jag kontrar med att man inte behöver ha haft en "normal genomsund, genomlagom" pappa för att tycka som jag gör.
Att pappan är en buffel och fähund gentemot mamman är en sak men det är inte liktydigt med att han är det mot barnen. Åter handlar det om att man måste separera sig själv från barnen.  Man kommer helt enkelt inte undan med att det inte är bra för barnen att mamman far illa av att vistas nära pappan.

jo om jag mår så dåligt av att han är i närheten av mig beroende på vad han utsatt mig för så blir jag ingen bra mamma och det påverkar barnet. OM barnet bor mest hos mig, pappan träffar det ett tag och utsätter mig samtidigt för otroligt mycket "misshandel" så jag inte kan vara normal i flera dagar efteråt så är det inte att tänka på sig själv utan det är att tänka på barnen. Framför allt för att barnet inte ska få höra deras mamma (eller pappa whatever) bli nedvärderad, trakasserad och behandlad dåligt. Är det ett bra sätt att uppfostra barn? Är det det bästa för barnet? Är det bra att barnet hör sånt? Är det i barnets bästa att mamman sedan itne kan vara någon bra förebild och mamma närmaste dagarna?
Vad lär sig barnet på detta? Hur mår barnet efter detta?
Nä den köper jag inte.
I vissa lägen är det inte att separera sina egna känslor från barnet och "stå ut"..

Det är jobbigt för ER??!! Därför får inte barnet träffa sin pappa??!! Hjälp. 

Det är väl inte konstigt att pappan är en "okänd person" för barnet om de aldrig får träffas. Helt kontraproduktivt om man vill att barn och pappa ska ha en bra anknytning. Ni får ta och växa upp och sätta barnet i första rummet!!

OM pappan måste träffa barnet MED mamman vill säga! Det finns ju andra alternativ, att barnet och pappan träffas med en utomstående och inte med mamman. DÅ är det skillnad.

Ok mr smartass, kom med ett förslag på ett bättre upplägg och bättre inställning. Jag lyssnar gärna.

Jisses...

Jag har levt som jag lär och det har sannerligen handlat om att ta ansvar för mina känslor för den andra föräldern (som verkligen är a piece of work). Vill man så går det att lösa så enkelt är det.