växelvis boende

Graviditet är en sak vårdnad är en annan. En genomgången graviditet är inte liktydigt med att man är en bättre förälder.
När barnet väl är fött har mamman och pappan samma förutsättningar att ta hand om sitt barn om mamman tillåter pappan att göra det. Denna TS är ett strålande exempel på hur man ska exkludera pappan och bevisar det genom snedvridna faktorer som graviditet eller om alla argument fallerar "det blir som det blir".
Inget "blir som det blir", det blir så länge vi tillåter det att bli.

Din jämförelse med lotteri och barberi haltar rejält och är dessutom helt irrelevant för sakfrågan - är pappan lika lämpad som mamman och är det rätt att från början exkludera pappan?.

Om du läser mina tidigare inlägg så har jag redan svarat på det. I de fall då föräldrarna inte lever tillsammans längre och har grava samarbetsproblem deltar pappan knappast vid förlossningen. Han har förmodligen inte heller varit särskilt närvarande i själva graviditeten. De papporna kan inte skiljas från sitt barn på samma sätt som det skulle bli för mamman om man skulle slita barnet från hennes armar eftersom de aldrig ens haft barnet på samma sätt. Jag påstår inte att det inte är tragiskt för pappan men man får ändå ha lite perspektiv. Men det här dilemmat uppstår ju bara när föräldrarna inte kommer överens. I många fall kan föräldrarna enas över sitt spädbarn trots att de inte lever tillsammans.

Den som saknar perspektiv här är du. 
Vi får helt enkelt enas om att inte enas i denna fråga, även om jag tycker det är väldigt tragiskt att du resonerar som du gör. 

Jag som kvinna, men framför allt människa har ingen som helst svårighet att identifiera mig med de pappor som exkluderas och inte får träffa sina barn fast de är lämpliga och villiga. Kan du bara för en sekund se bort från könet och tänka dig in i den situationen. Att en pappa just tar med sig barnet från bb och börjar diktera villkoren. Du får träffa ditt barn en timme i vecka med mig närvarande och efter två år kanske du kan få ha barnet en natt. Att inte få träffa sitt barn mer än några futtiga procent av tiden, att inte få vara med och dela de första åren (och med stor risk inte de följande heller) och kämpa samtidigt som tiden rinner ut. Och snälla svamla inte om feminism, många feminister delar inte din uppfattning.

Ts skriver inget om att exkludera pappan från början, hon vill ju att barnet ska få en relation med pappan. Den största anledningen till att hon vill ha ensam vårdnad från början, är föräldradagarna, hon har ju ingen aning om hannär barnet är fött verkligen tar ut ledighet och är hemma m barnet, kul att stå där nmär dagarna e slut och sätta en åtta- nio månaders på dagis för att han inte skriver över dagar på henne, och skiter i att va hemma m barnet. Det har hänt i många fall, att män har fått hjärnsläpp och vill spara sina dagar, till sommaren och förlänga semestern t e x.

Jag kan se en poäng i att man vill ge barnet bröstmjölk, men det behöver inte på något sätt exkludera pappan från att få knyta an till sitt barn och definitivt inte vara ett hinder för att han tar hälften av föräldraledigheten. Få av mina vänner har ammat i längre än 4-8 månader och det går dessutom utmärkt att pumpa ut och flaskmata. Nära anknytning och att få dela vardagen med båda sina föräldrar är för de allra flesta barn något positivt. Det är otroligt sorgligt att vissa mammor inte kan se förbi sina egna önskningar och behov och se till vad som är bäst för deras barn.

Tycker snarare det låter som att ts inte vill dela med sig av föräldraledigheten:

Hahaha som att amning påverkar jämställdhet!!! Förlåt men det är så lätt at skylla på. Hur förklarar du alla jämställda förhållanden där kvinnan ammat? Misstag? Nu fick jag mig ett gott skratt.