växelvis boende

Växelvis boende från 3 månader? Kom ni själva fram till att detta var det bästa ur barnets perspektiv?
Eller gick ni på att det ska vara rättvist mellan föräldrarna? Eller bekvämt för båda att kunna leva ett fritt singelliv den ena veckan?

Rådfrågade ni någon på t ex Familjerätten innan ni tog beslutet?
Så olika man tänker men jag antar att alla föräldrar (eller de flesta iaf) vill sitt barns bästa. Vill heller inte ge någon dåligt samvete för något man inte kan ändra på men jag bara undrar lite.

Det låter som att någon har hittat på detta. Alltså att man kört växelvis från 3 månaders-ålder...

Eller om det är så? Skippades amningen bara för att ni skulle kunna köra växelvis så tidigt?
Eller funkade inte amningen?

Jag vet ett barn som bott växelvis från sex månader och det barnet är hur välmående och tryggt som helst. Växelvis behöver inte betyda varannan vecka. De har 2-4 dagar i taget, men är också väldigt lyhörda på barnets behov och är därför flexibla med dagarna. Barnet ammades i sex månader och de hade sett till att anknytningen till båda föräldrarna var stark från början. Det går om båda föräldrarna kan se förbi sina egna egon och känslor och fokusera på barnets bästa. Sen är självklart varje barn en individ. En del klarar växelvist boende tidigt, andra aldrig. Mycket beror dock på föräldrarnas inställning.

Grejen är att det märks inte på ett barn idag kanske om det brister i anknytningen. Barnet kan verka må hur bra som helst. Det kommer märkas när barnet har blivit tonåring/vuxen och får problem med relationer i livet (tiil en partner t ex). Man kanske har svårt att knyta an då eller så är man otrygg som person. Man får svårt med långvariga förhållanden helt enkelt. Ens barndom påverkar en hela livet.

En som  blivit lämnad av sin mamma tidigt (som växelvis boende) kan t ex få väldigt svårt med uppbrott och separationer. Det känns som att man inte klarar av att bli lämnad. Hela ens värld rasar. Man kanske drar sig undan och blir rädd för att komma någon nära osv. Det är ganska vanligt läste jag förut på nätet. Att barn har en otrygg anknytning alltså.

Det är ju bara spekulationer för allt detta kommer även visa sig om de inte får samma trygga start med den anknytningspersonen så det är ohållbart ts

Vad menar du? Allt detta kommer ändå visa sig.? Nej, har man en trygg anknytning har man mindre risk att få problem med relationer i framtiden.

Vadå är ohållbart? Så du menar att allt forskning som gjorts om små barns anknytning inte är värt någonting?
För att du vet bättre?  Att barnpsykologer bara pratar goja dagarna i ända?

Det där är bara ursäkter för att mammor ska hålla sina barn nära. 
Det går precis lika bra med en pappa som anknytningsperson, det gör barnet precis lika tryggt. 
Allra bäst är ju dessutom TVÅ anknytningsperson dvs både mamma och pappa. 
Och det du beskriver som konsekvenser av anknyntningsproblem kan lika gärna vara konsekvenser av helt andra problem. 

Sluta försök hitta anledningar till att neka ditt barn sin pappa och väx upp och bli den förälder ditt barn förtjänar. Det förtjänar inte den bestraffning du just nu planerar. 
Bara denna tråd torde vara anledning nog för att pappan ska få enskild vårdnad, då du svart på vitt beskriver ett totalt umgängessabotage. 

Ok, jag köper rakt av att du tror på det där och kommer att agera så under barnets hela uppväxt.

Säg mig då: vad är det som gör att pappan inte kan ha barnet på heltid och du besöka barnet några timmar enligt det schema du skrivit om i tråden förut.

Det går lika bra med pappan som primär anknytningsperson!? Nej, tyvärr för jag ska amma. Fixa till hans bröst så jag ska fundera på saken. ;)

 Och vi inte ska bo ihop. Hur många gånger jag inte sagt det?:)

Totalt umgängessabotage? Då ska du läsa andra trådar inom samma ämne och jämföra lite.