växelvis boende

Jag har massa unga vuxna i min närhet och det finns lika många öden som individer. Barn där pappan blivit motarbetad och försvunnit, där pappan försvunnit mer frivilligt sas, barn som vuxit upp med båda sina föräldrar men som inte känt sig sedd av någon, och de som fått en bättre anknytning till någon av föräldrarna eller båda. Det är just därför det kan vara en poäng och bedriva forskning så man ser generella samband samtidigt som alla är individer.

Ett av mina favorituttryck är definitivt good enough parenting. Och innebörden för mig är att det blir sällan perfekt men att det är ok så länge det inte handlar om en "riktigt dålig barndom".  

Om det barnets dåliga psykiska mående beror på småbarnsåren, flytten till pappa vid 12 eller kanske oengagerade, inkompetenta föräldrar osv, kan man ju inte veta. Hur ett barn kommer att må som ung vuxen kan man inte riktigt förutspå genom att hävda att boende med mamman är det optimala för att just det barnet ska kunna må bra i framtiden tyvärr. Men att ställa in sig på att begränsa umgänget mellan barn och förälder redan som gravid, och ha en okuvlig vilja att vara den "viktigaste" föräldern kan nog skada barnet rejält mycket det med.

Så sunt förnuft, se hur det går vid umgängen och vad alla mår bra av, försöka se till att barnet får så bra kontakt med pappan som möjligt osv är väl det vettigaste man kan göra i en sån här situation kan jag tycka.

Precis det handlar inte om millimeterrättvisa för alla utan vad man faktiskt anser är barnets bästa. Några tror det bästa är ett växa upp med en förälder andra att det är bäst med båda och andra med ännu fler. I inget av fallen är det dock det bästa no matter what. Dvs man får vara lyhörd för individuella skillnader, såväl hos barnen som de vuxna.

Poängen är dock att inte bara en sitter på den absoluta sanningen och att kompromisser handlar om att ge också, inte bara övertyga andra om att man själv har rätt. Om "stockholm" säger en timme varannan vecka och pappan säger några timmar varje dag får det kanske bli två timmar varannan var tredje dag typ. Om "stockholm" säger att hon måste vara med själv hela tiden och pappan säger att han vill ta med barnet hem till sig får det vål bli tillsammans några gånger, sen i ett annat rum ensam tills man kommer fram till att det funkar att gå iväg med barnet ensam. Övernattning vid 3 års ålder eller från 3 månaders ålder får det kanske bli vid ett-två års ålder. Varannan vecka aldrig/vid tre till fem års ålder eller från ett års ålder så får det kanske bli vid två-tre års ålder osv...  

Jag förespråkar absolut kompromiss och samarbete men varför är det alltid så att mammor får bestämma när pappa får vara pappa och vara själv med barnet och inte tvärtom?

För att mammor av tradition tycks ha något slags osynligt veto. Liksom män haft det när det gäller t ex hur bilar ska framföras (jo jag vet inget optimalt exempel kanske). Men sen bor barnet oftast med mamman först pga av amning som pågår i snitt 3-9 månader. Och kanske får man sätta gränsen någonstans vid 6-8 månader i de fall där man inte bor ihop. Nu talar vi alltså här om spädbarn och där föräldrarna inte levt ihop alls. Har man det och barnen är större så fattar faktiskt inte jag heller varför mamman fortfarande har detta veto. 

Men det blir ju så att barnen får bäst anknytning till den de bor med och det inser även tingsrätten. Jag tror det är omöjligt att påstå att alla barn kan bo växelvis överhuvudtaget. Det beror på barnet, föräldrarna, situationen osv. Varje situation är unik.

Mamman har inget veto, det har tingsrätten. Vill pappan ha en förändring mot mammans vilja så får pappan stämma henne.

Japp men innan det har mamman veto. Jag har då inte hört om någon pappa som helt sonika bara tar med sig barnet hem för övernattning när det t ex är 3 månader. har du?

Den som har boendet har vetot. Av ganska naturliga skäl är det oftast mamman från början. (Om föräldrarna inte lever ihop när barnet föds.)

Har den som har boendet veto vad gäller umgänge? Det hade jag ingen aning om.

Det skrev jag aldrig. Men den som har boendet kan vägra den andra att komma 24/7, eller hur det nu skulle vara önskvärt att komma för umgänge så klart. Så en missnöjd boendeförälder får välja mellan att vara missnöjd eller stämma boendeföräldern för att få en förändring om denne vägrar. Den barnet bor med kan vägra göra förändringar i umgänge frivilligt. Så veto på det sättet... om man nu vill kalla det för det.